Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Man ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
715
Manasse bön-Manche
716
Juda och regerade 696-641 f. Kr. Han befordrade, i
likhet med sin farfader, Ahas, allt slags afguderi,
offrade sin egen son åt Mclok och var dessutom en
blodtörstig tyrann. M. lät, enligt traditionen,
på ett grymt sätt aflifva profeten Esaias. Enligt 2
Krön. 33: 1-20 blef M. tillfångatagen af assyrierna,
men frigafs och återvände då till jehovakulten. Se
vidare M a n a s se bön. L. L.*
Manasse bön. Enligt 2 Krön. 33: 12 f. skall konung
Manasse (se denne) i Juda rike ha blifvit bortförd
till Babel, men där ångrat sina synder och bedt om
förlåtelse, hvarpå Gud skall ha låtit honom komma åter
hem till Jerusalem. Kronisten vet också att berätta,
att den bön Manasse bad i Babel fanns upptecknad i
skrift på hans tid och ingick i den af honom ofta
anförda "Israels konungars krönika" (2 Krön. 33:
18 f.). Medan den nyare historieforskningen funnit
analogier till Manasses bortförande till Babel
(i st. f. till Ninive), har däremot intet stöd
funnits för M:s omvändelse, och då de äldre och
tillförlitliga Konungaböckerna ingenting känna därom
och den omedelbart efter M:s regering uppträdande
profeten Jeremias endast har en förkastelsedom att
fälla öfver denne konung (jfr Jer. 15: 4), så torde
hans omvändelse och bön vara en senare legend,
som kronisten (omkr. 300 f. Kr.) förefunnit. På
denna legend har man sedan byggt vidare, så att
den grekiska bibeln upptager en bön, som lägges i
Manasses mun, men den har där icke fått sin plats
i samband med Krönikeböckerna, utan blifvit ställd
bland de böner och hymner, som i flera handskrifter
bilda ett bihang till Psaltaren. Bönen, som torde
vara af judiskt ursprung, anföres för första gången
i de apostoliska konstitutionerna. I den officiella
"Vulgata" har den ställts som bihang i slutet af
hela bibeln, alltså efter Nya testamentets böcker.
E. S-e.
Manatus, zool. Se Lamantinsläktet.
Mānava-dharmaçāstra [-tjāstra], Manusaṁhitā
l. Manusmṛti, en indisk lärobok i sedvanerätt,
populärt benämnd Manus lagbok efter den äfven i
Indien i senare tid uppkomna uppfattningen, att
den skulle härleda sig från Manu (se d. o.) som
upphofsman. Urspr. betyder namnet "Mānava-skolans
lagbok", emedan den uppstått och bevarats inom kretsen
af den indiska skola eller sekt, som benämnes Mānava,
en underafdelning af Māitrāyaṇīya-skolan. I sin
nuv. poetiska form torde M. knappast vara äldre än
början af vår tidräkning. Men den grundar sig på
motsvarande, i prosaisk form affattade dharmasūtra,
lagregler, som jämte andra läroböcker med samma namn
(sūtra), t. ex. "Çrāutasūtra" och "Gṛhyasūtra",
utgjorde Mānavaskolans heliga skrifter (kanon,
alltså tillhörande Veda). M. liksom andra
dylika i poetisk form affattade läroböcker
("Yājña-valkya-dharmaçāstra", "Viṣṇusmṛti"
o. s. v.) är en lärobok i sedvanerätt och söker i
korta rytmiska satser framställa grundvalarna för
den sociala världsordningen från ortodox bramansk
ståndpunkt. M. består af 12 böcker af följande
innehåll:
1) skapelsehistoria (jämte innehållsförteckning),
2) uppfostran,
3) äktenskapet,
4) hushållning,
5) lefnadssättet i hemmet,
6) eremitlifvet i skogen,
7) regeringen,
8) och 9) den juridiska rätten,
10) kastväsendet,
11) synd och bot,
12) själavandring (saṁsāra) och befrielse (mōkṣa).
Den är utg. af
Haughton (med eng. öfv. 1825),
Loiseleur-Deslongchamps (med fransk d:o, 1832–38)
och af Jolly, "Mānava dharmaçāstra. The code of law"
(1884). De viktigaste öfversättningarna äro Burnells
och Hopkins’ "The ordinances of Manu" (1884) och
Bühlers "Manu" (i "Sacred books of the East",
bd XXV). Om den indiska rätten och dess historiska
utveckling jfr framför andra Bühlers framställning
i inledningarna till "Sacred books of the East", bd
II, XIV och XXV, samt arbeten af Jolly, bland hvilka
viktigast "Recht und sitte" (i Bühlers "Grundriss",
II, 8).
K. F. J.
Manavi. Se Manu.
Manayi. Se Manu.
Manbarhet. Se Könsmognad.
Manbhum [mā’nbōm], distrikt i kejsardömet Indien,
Bengalen, divisionen Chutia Nagpur. 10,740
kvkm. 1,301,364 inv. (1901), nästan alla
hinduer. Hufvudstad är Purulia, med omkr. 5,000
inv.
Manby [mä’nbi], George William, engelsk uppfinnare
af lifräddningsredskap, f. 1765, d. 1854. Se
Lifräddningsväsende, sp. 452.
manc. 1. Förkortning för lat. mancipium, slaf. –
2. Förkortning för mancando (se d. o.).
Mancando [-ka’ndå], it. (af mancare, aftaga,
minskas), mus., aftagande i tonstyrka. Jfr Calando,
Decrescendo och Diminuendo.
Manceniljträdet, bot. Se Hippomane.
Mancha, La [ma’ntʃa], af arab. manxa, torrt,
öde land, i vidsträckt bemärkelse den nakna och
enformiga, röddammiga högslätt i mellersta Spanien,
som utbreder sig emellan Toledos berg och västra
grenarna af Cuencas berg samt begränsas i s. af
Sierra Morena och i n. af La Alcarria, som löper
utmed öfre Tajo. Det omfattar således delar af
prov. Toledo, Albacete och Cuenca samt nästan hela
Ciudad Real. Ända till 1500-talet kallades östra
delen La M. de Montearagon l. de Aragon och västra
endast La M.; sedermera erhöllo de nordöstra och
sydvästra delarna epiteten Alta och Baja (öfre
och nedre). 1691 blef La M. en särskild provins;
dess officiellt erkända gränser ha sedan växlat
betydligt, och vanligen identifieras La M. nu med
prov. Ciudad Real.
(J. F. N.)
Mancha Real [ma’ntʃa], stad i spanska prov. Jaén,
vid norra foten af Sierra Magina. 6,267
inv. (1900). Sädes- och olivodling.
J. F. N.
Manche [mã’ʃ], departement i nordvästra Frankrike,
ligger vid Kanalen (fr. La Manche), efter hvilken
det är uppkalladt, och består af Cotentin,
Avranchin och en del af Bocage, tre landskap i
den forna prov. Normandie. 6,412 kvkm. 476,119
inv. (1911). Kusten är merendels omgifven af
dyner och höga klippor samt har flera bukter,
men ingen säker hamn, med undantag af Cherbourg
och Granville. F. ö. är M. ett tämligen slätt
land. De största kustfloderna äro Vire (på gränsen
mot Calvados), Taute, Sienne, Sée, Sélune och
Couesnon, som bildar gräns mot Ille-et-Vilaine. Den
odlade jorden upptager omkr. 65 proc. af hela
arealen. Frukt- och grönsaksodlingen är högst
betydlig, och produktionen af cider är större
än i något annat franskt dep. Industrien är
ganska liflig. Kustbefolkningen idkar ostron- och
hummerfångst samt sill- och makrillfiske. Dep. är
indeladt i 6 arrondissemang: S:t Lô, Avranches,
Cherbourg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
