755 Manfall-Mangan 756 ter" (I, 1849), Lauth, "Manetho und der turiner königspapyrus" (1865), Unger, "Chronologie des Manetho" (1867), Krall, "Gomposition und schick-sale des manethonischen geschichtswerkes" (1879), Wiedemann, "^gyptische geschichte" (1884), och Krall i "Festgaben zu ehren Max Biidingers" (1898). K. P-' Manfall. Se L ans vase n, sp. 198. Manfalut (M o n f a l u t), stad i egyptiska prov. (mudirije) Siut, nära vänstra stranden af Nilen, 28 km. n. om Siut. 15,215 inv. (1897). Koptisk biskop. Sockerfabrik och tillverkning af dadelbrännvin. J- F- N. Manfred (it. Manfredi, äfven -o), konung af Neapel och Sicilien, f. 1232, d. 26 febr. 1266, var naturlig, sedermera legitimerad son af kejsar Fredrik II af Hohenstaufen och Bianca (dotter till en grefve Lancia). 1250 erhöll han genom sin faders testamente furstendömet Tarent, förde styrelsen öfver de hohenstaufenska länderna i södra Italien till 1252, då hans halfbroder Konrad IV öfvertog regeringen, och blef efter dennes död 1254 af rikets store utsedd till regent. I kamp med påfvestolen lyckades M., till en del med bistånd af sarase-nerna i Luceria, återerofra såväl fastlandet som Sicilien och lät i aug. 1258 kröna sig i Palermo. Bannlyst af påfven, hemsökte han dennes stater och intog 1260 hela Tuscien. Sedermera, 1263, gaf Urban IV M:s land som påfligt län åt Karl af Anjou, och denne angrep 1266 hans rike. I kamp mot honom stupade M. vid Benevento. M:s änka, Helena, blef på flykten jämte sin dotter gripen i Trani och dog i fängelse; dottern, Bea-trix, befriades 1283 af den sicilianske amiralen Eoger da Loria. M:s dotter i första giftet, med Beatrix af Savojen, Konstantia, var förmäld med Peter III af Aragonien. -- M. var en i andligt och kroppsligt afseende rikt utrustad, ädel personlighet. Vid hans glänsande hof funno skalder, sångare och konstnärer huld och skydd. - Litt.: Schirrmacher, "Geschichte der ietzten Hohenstaufen" (1871), Karst, "Geschichte M:s 1250- 58" (1897), Hampe, "Urban IV und M." (1905), del Giudice, "La famiglia di re Manfredi" (2:a uppl. 1896). A. B. B.* Manfredi, it. Se M a n f r e d. Manfredi, Eustachio, italiensk skald och astronom, f. i Bologna 1674, d. 1739, vann mycket beröm för siiia canzoner och sonetter, i hvilka han sökte efterlikna Dante och Petrarca (god uppl. 1760 af M:s Rime). Manfrédo [-då], it. Se Manfred. Manfredonia [-dånia], hamnstad i italienska prov. Foggia (Apulien), vid Manfredoniaviken och foten af Monte Gargano. 9,396 inv. (1901; som kommun 12,188 inv.). Ärkebiskopssäte. Gymnasium. Export af spannmål. Något sydligare låg det gamla Sipontum, som 194 f. Kr. koloniserades af romarna och senare förstördes af jordskalf. Konung Manfred lät anlägga den nya staden 1261. Utgräfningar ha bragt i dagen betydande ruiner af Sipontum. (J. F. N.) Manfåret, Ovis tragelaphus, zool. Se Fårsläktet, sp. 201. Ma'nga, ett afrikanskt folk i nordvästliga Bornu. MangabéVra-kautschuk, bot. Se Hancornia sp e c i o s a. Mangaia [mangaiVj, en af Hervey-öarna (se d. o.). Mangal(i), turk., kolbäcken, en apparat, vid hvilken man i Europeiska Turkiet och Mindre Asien måste under den ofta ganska bitande vinterkylan värma sig, så godt man kan; den består af ett rundt med glödande kol fylldt bäcken af koppar eller mässing på en fotställning af l m. höjd. Mangälia, stad i rumänska Dobrudscha, länet Constanza, vid Svarta hafvet. 1,459 inv. (1900), mest fiskare. Platsen identifieras med det traciska Kallatis 1. Acervetis, en koloni från Miletos, och var ett blomstrande samhälle ända till slutet af romerska perioden. På 1300-talet hade den 30,000 inv. och dref liflig handel med Genua. Wbg. Mangaliczasvinet [mangali'tsa-], Ungerns förnämsta svinras, tillhör den krushåriga rasgruppen i sydöstra Europa. Sannolikt härstammar rasen från serbiska svinet och intar en mellanställning i förhållande till det förädlade indokinesiska svinet och europeiska landtsvinet. Mängaliczarasen anses vara ett af världens finaste späcksvin. Med hänsyn till färgen förekommer rasen i tre varieteter, nämligen en blond, en svart och en svalbukig, d. v. s. svart med gulfärgad buk. H. F. Mangalore [märjgelåo7], M a n g a l u r, hufvudstad i distriktet South Kanara, Madras, Indien, på Malabarkusten. 44,108 inv. (1901), däraf 11,604 kristna. Hamnen besökes årligen af 3-4 tusen fartyg. I staden finnes en talrik katolsk befolkning, med en biskop, flera kyrkor och två colleges (det ena statens, det andra jesuiternas, sedan 1887 filial af universitetet i Madras). Baselmissionen har sin hufvudstation där och har verkat mycket för slöjdundervisningen. Fredsslut 1784 (se Indien, sp. 529). Stor kaffeexport. (J. F. N.) Mangalur. Se Mangalore. Mangamar, zool., detsamma som tofsgamar. Se G a m f å g l a r, sp. 690. Mangan, kem. Namnet mangan härstammar från grek. magnesios li'tlios, hvarmed man fordom förstod brunsten till följd af dennas likhet med magnet-järn. Först 1774 lämnade Scheele fullgiltiga bevis för, att brunsten innehöll en då okänd metalloxid. Kort därefter visade Bergman, hufvudsakligen på grund af Scheeles försök, att brunstenen innehöll en ny metall, som också ej långt därefter i reguli-niskt tillstånd framställdes af Gahn. Denna metall kallades af Bergman magnesium. Franska, engelska och italienska kemister benämnde metallen manga-nesium, hvaraf sedermera (1808) uppstod den förkortade benämningen mangan. Namnet magnesium erhöll sedan den betydelse, som det nu eger. - Metallen mangan finnes i ringa mängd i meteorjärn; i förening med syre är mangan i naturen ganska allmänt utbredd och utgör en beståndsdel i en mängd mineral (se M a n g a n m a l m e r). Oftast förekommer den som en följeslagare åt järnet. Mangan kan med kol reduceras ur sina oxider; renare mangan erhåller man ur dess amalgam eller genom reduktion af manganklorur med magnesium. Metallisk mangan kan erhållas äfven genom reduktion af manganoxidoxidul med aluminium enligt Goldschmidts metod (se A l u m i n o t e r m i, sp. 741). Mangan är en grå, icke magnetisk metall, till utseendet liknande tackjärn. Den är hård och