543 Maine-et-Loire-Maintenon 544 finner sina uttryck i instinkter eller vanor. Fullföljandet af denna tanke ledde honom småningom öfver till en å ena sidan om stoikerna, å den andra om Kant och Fichte erinrande voluntaristisk metafysik, i hvilken han förfäktade personlighetens enhet och frihet och utvecklade ett personligt gudsbegrepp under polemik mot det dåtida naturvetenskapliga uppfattningssättets ensidighet. Under sina senaste år slog M. alltmer öfver i religiös mysticism, som erinrar om Malebranche. - Biogr, af Cousin och Naville i ofvannämnda uppl. af hans efterlämnade skrifter, monografier öfver hans filosofi af A. Nicolas (1858), J. Gérard (1876), Marillier (1893) och A. Kiihtmann (1901). S-e. Maine-et-Loire [män-e-lωār], departement i västra Frankrike, bildadt af södra delen af den forna prov. Anjou. 7,218 kvkm. 513,490 inv. (1906). Dep. genomströmmas af Loires breda, men grunda flodbädd, hvilken inom dep. mottager tillflödena Authion och Maine fr. h. samt Thouet, Layon och Evre fr. v. Det är ett till större delen jämnt, af breda dalar genomskuret, högst fruktbart land. Mer än hälften af arealen är odlad mark. Jordbruket och boskapsskötseln lämna afkastning utöfver dep:s eget behof. Vinodling idkas i stor utsträckning och lämnar utmärkt produkt. Mycket frukt afyttras till Paris. Nära Angers finnas stora skifferbrott, och stenkolsfältet Layon-et-Loire lämnar årligen omkr. 15,000 ton stenkol. Industrien är liflig och sysselsätter sig mest med tillverkning af linne-, bomulls- och yllevaror (i Cholet och Angers) samt pärlor och emaljer (i Saumur). Dep. indelas i 5 arrondissemang: Angers, Baugé, Cholet, Saumur och Segré. Hufvudstad är Angers. (J. F. N.) Maine-lagen [mei'n-], eng. Maine liquor law. Se Maine, sp. 540--541.

Main-gauches [mä gå'ʃ], fr., "vänsterhändta" (vapen), tyska och italienska dolkar, som på 1600- och 1700-talen användes och som fördes med vänstra handen för att parera motståndarens svärd. Mainland [mei'nlənd]. 1. Den största bland Shetlandsöarna, 938,3 kvkm. stor, med 19,676 inv. (1901). Ön är bergig (toppen Rona l. Roeness 450 m.), men har goda betesmarker. Hufvudstad är Lerwick. -- 2. M. l. Pomona, den största af Orkneyöarna. Se Pomona. 1 o. 2. J. F. N. Main-linjen kallades under Nordtyska förbundets tid i den offentliga diskussionen dettas sydgräns; den plägade äfven anses som naturlig gräns mellan Nord-Tyskland och Syd-Tyskland. Jfr Aegidi, "Die Main-linie, ein beitrag zur interpretation des Pragerfriedens" (1869). V. S-g. Mai'nländer, P h i l i p p, pseudonym för P h i-lipp Batz, tysk filosof, f. 1841, d. 1876, till yrket köpman. I Philosophie der erlösung (1876; 2:a uppl. 1894) ansluter han sig till Schopenhauer och framställer världen som uttrycket för en döende gud, hvars förintelse vi böra befrämja genom sexuell återhållsamhet eller frivillig död. Själf begick M. själf mord. Se M. Seiling, "M., ein neuer Mes-sias" (1888), och S. Rubinstein, "Ein individua-listischer pessimist" (1894). S-e. Mainmorte [mämå'rt], fr., lat. manus mortua, ty. todte hand, Död hand, Död mans hand, en under 800-talet uppkommen benämning för att beteckna kyrkor eller kloster eller under katolska kyrkan ställda fromma stiftelser i egenskap af innehafvare för evärdlig tid af den till dem gifna egendomen, hvilken sålunda, för alltid undandragen enskild dispositionsrätt, hade fått sig pålagd liksom en död hand, så att den ej kunde till förmån för någon annan afhändas kyrkan. Kyrkan erhöll därigenom en stark maktställning inom staten, som förhöjdes genom den skattefrihet, hvilken förbehölls dess egendomar, och undandrog från den fria hushållningen jordegendom, hvilken, i den mån den förökades i kyrkans hand, föranledde ett hushållningssätt, som blef menligt för landets uppodling och jordbrukets förkofran. För att bota detta onda, hvilket, i den mån den landsherrliga makten utvecklades, visade sig för denna hinderligt, sökte man ordna dessa förhållanden genom lagar, s. k. amortisationslagar, som innehöllo bestämmelser, hvilka närmare reglerade och inskränkte öfverlåtelse af större egendomar och förmögenhetskomplexer, såväl fast som lös egendom, till kyrkor och fromma stiftelser samt gjorde öfverlåtelsen beroende af statsmyndighets bifall. Redan under 1200-talet förekommo sådana lagar. Längre fram öfvergick man till sekularisation eller, såsom det hos oss kallas, reduktion, d. v. s. indragning till staten. I Frankrike begagnas ännu ordet "mainmorte" om from stiftelse, och en särskild beskattning är ålagd "biens de mainmorte" i stället för den registreringsafgift, som staten åtnjuter af andra egendomar vid öfverlåtelse från en egare till en annan, men ej kan erhålla af dessa egendomar till följd af deras bibehållande under samma egare för evärdliga tider. I Sverige har aldrig kyrkan haft en så förhärskande ställning som i det feodala Europa, och namnen "mainmorte" och "död hand" äro här främmande, fastän äfven hos oss katolska kyrkan förvärfvade sig stora egendomar. H. L. R. (Rld.) Mainoter. Se Maina. Maintenon [mätnå'], stad i franska dep. Eure-et-Loir, vid floden Eure och franska västbanan, 69 km. s. v. om Paris. 1,536 inv. (1901; som kommun 2,067 inv.). Slott, som 1674 köptes af madame Scarron, sedermera markisinna de Maintenon, och därefter genom gifte kom till släkten de Noailles. (J. F. N.) Maintenon [mätnå'], Francoise d'Au-b i g n é, markisinna de M., sondotter till den ifrige hugenotten och Henrik IV:s vän Agrippa d'Au-bigné, f. 17 nov. 1635 i Niort (Poitou), där hennes föräldrar då höllos i fängelse, d. 15 april 1719 i Saint-Cyr. När fadern, som var kalvinist, 1639 blifvit fri, öfverflyttade han till Martinique