Hon födde sedan Adam en ny son, som hon närde med lotusblommans saft. De fullkomlige manikéerna hjälpa till med det återstående ljusets frigörelse. Omsider kommer "den gamle", världsbranden rasar i 1,468 år, sedan äro ljus och mörker skilda. I kyrkan rådde skarp skillnad mellan electi l. perfecti och auditores. De senare, som stodo kvar i det vanliga lifvet, knäböjde för de förre och tjänade dem. Fasta, bön och egendomliga regler om föda förekomma, men inga offer. Den enda högtiden var en stor årlig minnesfest till stiftarens ära; den kallades Bema ("talarstol"), ty en tom stol symboliserade M:s osynliga närvaro. Dess fem trappsteg betecknade ljuseterns fem grader. Efter dem funnos fem grader af manikéer: lärare, tjänande, utöfvande, sannskyldiga, åhörare. Litt.: G. Flügel, "Mani" (1862), K. Kessler, "Mani" (I 1889, II 1903, och hans art. "Mani" i Haucks "Realencyklopädie", bd 12, 1903), C. Salemann, "Manichäische studien" (I, 1908), Fr. Cumont, "Recherches sur le manichéisme" (s. å.), F. W. K. Müller, "Handschriften-reste in Estrangelo-Schrift aus Turfan" (II, 1904, Berlin-akad:s "Abhandlungen"). N. S. Månes, tjechisk konstnärssläkt. 1. Josef M., f. 1820, d. 1871, son till en tjechisk landskapsmålare A n t o n i n M., studerade i München, där han 1847 utställde sin tafla Petrarcas möte med Laura i Arignon. Han gjorde under mångåriga resor i Böhmen studier öfver bömiska folktyper och folkdräkter och utförde teckningar och illustrationer till bömiska praktverk ("Zizkas död", Kö-niginhofer-handskriften, bibeln m. fl.). Särskildt berömd är hans med allegoriska bilder af årets tolf månader smyckade urtafla på rådhuset i Prag (originalteckningen förvaras i Bömiska museet där). --2. Q u i d o M., den förres broder, målare, f. 1829, d. 1880, egnade sig företrädesvis åt by-idyllen och djurmålningar (kartongen Blucher vid Ligny och Häststall under 30-åriga kriget). Han har illustrerat bl. a. den tjechiska öfv. af "Don Quijote". Mest bekant är hans genom en massa reproduktioner spridda Andaktsöjning i Domaz-licky. 1-2. A-d J. Mane'ssiska handskriften (bland bokkännare tecknad G), ett praktfullt manuskript, som på 429 pergamentsblad i folio innehåller 7,000 strofer medelhögtysk lyrik af 130 minnesångare, jämte 137 färglagda porträttbilder af dem. Manuskriptet ansågs länge, ehuru på otillräckliga grunder, vara sammanbragt af den sångälskande Ziiricli-rådsher-ren Riidiger Manesse och dennes son (i början af 1300-talet). 1607 förvärfvades det af kurfurstiiga biblioteket i Heidelberg, men hamnade redan under Trettioåriga kriget i fransk ego, hvarifrån det 1888 köptes af bokförläggaren Triibner och inför-lifvades med universitetsbiblioteket i Heidelberg. Det bildar den rikaste källan för kännedomen om den tyska minnesåugen. J. J. Bodmer offentliggjorde större delen af manuskriptet, fullständigt utgaf s texten af F. von der Hagen ("Minnesinger", 1838), som äfven utgaf porträtten ("Bildersaal alt-deutscher dichter", 1856). Sedan 1898 utger Pfaff en ny, noggrann textupplaga. Ett faksimile af samtliga miniatyrer offentliggjorde F. X. Kraus 1887, och Zangenmeister utgaf 1892 "Die wappen, helmzierden und standarten der grossen heidel-berger liederhandschrift''. Manet [-nä], É d o u a r d, fransk målare, f. 1832 i Paris, d. där 1883, reste 1850 som sjöman till Brasilien, studerade efter sin återkomst i 6 år på Coutures ateljé i Paris, gjorde studieresor till Holland och Italien - senare äfven till Spanien - och kopierade Tizian, Rembrandt, Velasquez m. fl. Han debuterade på salongen 1859 med Öfver-raskad nymf och Barn med körsbär, medan Absintdrickaren (s. å.) var den första af hans målningar, som blef af visad af juryn. Därefter följde den spanska typen Gitarrspelaren (målad 1860), Fiskaren (sommarlandskap med regnbåge), dubbelporträtt af målarens föräldrar (1861), Lola de Va-lence (spansk dansös, 1862, Louvre), Gossen med värjan samt 1863 Frukost i det gröna (Louvre), som väckte stor uppståndelse på de refuserades salong nämnda år. Täflan framställer två korrekt klädda herrar, som frukostera i skogen i sällskap med två damer, den ena oklädd, den andra half-klädd efter badet i skogssjön - gruppen är gjord med en komposition af Rafael som förebild. Målningen utmärkes för lugn och vacker, dekorativ färghållning, friluftsverkan söker man där förgäf-ves. Samtidig är en Tjurfäktning med stark ögonblicklig rörelse, men tung färg. 1864 följde Vät-tendrickaren (spansk typ) och 1865 Jesus hånas af knektarna och Olympia (naken kvinna hvilande på en bädd med en negress som bifigur, Louvre). 1866 målades Musikantgossen (Le fire, Louvre) samt marinen Alabama i strid. 1867 målade M. Kejsar Maximilians arkebusering, en ren fantasi-tafla och ateljékomposition (nu i galleriet i Mann-heim). M. hade börjat som lärjunge af de gamle mästarna, och flera af hans målningar visa direkt inflytande af Velasquez, Ribera, Goya och Frans Hals. Han målade bredt och dristigt, med kraftiga dagrar och svarta skuggor och med sträfvan efter att återge kroppsformerna med minsta möjliga mo-dellering i färgen, hufvudsakligen genom färgtoner, lagda bredvid hvarandra. Hans målningar ansågos vara rått och motbjudande utförda, och han blef ansedd som en effekt j ägare och charlatan. Juryn vid de årliga salongerna antog vissa af hans inlämnade målningar, men förkastade andra, obegripligt nyckfullt och inkonsekvent. Vid salongen 1866 uppträdde É. Zola till M:s bistånd med en artikelserie, sedan omtryckt i boken "Mes haines". Vid världsutställningen 1867 samlade M. 50 af sina arbeten i en separatutställning. Till de följande åren höra Musiklektion, Frukost i ateljén (1869, Nya pinakoteket i München), Balkongen (Luxembourgmuseet) och Öldrickaren ("Le bon bock", se fig.; 1873, starkt påverkad af Frans Hals). Men dessa år medförde M:s öfvergång till ljusmålare, en fullt konsekvent utveckling af hans måleriska sökande. Detta riktades alltmera till