347 Macdonatd 348 låd Mac lan, skotsk klanchef, dödad vid den s. k. Glencoe-massakern 1692. Se Glencoe 1. Macdonald [makdå^eld], Flora, skotsk jako-bitisk hjältinna, f. 1722, d. 1790, vistades hos släktingar på ön Benbecula bland Hebriderna 1746, då pretendenten Karl Edvard Stuart efter nederlaget vid Culloden kom dit som flykting. Med hjälp af den lokala milisens befälhafvare, en M., skaffade hon ett pass för sig och en irländsk tjänstflicka, Betty Burke, under hvilket namn prinsen, förklädd till kvinna, i hennes sällskap 27 juni undkom från ön. Hon blef kort därefter häktad och förd till London, men fick del i 1747 års amnesti och blef mycket firad i jakobitiska kretsar. Gift 1750 med Allén M., emigrerade hon 1773 med honom till Nord-Carolina, där han fick ett militärbefäl i inbördeskriget. Till Skottland återvände hon 1779. En staty öfver henne är rest i Inverness. Jfr biografi af A. Macgregor (1882) och A. C. Ewald, "Life and times of prince Charles Edward" (1886). V. S-g. Macdonald [mokdå'nold 1. makdåna'1], E t i e n n e Jacques Joseph Alexandre, hertig af T a r e n t, marskalk af Frankrike, f. 1765 i Sedan, d. 1840, tillhörde en skotsk emigrantfamilj. Han slöt sig till revolutionen, utmärkte sig på slagfälten i Nederländerna och utnämndes 1796 till divisionsgeneral. 1798-99 tog M. verksam del i kriget i Italien, där han efter Championnet förde befäl i kriget på neapolitanska området, men till följd af fransmännens motgångar i norra Italien måste han i maj 1799 draga sig tillbaka genom hela Italien och blef därunder vid floden Trebbia 19 juni slagen af Suvorov. Vid statshvälfningen 18 Brumaire år VIII (9 nov. 1799) gaf han Bonaparte verksamt bistånd. Hösten 1800 fick han befälet öfver den s. k. andra reservarmén och öfverskred med denna under otroliga ansträngningar (27 nov. -6 dec.) Splugen för att falla österrikarna i ryggen. Stilleståndet i Treviso (jan. 1801) hindrade honom dock att vinna några afgörande fördelar. 1804 föll M. i onåd, emedan han försvarade Mo-reau. Först 1809 uppträdde han åter på händelsernas skådeplats. I slaget vid Wagram 6 juli s. å. utförde han det anfall, som var afsedt att, men icke lyckades bryta österrikarnas motstånd, och erhöll efter denna lysande vapenbragd marskalksstafven och hertiglig värdighet. Under tåget till Ryssland, 1812, förde han vänstra flygeln, till hvilken den preussiska kåren hörde. I 1813 års krig i Tyskland stod han i spetsen för 11 :e armékåren och fick sedermera befälet öfver den af fyra armékårer bestående här-afdelning, som skulle uppehålla schlesiska armén, men blef 26 aug. slagen vid Katzbach (se d. o.). Vid Leipzig skyddade M. återtåget 19 okt. och tog sedermera del i slaget vid Hanau 30 okt. Efter Napoleons nederlag 1814 ledde M. underhand- lingarna rörande dennes afsättning, hvarefter han af Ludvig XVIII utnämndes till pär och fick befälet öfver en militärdivision. Ehuru hans trupper gingo öfver till Napoleon under "hundra dagarna", förblef han sin konung trogen. Efter julirevolutionen (1830) drog han sig tillbaka. - M. förenade med framstående krigaregenskaper en af vän och fiende aktad karaktär. Hans memoarer utgåfvos 1892. C. O. N. Macdonald [mskdå^eld], sir John Alexander, kanadensisk statsman, f. 11 jan. 1815 i Glasgow, d. 6 juni 1891 i Ottawa, emigrerade 1820 med sina föräldrar till Kingston i öfre Ca-nada, blef 1836 advokat där, invaldes 1844 i Canadas parlament och var 1847-48 medlem af en konservativ ministär. Efter att ha väsentligt bidragit 'till en koalition mellan konservativa och moderatliberaler, som fick namnet det liberalkonservativa partiet, blef M. 1854 ånyo minister (attorney general för öfre Canada) och var en kortare tid 1857 premiärminister. Som medlem af flera följande ministärer verkade M. ifrigt för en federativ förening af de brittiska kolonierna i Nord-Amerika, vann anslutning för denna plan på en kongress i Charlcttetown 1868 med ombud för New Brunswick, Nova Scotia och Prince Edward's island, hvilka planerat en trängre förening mellan dessa tre kolonier, och tog s. å. väsentlig andel i federationstankens närmare utformning på en ny konferens i Quebec. När föreningen omsider efter långvariga förhandlingar både i Canada och i London - där M. dec. 1866-jan. 1867 deltog i unionsaktens utarbetande - blifvit genomförd, blef M. 1867 den förste premiärministern i Dominion of Canada, som då bestod af prov. Quebec, Ontario, Nova Scotia och New Brunswick. Han ledde förtjänstfullt organisationen af den nya sammanslutningen och medverkade till dess utvidgning genom inköpet af Hudson-bay-kompaniets rättigheter i de s. k. nordvästterritorierna, upptagandet af Manitoba som särskild provins 1870 och Brittiska Columbias anslutning till Dominion of Canada 1871 i samband med beslutet om byggande af en transkontinental järnväg från Atlanten till Stilla hafvet. Beskyllningar mot ministärens med-lenimar att otillbörligt ha gynnat vissa kontraktö-rer för järnvägsbygget föranledde 1873 ministärens fall, men vid 1878 års val vann M. en glänsande seger för de protektionistiska idéer han då förfäktade, blef ånyo premiärminister och bibehöll makten till sin död. 1871 hade M. varit en af Englands delegerade vid afslutandet af traktaten i Washington om Alabamafrågans (se d. o.) afgörande genom skiljedom. Det af den liberala ministären Mackenzie uppskjutna järnvägsbygget påbörjades 1880, och till stor del till följd af M:s energi var det stora verket afslutadt 1885. Därmed var ett starkt föreningsband skapadt mellan