365 Machiaveliism-Mächicoulis 366 sina förtryckare och kom verkligen i gunst hos Giulio dui Medici, som från 1519, först som kardinal, sedan som påfve (Klemens VII), utöfvade ledningen af den mediceiska familjemakten i Florens. Denna störtade emellertid tillsamman 15-7 i följd af Klemens' olyckliga krig med kejsar Karl V, och därmed afbröts ånyo M:s politiska bana omedelbart före hans död. Genom det tvungna aflägsnandet från statstjänst 1512 erhöll M. ledighet till det politiska författarskap, som gjort honom så ryktbar. Med beundransvärdt skarpsinne och utomordentlig stilistisk talang häfdades däri stats-lifvets själfständighet i motsats mot det medeltida statsidealet: en kyrkliga ändamål tjänande teo-kratisk universalmonarki. Den teoretiska förutsättningen för denna moderna statsidé var renässansens opposition mot medeltidens hela kyrkliga världsåskådning; den faktiska var uppkomsten i Italien af småstater och utom Italien af national-riken, hvilkas själfständighotskraf ej läto sig förena med vare sig kejsarens eller påfvens på teokratisk grund hvilande öfverhöghetsanspråk. Men i spåren af statslifvets emanciperande från medeltidens kyrkliga åskådningar gick också en statskonstens emancipation i hednisk-antik anda från den dittills i dessa åskådningar inkapslade kristna sedeläran, och såväl i Italiens småstater som i de stora nationalrikena använde ofta den moderna statsmaktens grundläggare (t. ex. Ludvig XI i Frankrike) de mest omoraliska medel. Denna statskonst "bortom ondt och godt, bortom religion och sedlighet" var det, som renässansmänniskan M. i sitt mest bekanta arbete // principe (1513; "Machiavels Prins", 1757, "N. Machia-vellis Furste", 1867) realistiskt skildrade blett med hänsyn till dess lämplighet att befrämja statsintresset (här = "furstens" makt), och såsom en mönsterfurste kunde han därför framställa Cesare Borgia. I ett annat arbete, Dis-corsi sopra la prima decade di Tito Livio (Betraktelser öfver Livius' första dekad, började ung. samtidigt med "II principe", afslutade på 1520-talet, tr. 1532), utlade han med direkt anslutning till antikt hedniska mönster, att en sådan statskonst äfven för en republik är rätta medlet att vinna storhet och makt. Själf skulle han troligen föredragit en republik i antik anda framför furstendömet, men detta var den form, hvari den af M. önskade starka och själfständiga statsmakten då hade bästa utsikten att förverkligas, och han trodde, att endast genom en furste i Ludvig XI:s stil det splittrade Italien kunde ernå nationell samling och därmed räddas från det främlingsvälde, hvaraf det hotades alltifrån den franske konungen Karl VIII:s inbrott 1494 (se Karl, franska konungar 8, sp. 1023, och Italien, sp. 1050). I slutet af "II principe" uppmanade han Lorenzo d. y., brorson till den store Lorenzo och då den mediceiske styresmannen i Florens, att ställa sig i spetsen för samlingsverket, till hvars genomförande han påyrkade det fördärOiga cond(ttieri-väsendets (se C o n d o 11 i e r i) ersättande med en nationell folkbeväpning. Sina tankar härom utvecklade han ytterligare i arbetet DeWarte della guerra (Om krigskonsten, 1521). - De nämnda politiska skrifterna röja en betydande historisk bildning, och hans hturie fiorenlini ("M:s floren- tinska historia", 1884), som han författade på uppdrag af den ofvan omtalade kardinal Giulio dei Medici, räknas som grundläggande för den moderna pragmatiska historieskrifningen. M:s objektiva skildring af sin tids statskonst har onekligen bidragit till uppfattningen, att i politiken ej någon hänsyn behöfver tagas till sedelagens bud, och till följd däraf har han blifvit föremål för en bitter opposition. Han har ansetts till allmängiltig regel upphöja en illslug och samvetslös statskonst, som därför karakteriserats med namnet "machiavellism", och Fredrik II fördömde i en ungdomsskrift "Antimacchiavell" på det skarpaste M:s omoraliska läror, ehuru den statskonst, hvarigenom han som konung skapade Preussens stormaktsställning, ingalunda var främmande för den af M. skildrade. Huru man än bedömt M., så har dock allmänt erkänts, att hans politiska skrifter på statsvetenskapen utöfvat ett utomordentligt stort inflytande. Han gaf uppslaget till en empirisk behandling däraf, hvaraf äfven hans bittraste vedersakare tagit lärdom, och t. o. m. den anstöt, som han väckte, blef fruktbringande: den statsvetenskapliga spekulationen under 1600- och 1700-talen hade väsentligen till utgångspunkt sträfvandet att finna en rationell grund för statslifvet i stället för den af M. ensidigt betonade maktprincipen. I senare tider har M. blifvit rättvisare bedömd genom att ses i sitt historiska sammanhang, och det fosterländska patos, som låg bakom hans politiska cynism, har vunnit erkännande, sedan Italien omsider ernått den nationella samling, för hvilken han tre århundraden förut fåfängt ifrat. Jfr Villari, "La storia di Nicolö M. e de' suoi tempi" (1877-82; 2:a uppl. 1894 -9o). S-B- Machiavelli'sm [mak-], Machiavellistisk. Se M a c h i a v e l l i. Måchicoulis [majikoli] 1. Måchecoulis, fr., befästningsk. Innan krutet uppfanns, utgjordes fästningsverken af mycket höga murar, som försvarados af på murens krön stående bågskyttar och anföllos medelst murbräckor, som framfördes till murens fot. För att hindra detta försågs murkrönet med utspringande kragste-nar, hvilkas mellanrum öfverhvälfdes. På dessa hvalf ställdes den med tinnar försedda bröstmuren till försvararnas skydd, och i själfva hvalfven, eller emellan dessa och mur-lifvet, anbringades vertikala skottgluggar, s. k. måchicoulis, genom hvilka murfoten kunde beskjutas med stupskott och stenar nedkastas på samt sjudande olja eller brinnande tjära utgjutas öfver de anfallande. Äfven de flankerande tornen, hvilka i en senare tid tillkommo, försågos vanligen rundt om krönet med en krans af måchicoulis (se fig.). Voro sådana skottgluggar anordnade i täckta gallerier (skyttegångar), benämndes också dessa senare måchicoulis. Någon gång ha måchicoulis