buktade lopp flyter denna förbi städerna Schweinfurt, Würzburg, Aschaffenburg, Offenbach, Frankfurt och Hochheim, hvarunder den upptager bifloderna Itz, Saale, Kinzig och Nidda från h. samt Regnitz och Tauber från v. M. faller ut i Rhen midt emot Mainz. Flodens längd utgör 495 km., ehuru kortaste af ståndet från dess källor till mynningen är endast 260 km. Flodområdet omfattar 27,400 kvkm. Efter föreningen med Regnitz blir M. segelbar (under 390 km.); genom Ludwigskanalen står den i förbindelse med Donau. M:s ringa djup gör dock segelfarten ganska osäker, under torra somrar icke sällan omöjlig ofvanför Offenbach. (J. F. N.) Maina (af it. La Magna), rättare Mani, kallas den kala och bergiga halfön emellan Messeniska och Lakoniska vikarna i södra Peloponnesos (Grekland). Den är fylld af Taygetosbergens sydligaste del, som går ända ut till udden Matapan. Namnet framträder redan i senare hälften af 800-talet, då de ännu oblandade ättlingarna af de gamle hellenske eleuthero-lakonerna i sydligaste delen af denna halfö hade sin medelpunkt i den fasta platsen Mani, vid det nuv. Porto Quaglio. Senare århundradens maniater l. mainoter äro med all sannolikhet af blandadt hellenskt och slaviskt blod. De omtalas i historien första gången 1480, då de gjorde osmanerna kraftigt motstånd. De underkufvades aldrig fullständigt af dessa och ha städse innehaft en bättre ställning än de öfrige grekerna. Sedan gammalt funnos bland dem stora familjer, ur hvilka ärftliga höfdingar framgingo, som utöfvade den högre civila och militära myndigheten och upptogo skatterna. Småningom hade 8 eparkier uppstått, hvar och en under en dylik höfding. Den förnämste bland dessa kallades sedan 1776 bej. M. afsöndrades då från paschalikatet Morea och ställdes under kapudan-pascha, som bekräftade valet af bej. Vid utbrottet af grekiska revolutionen (1821) var Petros Mauromichalis mainoternas bej. Mainoterna voro bekanta för sina patriarkaliska seder och sin frihetskärlek, men äfven för sin rofgirighet och blodiga vildhet. Ända intill senaste tid var M. en tummelplats för förbittrade klan- och familjefejder, hvartill i synnerhet den bland dem strängt iakttagna lagen om blodshämnd gaf anledning. 1834 gjorde mainoterna uppror mot grekiska regeringen, men besegrades och återfingo ej sina gamla friheter. M. bildar 2 till nomarkien Lakonika hörande eparkier: Gytheion och Oitylon med tills. 48,420 inv. (1907). (J. F. N.) Mainader. Se Menader. Mainalon, i forntiden namn på en bergskedja i Arkadien (mellersta Peloponnesos), v. om slätten vid Mantineia. Där ansågs den ”store, stormande Pan och hans hof” med förkärlek uppehålla sig. Högsta höjden är 1,981 m. Vid byn Daviai finnas lämningar efter den forna staden Mainalos. J. F. N. Mainardi, Bastiano (Sebastiano di Bartolo), italiensk målare under ungrenässansen, f. i S. Gimignano, därför af Vasari kallad Bastiano di S. Gimignano, d. 1513, sannolikt i Florens, var svåger och lärjunge till Domenico Ghirlandajo och enligt tidsuppgift å arbeten, som ännu finnas i behåll, verksam från 1482. Han målade fresker och stafflibilder (i temperafärg) dels i sin födelsestad, dels i Florens, Pisa och Siena. Af hans arbeten finnas några n. om Alperna, t. ex. i Louvre en rundbild af madonnan med barnet och den lille Johannes, flera madonnabilder och porträtt. C. R. N.* Mainau, ö i Ueberlingersee (nordvästra viken af Bodensjön), tillhörig storhertigen af Baden och räknad till badensiska kretsen Konstanz. Den är genom en 35 m. lång järnbro förenad med fastlandet, har ett storhertigligt lustslott och är ångbåtsstation. Omkr. 30 inv. (J. F. N.) Maindron [mädrå′]. 1. Étienne Hippolyte M., fransk skulptör, f. 1801, d. 1884, elev af David d’Angers, debuterade 1834 med En herde biten af en orm. Af hans senare arbeten märkas Velleda (1839, Luxembourg), Genoveva af väpnar Attila och Klodvigs dop (två stora grupper i marmor i Panthéons portik), Frankrikes resignation (1874) och religiösa bildverk i katedralerna i Sens och Reims jämte porträttstoder och byster. 2. Maurice Georges René M., fransk skriftställare, f. 1857 i Paris, d. där 1911, företog många resor till skilda länder i etnografiska och naturvetenskapliga syften. M. skref äfven historiska romaner (Saint Cendre 1898, Monsieur de Clérambon 1904 m. fl.), utmärkta af ypperlig tidsskildring och nykter stil. Romanen L'arbre de science (1906) väckte uppmärksamhet genom behandlingen af förhållandena i Paris' vetenskapliga värld. 1. (G-gN.) Maine [mei′n], nordamerikanskt örlogsfartyg, som förstördes genom en hemlighetsfull, troligen genom olyckshändelse vållad explosion i Habanas hamn 15 febr. 1898 (se Cuba, sp. 939--940). Fartyget upptogs sedermera och underkastades en noggrann undersökning rörande den till sina politiska följder betydelsefulla explosionens orsak, men olika sakkunniga afgåfvo olika utlåtanden, och en definitiv lösning af tvistefrågan är numera omöjliggjord, sedan fartyget på amerikanska regeringens order med stor högtidlighet ”begrafts” ute på öppna hafvet (mars 1912). V. S-g. Maine [män], en af Mayenne och Sarthe bildad, endast 12 km. lång, segelbar biflod till Loire i västra Frankrike. (J. F. N.) Maine [män], fordom fransk provins, begränsad af Normandie, Bretagne, Anjou, Touraine och Orléanais, motsvarar jämte norra delen af Anjou de nuv. departementen Sarthe och Mayenne. Arealen utgjorde omkr. 10,000 kvkm. Under den romerska tiden innehades M. af cenomanerna (däraf sannolikt dess namn). Kristendomen infördes i 3:e årh. genom S:t Julianus, förste biskopen i Le Mans, och sedan voro biskoparna landets egentliga herrar till midten af 900-talet, då det blef en del af hertigdömet Francien och erhöll ärftliga grefvar. 1110 förenades det genom gifte med Anjou, hvars öden det sedan delade (se Anjou). 1480 införlifvades det med franska kronan. Dess hufvudstad var Le Mans. -- En son af Ludvig XIV och markisinnan de Montespan bar titeln hertig af Maine (se sp. 541). (J. F. N.) Maine [mei′n], den nordöstligaste af Nord-Amerikas förenta stater, gränsar i ö. och n. till New Brunswick, i n. v. till Quebec, i v. till New Hampshire och i s. ö. till Atlantiska hafvet samt har en