tills de 1903 till Berlin komna handskriftfynden från Turfan (kinesiska Turkestan) medförde fragment af hans skrift till persiske konungen Schapur (Schapurakan), hans Evangelium och hans epistlar. M. uppträdde 28-årig inför Schapur I på själfva hans kröningsdag i hufvudstaden 20 mars 242 utan egentlig framgång. I Schapurboken kallade han sig "en sångare, som kommit från Babel, för att i världen upphäfva ett rop". M:s predikan och manikeismen kunna med ännu mindre rätt än islam betraktas som något slags kristen sekt. Visserligen använde M. namnet Jesus (Isa) eller Messias och andra kristna termer. Men Isa, den himmelske ljusfrälsaren, var en mångud, och den historiske Jesus, som judarna dödade, kallade han en djäfvul. Sin eklekticism och samtidigt sin läras babyloniska grund angaf han i Schapurboken: Han var den sanne gudens sändebud, den siste och fullkomligaste af dem, som enligt den gudomliga visheten sändas till världen i vissa tidsåldrar och för vissa länder; "såsom Buddha kom till landet Indien, Zaratusjt till landet Persien och Jesus till västerns länder, så kom denna profetia omsider i den närvarande tiden genom mig, Mani, till landet Babylonien". Fyra huvudbeståndsdelar kunna urskiljas i M:s system. 1. Hans fader, en förnäm perser från Hamadan, hade flyttat till Babylonien, där gossen föddes, och lämnat modern, en ättling af arsakidernas kungliga släkt, för att lefva asketiskt bland döparsekterna i Syd-Babylonien, af hvilka kvarlefvor ännu finnas i de s. k. mandéerna (se d. o.). Sorgfälligt förberedd af sin fader, hämtade M. stoffet till sin dualism från babyloniska och mandeiska föreställningar. Världsstriden i M:s lära är mer befryndad med Marduks kamp mot Tiamat än med Ahura Mazdas mot Anra Mainyu. Ty af personliga viljors strid finns där föga. Motsatsen är en naturmotsats mellan ljus och mörker, mellan "Konungen öfver ljusets paradis" och urmaterien. Den onda kvinnliga världssjälen heter Humama, af samma stam som Tiamat. Babylon var för M. den urgamla vishetens hem. I prov. Babylon skulle enligt hans stadgande hans kyrkas öfverhufvud eller påfve alltid bo. 2. Men själfva principen för sin dualism fann han troligen hos de asketiske döparna. Äfven med den gnostiska litteraturen var han förtrogen, och inflytande från hellenismen och Indien är ingalunda uteslutet. I manikeismen blef naturreligionen icke förvandlad genom en profetisk nyskapelse, utan den sublimerades och utmynnade i asketisk frälsningsvishet. I asketismen låg en af hemligheterna till dess framgång, en annan i dess bländande fantasirikedom och kvasi-djupsinniga konstighet. 3. Till denna österländska kärna fogades kristna moment. M. kallade sig "paraklet", han utsöndrade vissa delar af N. T., särskildt Paulus, som oäkta. Först i Västerlandet upptogos för propagandans skull flera kristna uttryck, såsom läran om Jesus patibilis och ett slags treenighet. I Egypten och annorstädes gingo de manikeiske upplysningsmännen med på kristna högtider. Det är denna manikeism Augustinus' skrifter lära oss känna. 4. M. hyllades som "Khorasans nye lärare". Mot mazdeismen ställde han sig fientlig som mot kristendomen, men hämtade från båda, från den förra i synnerhet i eskatologien och renhetsläran: Vägrar man bröd eller vatten åt en af annan religion, är det ej af obarmhärtighet, utan för att ej orena de rena elementen. Demoner äro uppkallade med avestiska namn o. s. v. Först genom manikeismen blef den avestiska dualismen mellan en god och en ond vilja i Västerlandet uppfattad som en lära om ljus och mörker. Österut i Turkestan fick M. mer framgång. Under Schapurs andre efterträdare Bahram återvände han med godt hopp, men fängslades, dödades grymt och korsfästes 276--277 (sextioårig) i dåv. hufvudstaden Gundeschapur. Det var det zoroastriska prästerskapets verk. Det sökte undertrycka kätteriet med våld. Men efter sasanidernas fall strömmade manikeismen in. Utbredningen gick långt och hastigt. I ö. vittna ända i Öst-Turkestan bitar af präktiga mässböcker om den manikeiska kyrkans forna glans. I v. blef den kristendomens kanske farligaste medtäflare -- Augustinus var en tid maniké, tills han genomskådade Faustus -- och fortsattes i priscillianismen och katarerna i Syd-Frankrike. För iransk statsvilja var den manikeiska asketismen gifvetvis anstötlig. Hormizd, Schapurs efterträdare, skall ha sagt: "Denne man har kommit för att uppmana folk att fördärfva världen". Man jämföre Tacitus' omdöme om de kristne och kinesiska statsmäns uttalanden om buddismen. Systemet i M:s lära, manikeismen, var mycket inveckladt, det rikhaltigaste af alla "gnostiska" system. Urljuset kallas "den förste härlige", "ljusparadisets konung". Han har "lemmar", fem kroppsliga "lemmar": saktmod, vetande, förstånd, hemlighet, insikt; fem andliga: kärlek, tro, trohet, ädelmod, vishet. Omkring honom hvila en ljus-eter och en ljus-jord, tillsammans bildande "storhärligheten". Nedanför denna komplex är "mörkret", liksom ljuset åt tre håll obegränsadt. Sedan sker blandningen. Satan, bildad i mörkret, skakade ljusvärlden. Ljusparadisets konung skapade då "lifvets moder", hon födde "urmänniskan". Satan segrade öfver denna och slukade en del af ljuset. Urmänniskan ville enligt en version, att mörkret skulle sluka ljus, för att det skulle få i sig gift. Ljuseoner skyndade nu till hjälp. Af ljusets och mörkrets blandning uppstod den synliga världen. De jordiska elementen ha sålunda en dubbel natur, en god och en ond. Af de flådde mörksens furstars ("arkonternas") hud gjorde "lifvets moder" himlahvalfvet. Världsbyggaren byggde tio himlar och åtta jordar. Det gäller alltsedan att befria ljuselementen ur mörkret. Solen upptager ljuselementen, som komma från de heta, månen från de kalle djäflarna. Det ljus, som ej af solen och månen kan utlösas, kallade de västerländske manikéerna för Jesus patibilis. De fängslade arkonterna stråla från firmamentet af sitt slukade ljus. Man visar dem en ljusjungfru, för att de skola lockas att ge ifrån sig ljus. Ärkearkonten födde med sin gemål den första människan för att samla det af mörkret eröfrade och fångna ljuset och sålunda kunna bättre behålla det. Sedan föddes Eva, begärets inkarnation. Nu sände på de fem ljusänglarnas bön de högre eonerna Jesus och en annan gud till understöd. Jesus undervisade Adam, lärande honom återhållsamhet. Ärkearkonten födde med Eva Kain; sedan födde hon Abel, som dödades.