317 Lövenhjelm-Lövenskiold 318 han på hofvägcn till öfverstckammarjunkare (1816). Sina diplomatiska lärospån gjorde han som ''legationskavaljer" i Konstantinopel (1791-95). Af verklig betydenhet blef hans verksamhet som envoyé i Petersburg 1812-18, hvarunder han med Ryssland afslöt det betydelsefulla fördrag (5 april 1812), som lade den diplomatiska grunden till "1812 års politik" genom att garantera Sverige Rysslands bistånd till förvärfvet af Norge. Han följde därefter kejsar Alexander under hela kriget mot Napoleon i Ryssland, Tyskland och Frankrike (1812-14) samt deltog som Sveriges ombud i kongresserna i Chåtillon (1814) och Wien (1814-15). Först efter Karl Johans tronbestig-ning (1818) öppnades för L. den egentliga civila ämbetsmannabanan; han blef 1819 president i Krigskollegium och var statsråd från 1822 till sommaren 1839, då han på grund af ålder och sjuklighet erhöll afsked. En kortare tid (1825-26) tjänstgjorde han som ordf. i Styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket samt var från 1838 till sin död ordf. i Tabellkommissionen. Några smärre skrifter: Tankar om fängelser och korrektionsinrättningar (1826), Om hypotheksjörenin-gar (1832), Om communahtyr elsen och penilentiär-systemet år 1839 (1839) och Försök till en kritisk undersökning af vissa delar utaf 1809 års grundlag (1844), vittna otvetydigt om högre intressen än de för löpande ärendens behandling. 181)7 invaldes L. till led. af Krigsvet. akad. - Till sina politiska åsikter var L. strängt konservativ, men ställde ock stora fordringar på de styrande. Framstående drag i hans karaktär voro f. ö. djup religiositet, omfattande människokärlek och stark böjelse för allt mystiskt (L. var bl. a. stor magnetisör). Om hans verksamhet i Petersburg 1812 se 0. Alin, "Förhandlingarna om allianstraktaten mellan Sverige och Ryssland af den 5 april 24 mars 1812" (akad.-program, 1900). 4. Karl Gustaf L., grefve, de två föregåendes kusins son, militär, diplomat, f. 31 jan. 1790 å fideikommisset Lång i Grums socken, Värmlands län, d. där 18 maj 1858, ingick 1809 som volontär vid Lifrege-mentsbrigadens husarkår, samtidigt med att Adlersparre med sin afdelning af västra armén redde sig till uppbrott från Karlstad, följde med till Stockholm, blef s. å. kornett, 1311 kavaljer hos prins Oskar och 1812 löjtnant. S. å. sändes han som militärattaché till Petersburg, där hans frände Karl Axel L. blifvit envoyé (se ofvan under 3), och följde honom till det ryska högkvarteret i Vilna; var med om den ryska härens återtåg, stannade kvar, när Karl Axel L. afreste till mötet i Åbo, deltog som tillfällig adjutant hos ryske generalen Bennigsen i slaget vid Bcrcdino och återvände därefter öfver Moskva till Petersburg. 1813 befann han sig åter, fortfarande som attaché hos sin frände, vid den ryska armén i Tyskland, deltog, denna gång som adjutant hos kejsar Alexander, i slaget vid Leipzig och åtföljde 1814 de allierade ända till Paris. Därefter återvände han till Petersburg och hemkallades s. å. Här blef han 1816 ryttmästare vid husarkåren och därefter i rask följd major, öfverstelöjtnant (äfven i generalstaben) och (1821) öfverste i armén samt kammarherre hos dåv. kronprinsen Oskar och chef för dennes stab. 1822 följde han kronprinsen på hans friarfärd till Bajern, afsändes 1823 på en särskild beskickning till Leuchtenbergska hofvet, blef 1824 ministerresident i Konstantinopel samt generalkonsul i Levanten och lyckades här 1827 afsluta en för Sverige fördelaktig handelstraktat med Turkiet. Sistnämnda år blef han envoyé i Wien (äfven ackrediterad i Bajern), stannade där i många år och blef 1835 generalmajor. Den diplomatiska banan lämnade han 1843, då han utnämndes till landshöfding i Göteborgs och Bohuslän, blef 1844 generallöjtnant, 1847 generalbcfälhafvare i tredje militärdistriktet, hade 1848 befälet öfver de svensknorska ockupationstrupperna på Fyn, en delikat uppgift, som han med framgång löste, och tog 1856 afsked ur krigstjänsten. L. hade tidigt blifvit införd i Europas stora värld och var, liksom hans båda ofvannämnda fränder, känd och uppskattad inom dess högsta kretsar; han var en intelligent och fint bildad, energisk, rättrådig och plikttrogen man samt god stilist, skicklig diplomat och duglig militär med blicken öppen för den dåv. svenska härorganisationens brister. Mycket konservativ, oböjlig i sina åsikter och stundom väl likgiltig för formen, blef han som landshöfding utsatt, både i Stockholm och Göteborg, för upprepade angrepp från den liberala pressen, hvilka han också tid efter annan besvarade. Som peneralbefälhafvare sökte han upprätthålla sträng disciplin bland sina underordnade, ådrog sig därigenom en och annan process och skildrades alltjämt i den liberala pressen som en despot. Man beskyllde honom äfven, ehuru utan någon verklig grund, för ett otillbörligt sidoinflytunde på Oskar I. Dennes vänskap och förtroende åtnjöt han emellertid i hög grad; han var bl. a. en af de få, som under Krimlriget invigdes i Oskar I:s hemligaste planer och beräkningar, och hans mening inhämtades gång efter annan af konungen, som hela denna tid personligen ledde Sveriges utrikespolitik. 1. O. V. (J. (L. S.) 2__3. J- II. (S. C.) 4. Ehd. Lövenhjelm, Hans, dansk general, f. 1627, d. 1699, utmärkte sig under Köpenhamns belägring (1658) och sändes därifrån till Möen, som han under ett halft år försvarade mot svenskarnas anfall. 1661-72 var han kommendant på Bornholm och adlades 1669 med namnet L. (han hette förut Sch ro der). Under kriget mot Sverige deltog L. i Marstrands intagande och anförde rytteriet i slaget vid Uddevalla (1677), var 1678 generalmajor för de trupper, som öfverfördes till Rtigen, och intog ön efter fem veckors strid. Efter freden (1679) bosatte L. sig på sin egendom Vejrupgård vid Odense. En dotterson till L. fick 1699 rätt att kalla sig B r o c k e n h u u s - L., hvilket namn hans ätt ännu bär. E- Ebg. Lö've:iic!i, fabriksby i preussiska reg.-omr. Köln (Rhenprovinsen). 5,253 inv. (1905). Lövcnskioid, norsk-dansk släkt, urspr, af tysk