515 Mainthalerrasen-Mainz 546 med sin familj. Han afled redan 1645, och änkan återvände därefter till Frankrike. Som hennes tillgångar voro små, lämnade hon sin dotter till dennas faster, i hvars hem den unga Francoise blef kalvinist, under det att hon förut af sin katolska moder uppfostrats till katolik. Men genom en mängd intriger togs hon snart från fastern och insattes i ett kloster, där hon efter mycket motstånd ånyo blef katolik. Då modern snart dog, upptogs Francoise hos en grefvinna de Neuillant, som förde henne till Paris och introducerade henne i Scarrons salonger, hvilka voro samlingspunkten för allt hvad hofvet och staden hade kvickt och frisinnadt. Och med den 42-årige krymplingen Scarron ingick den 17-åriga flickan ett äktenskap (1652), som efter åtta år upplöstes genom mannens död. Under denna tid hade hon tack vare sin skönhet och esprit vunnit en mängd inflytelserika vänner, genom hvilkas bemedling hon fick behålla en pension, som hennes man uppburit af änkedrottningen. Efter dennas död (1666) fick hon genom sin väninna madame de Montespans bemedling behålla sin pension ; och det var då hon tackade konungen därför, som hon första gången kom i beröring med Ludvig XIV. 1669 förmåddes hon att i sin vård mottaga konungens barn med madame de Montespan, hvilka hon uppfostrade med mycken omsorg. Därigenom vann hon såväl konungens som hans älskarinnas vänskap och mottog ofta stora gåfvor, för hvilka hon i dec. 1674 inköpte godset Maintenon, efter hvilket hon från denna tid brukade benämnas och hvilket 1688 blef markisat. Vänskapen emellan M. och madame de Montespan började dock slutligen vackla, och konungen fick ofta uppträda som fredsmäklare mellan dem. Montespan, som började förlora sitt inflytande, fruktade en rival i M., med hvilken konungen gärna samtalade och hvilken ofta förehöll honom det otillbörliga i hans kärleksförbindelser. Hon betraktade sig som ett Guds redskap att återföra konungen till fromhet samt sökte icke utan framgång åstadkomma ett bättre förhållande mellan honom och drottning Maria Teresia, som därför visade sig mycket tacksam mot M., och Ludvig själf, som vid denna tid började tröttna på sina utsväfningar, drogs efter drottningens död (1683) alltmer till M. Så uppstod hos honom tanken på ett giftermål med henne. Troligen främjades denna plan af kyrkan, som däraf kunde vänta sig fördelar, enär M. var en bigott katolik. Ärkebiskopen af Paris, de Harlay, förrättade vigseln, som skedde nattetid i några få vittnens närvaro i Versailles. Tiden är ej säkert känd; troligast var det jan. 1684. Äktenskapet hemlighölls, och M. uppträdde offentligen blott som hofdam. Vid denna tid inrättade hon sin berömda uppfostringsanstalt för adliga flickor, som saknade förmögenhet. Början hade gjorts redan 1679, men det var först 1685, som inrättningen fullt organiserades i Saint- Tryckt den 10/5 12 j Cyr. Den skulle mottaga 250 flickor och erhöll rika anslag af konungen. M. skref dess ordningsregler och blef dess högsta ledarinna. Denna anstalt egde bestånd till revolutionen. - M. fick snart stort inflytande äfven på politiken. Konungen arbetade med sina ministrar hos henne, och ofta inhämtades hennes mening. Detta inflytande blef icke alltid gagneligt för staten; särskildt hjälpte hon en del oförmågor till viktiga ämbeten, hvilket vållade Frankrike stora olyckor. Så var det hon, som gjorde den militäriskt obetydande Villeroi till öfver-befälhafvare i Italien i början af Spanska tronföljdskriget, och intendenten vid hennes flickuppfostrings-| anstalt, Chamillard, blef krigs- och finansminister, ! utan att ega därför erforderliga egenskaper. M. j bidrog ock kraftigt till, att nantesiska ediktet 1685 ! upphäfdes, hvilket mot hennes afsikt kom att draga ! många olyckor öfver landet. För konungen var hon en trogen tröstarinna under de sorgliga tiderna i slutet af hans regering. Hon lämnade honom dock några dagar före hans död (1715) och drog sig tillbaka till Saint-Cyr, där hon sedan tillbragte sitt återstående lif. Där fick hon 1717 besök af Peter den store. Hennes graf i Saint-Cyr förstördes under revolutionen, men återställdes 1802. Litt.: Lavallée, "La famille d'Aubigné et m:me de M." (1863), Bonhomme, "M:me de M. et sa famille" (s. å.), de Noailles, "Histoire de m:me de M." (4 bd, 1848), Geffroy, "M:me de M. d'aprés sa correspondance" (2 bd, 1887), de Boislisle, "Paul Scarron et Fran9oise d'Aubigné" (1894), och Taphanel, "La Beaumelle et Saint-Cyr" (1898). J. F. N.* Mainthalerrasen. Se Frankiska nötkreatursrasen. Mainz [ma'jnts], fr. Mayence. 1. Största staden i storhertigdömet Hessen, hufvudstad i prov. Rheinhessen och en af de starkaste fästningarna i Tyskland, ligger på vänstra Rhenstranden snedt emot Mains mynning, i en af Tysklands skönaste och bördigaste nejder. Om M:s befästningar, hvilka på senare åren delvis utflyttats för att medgifva stadens utvidgande, se nedan. Öfver Rhen föra en 1,028 m. lång järnvägsgallerbro till Mainspetsen, en 1904 färdig ny järnvägsbro (Kaiserbrücke) nedanför staden och mellan dem en vacker bro för gatutrafik (färdig 1885) till Kastel. Staden har mest smala och oregelbundna gator, men sedan fästningsverken utflyttats, ha nya eleganta stadsdelar uppstått dels i n. (Gartenfront), dels vid Rhen (Ufer- och Taunusstrasse). Den s. k. gamla staden (Altstadt) i s. skiljes genom den breda Kaiserstrasse från den rymligare Neustadt. Af öppna platser märkas Marktplatz med intressanta omgifningar och Schillerplatz i Altstadt; bland gator Rheinstrasse, parallell med Rhen, och Grosse Bleiche i Altstadt. -- Det förnämsta föremålet af historiskt och arkitektoniskt intresse i M. är den stora, gamla katedralen (fig. 1; urspr, uppförd 978--1009, i sin nuv. form hufvudsakligen från 1100--1300-talen, restaurerad senast 1870--79). Det imponerande templet, i romansk stil med många gotiska tillägg och detaljer, har 6 torn samt innehåller 9 kapell och altaren. M. eger 9 andra katolska kyrkor, 3 protestantiska och 2 synagogor. Det gamla kurfurstepalatset (från 1627--78) innehåller värdefulla samlingar af romerska och tyska antikviteter