363 Mächal-Machiavelli 364 Måchal, Jan, tjechisk litteraturhistoriker, f. 1855, professor i slavisk litteratur vid Prags tjechiska universitet, har, förutom studier öfver slaviska författare (Celakovsky, Safafik, Pusjkin, L. Tolstoj m. fl.), skrifvit en bibliografisk öfver-sikt af de slaviska litteraturerna 1848-98 (Déjiny literatur slovanskych, 1898) och öfver den moderna tjechiska romanen (O ceském romdnu novodobém, 1902). Bland hans många studier om slavisk folkpoesi märkas Ndkres slovanského båjeslovi (Om slavisk mytologi, 1891), Uvod ve studium ruskych bylin (Om ryska byliner, s. å.) och O boha-tyrském epose slovanském (Om slavernas folkepik, 1894). A-d J. Macha'on (grek. Mayåwv), grek. myt., enl. Homeros en son af Asklepios (se d. o.) och härskare öfver de tessaliska städerna Ithome, Trikka och Oichalia, hvilkas krigarskaror han på 30 skepp förde till deltagande i trojanska kriget. Både M. och hans brodsr Podaleirios voro i öfverensstämmelse med sin härkomst berömda läkare och öfvade under kriget sin konst inom den grekiska hären. Måhända voro de från början själf-ständiga tessaliska läkedomsgudar och först senare ställda i samband med Asklepios. A. M. A. Macha'onf järil, zool. Se P a p i l i o n i d se. Ma'char, Jan S v-a to p l u k, tjechisk skald, f. 1864 i Kolin, Böhmen, studerade juridik vid Prags tjechiska universitet och blef tjänsteman vid Boden-credit-anstalt i Wien. Redan genom den första diktsamlingen, Confiteor (1887; 2:a uppl. 1899), väckte han stort uppseende som modern skeptiker, originell till form och innehåll, och som polemisk satiriker. Härpå följde diktsamlingarna Bez nåzvu (Utan titel, 1889), Tfeti kniha lyriky (Den tredje boken lyrik, 1892), Péle-Méle (s. å.), Tristium Vindobona (1893; 2:a uppl. 1900), Sonetter (4 bd, 1891-94), 1893-1896 (1897), allt reflexionslyrik, än sarkastisk-politisk och social, än intimt vek och resignerad. Åt sorgliga kvinnoöden har han egnat de båda samlingarna Magdalena (1894) och Zde by mély kvést ruze (Här hade bort blomma rosor, s. å.). Från resor samlade han stoff till diktsamlingen Vylet na Krym (Utflykt till Krim, 1898) och den i berättelseform af-fathde reseskildringen Rim (Rom, 1907; 5:e uppl. 19C8), spirituella religionsfilosofiska kåserier. M:s förkärlek för den helleniska kulturen och misstro mot den ortodoxt kristna ha ock tagit sig starka poetiska uttryck i de på bibliska och antika motiv byggda diktsamlingarna Golgata (1901), Jed z Judey (Gift från Judéen, 1906) och V zdfi hel-lenského slunce (I den helleniska solens glöd, s. å.). Som politisk kåsör intar M. en mycket framstående plats i Böhmens litteratur genom satirisk skärpa och formell elegans och räknas jämte Masaryk (se d. o.) som en af banerförarna för de s. k. realisterna, som i politiken bryta med de ungtjechiska traditionerna och i skönlitteraturen med de akademiska. Af hans tidningsartiklar föreligga hittills i bokform Feuilleton (3 bd, 1901). För sina djuptänkta nationalpsykologiska elegier "Tristium Vindobona" invaldes han i tjechiska Frans-Josefsakademien, men afsade sig denna utmärkelse (1895) efter en skarp kritik af Håleks skaldskap, hvilket blef utgångspunkten för den moderna rö- relsen i den tjechiska litteraturen. - På svenska finnes i öfv. blott "Golgata" och "Romans från 30-åriga kriget" (i A. Jensens "Färdeminnen", 1907). A-d J. Machault [-ja], Guillaume de (latinis. Guillelmus de Mascandio), fransk tonsättare, f. omkr. 1300 i Machault (Ardennerna), d. omkr. 1370, vistades vid olika hof, senast hos Karl V af Frankrike, och erhöll åtskilliga beneficier. Han utbildade den gammalfranska motetten med stram formgifning och smakfull lösning af kontrapunktiska problem. Därjänte var han i sina ballader och rondåer den tidigaste franske odlaren af den i Florens vid 1300-talets början uppträdande ars nova (konstsången med ackompanjemang). Han idkade äfven diktkonst och skref omkr. 80,000 verser. 14 tonverk af M. finnas tryckta i J. Wolfs "Geschichte der mensuralnotation" (1904). E. F-t. Mäche [maj], fr., bot., detsamma som fältsallat (odlad Valerianella olitoria). Maehé. So Radioaktivitet. Machecoulis [majkoli]. Se Måchicoulis. Måchefronde [majfrå'd] 1. Macefronde, fr., krigsv., forntida krigsmaskin, afsedd att slunga stenar mot fientliga försvarsverk och trupper. L. W:sunM. Ma chére [ma j är], fr., "min kära", bästa ni (i tilltal till fruntimmer). Machetes pugnax, zool. Se Brushane. MachiaveMli [mak-], Nicolö di Bernardo d e i, italiensk statsman och skriftställare, f. 3 maj 1469 i Florens, d. där 22 juni 1527, var en af den italienska renässansens märkligaste personligheter. Som skönlitterär författare intog han en ganska framstående plats. Hans lustspel La Mandra-gola ("Mandragola, Trolldrycken", 1883) hör till den italienska renässanslitteraturens kvickaste, men också skabrösaste alster. Hvad som gett honom världshistorisk betydelse är emellertid hans statsvetenskapliga författarskap. Småstatsväsendet hade i denna tids Italien framkallat stark politisk lifaktighet, och M. var framför allt politiskt intresserad. Tillfälle till praktisk politisk verksamhet öppnades för honom, då han 1498 anställdes som kansler hos den republikanska styrelse, som kommit till makten efter Lorenzo dei Medicis död och Savonarolas fall; han användes i viktiga diplomatiska uppdrag, såsom till Frankrike, Tyskland och Cesare Borgia, och hans rapporter från dessa beskickningar (numera delvis tryckta) vittna om hans vakna politiska intresse och skarpa iakttagelseförmåga. Hans bana som praktisk politiker afbröts emellertid, då Medicéerna 1512 åter-fingo makten i Florens; anklagad för stämplingar mot kardinal Giovanni dei Medici (sedermera påfven Leo X), kastades han i fängelse, lades på pinbänken och måste därefter tillbringa flera år i politisk o verksamhet på en liten landtgård. För att ånyo bli använd sökte han ställa sig in hos