Malatesta-Mal au coeur 616 medeltiden stora områden af Lunigiana, berglandet mellan Ligurien och Toscana kring Massa och Carrara. Genom stark förgrening och många delningar miste den under 1400-talet sin betydenhet och förlorade under 1500-talets stormar större delen af sina besittningar. Den fortlefver ännu delad på en mängd linjer. - Germanico M., påfiig nuntie (sändebud) i Sverige, f. omkr. 1550, d. 1604, tillhörde linjen Tresana och Lusuolo och var son till en hofman hos hertigen af Parma, re-gentinnans af Nederländerna gemål. Han kom efter slutade studier i Perugia 1568 till Rom i kardinal Farneses hof, studerade från 1570 teologi i Padua och började 1572 sin diplomatiska bana som sekreterare hos påfiige nuntien i Madrid, Ormanetto. 1578 var han åter vid kurian (påfliga hofvet) och sändes med den gyllene rosen till hertiginnan af Parma. 1580 blef han nuntie i Inner-österreich hos ärkehertig Karl. Efter nitisk verksamhet där och två extra missioner till riksdagen i Augsburg 1582 och ärkebiskopsvalet i Köln 1583 var M., som sistnämnda år utnämnts till biskop af San Severo (ett litet fattigt, af turkarna förhärjadt stift i Apulien), 1584-86 nuntie hos kejsaren. Han användes ånyo först efter Sixtus V:s död inom diplomatien, blef 1591 nuntie i Neapel och 1592 i Polen. Där inföll höjdpunkten af hans bana. Han blef snart Sigismunds förtrogne rådgifvare. Genom att göra denne till det förnämsta verktyget för kurians politik lyckades M. genomföra sin inrikespolitiska hufvuduppgift. 1590-talet betecknar i Polen katolicismens definitiva seger och protestantismens hastiga tillbakagång. Utrikespolitiskt hade M. ej samma framgång. Trots understöd af en kardinallegat, Caetani, kunde han ej genom-drifva sin viktigaste uppgift: Polens anslutning till ligan mot turkarna. I andra rummet stod Sveriges rekatolisering. M. sträfvade under hela sin nuntie-tid med stort nit mot detta mål. 1593-94 följde han Sigismund till Sverige och var därunder den hemlige ledaren af hans politik. Hans intressanta depescher sprida rik belysning öfver händelseförloppet och visa, huru klart den kloke italienaren öfversåg situationen. Under de långvariga underhandlingarna i Stockholm och Uppsala emellan Sigismund och det protestantiska partiet sökte M. förmå Sigismund att ge katolikerna samma fria religionsutöfning som protestanterna samt att begränsa de senares friheter. Han sökte äfven underhålla konungens misstro till de ledande männen i Sverige för att bättre kunna begagna honom för sina syften. Då Sigismund vägrade bekräftelse på Uppsala mötes beslut före kröningen, vände sig den allmänna förbittringen mot M. Hans aflägsnande begärdes, och hertig Karl underrättade honom, att hans lif var i fara. M. nekade att sätta sig själf i säkerhet. Då Sigismund slutligen på sina jesuitiska biktfäders tillstyrkan uppfyllt alla ständernas fordringar, afgaf han inför M. en hemlig protest mot alla medgifvanden till kättarna, såsom honom med våld aftvungna, hvartill fogades ett löfte, att katolikerna senare skulle erhålla religionsfrihet. Att biktfäderna med M:s goda minne tilläto Sigismund bekräfta Uppsala mötes beslut, är säkert; men kurian kunde, om så behof des, förneka bekräftelsens giltighet, emedan den getts utan dess uttryckliga medgif vande. Sigismund rådfrågade M. också i inrikes svenska frågor. Med åren slappnade kurians intresse för det aflägsna Sverige. Kriget i Ungern och dess världspolitiska konsekvenser behärskade helt dess polska politik. 1599 sändes M. för att lösa striden om Siebenburgen. Hindrad af sjukdom, hann han ej ingripa, förrän svärdet afklippt härfvan, föll därför i onåd i Rom och rappellerades. Om hans sista lefnadsår har man blott äldre okontrollerade uppgifter af tvifvel-aktigt värde. Outtömlig på utvägar, energisk, målmedveten och behärskande alla yrkets tekniska finesser, var M. en af tidens bästa diplomater, som öfverallt vann furstarnas tillgifvenhet och allmän aktning. Han hann äfven med att vara en utmärkt biskop i Carlo Borromeos anda. M:s skriftliga kvarlåtenskap är mycket stor. Jämte en stor del af hans privata brefväxling gömma arkiven massor af depescher från honom. Litt.: Reichen-berger, "G. Malaspina und F. Sega 1584-1587" (i "Nuntiaturberichte aus Deutschland 1585-90", 1905), och Yeress, "Epistolse P. Alfr. Carrillii S. I. 1591-1618" (i "Monumenta Hungarise historica", 1906). Hj. B-d. Ma!ate'sta, P a o l o och G i a n c i o 11 o. Se Francesca da Rimini. Malatia (Azbuzu), stad i turkisk-asiatiska vilajetet Mamuret-ül-Aziz, 45 km. v. om Eufrat. Omkr. 30,000 inv., armenier, kurder och kisilbascher. Det är en helt modern ort, ombyggd efter jordbäfningen 1893, med många vackra byggnader, och bekant för sina fruktträdgårdar. Den har protestantiska (amerikanska) och katolska missioner och är säte för en armenisk katolsk biskop. Omkr. 10 km. nordligare ligger Eski-scher l. "gamla staden" (forntidens Melitēne). Den äldsta platsen var sannolikt Arslan Tepe, något s. om Eski-scher, där två hittitiska steler med jaktscener anträffades 1894. Under Titus blef orten station för 12:e legionen, och Trajanus gjorde den till stad, som genom sitt läge vid viktiga militärvägar och traktens bördighet nådde stor blomstring och af Justinianus gjordes till hufvudstad i Armenia tertia. Under medeltiden var den ett hufvudsäte för jakobiterna, Abu-l-faradschs födelseort, och skall i början af 1000-talet haft 60,000 stridbara män. (Wbg.) Mälatimädhava, ett drama af den indiske skalden Bhavabhuti (se d. o. och bd XII, sp. 540) af den art, som benämnes prakarana (borgerligt skådespel), behandlande Mälatis och Mädhavas kärlekshistoria (händelsen spelar i Ujjayini strax före eller vid författarens egen tid). Stycket har blifvit kalladt indernas "Romeo och Julia", fastän med lyckligt slut. Dramat är utg. i Calcutta (1830), vidare af Lassen (1832), Trithen (1848), Ram-krshna Gopal Bhandarkar (1876; 2 uppl. 1890), Jivänanda Vidyäsägara (1876), Viveka Kalanidhi (1883) o. s. v. Det har öfversatte till eng. af H. H. Wilson ("Select specimens of the Theatre of the Hindus", 1826; därefter till tyska af 0. L. B. Wolff, "Theater der hindus", II, 1831), till ty. af Fritze (1884) samt till fr. af G. Strehly (1885). K. F. J. Malati'tze. Se Molatycze. Mal au coeur [ma'l å kör], fr., kväljningar och krökningar. - Mal de mer [-da mar], sjösjuka.