797 Manners-Sutton-Mannhardt krigssakerna uti Livland, Ingermanland och hvad däraf dependerar provisionaliter administrera och förestå". 1634, när B. Oxenstierna vardt generalguvernör, återgick M. till sin förra plats, som han ock bibehöll, då Ingermanland jämte Kexholms län 1642 vardt ett särskildt generalguvernement. under E. Gyllenstierna. Följande år lämnade M. sin plats i Ingermanland. l nov. 1644 vardt han landshöfding öfver Älfsborgs län och kommendant i Göteborg. När Kristian IV i april s. å. gjorde sitt tåg mot Göteborg, vidtog M. så förträffliga försvarsanstalter, att konungens företag alldeles misslyckades. Brefväxlingen emellan Kristian IV och M. är synnerligen märklig. Efter konungens affärd fördref M. danskarna från Hisingen och utmärkte sig också sedermera under P. Brahes och L. Kaggs befäl i striderna vid Göta älf. 1648 fick M. afsked. A. II-ld.* Manners-Sutton [mä'nos-sa'tn]. Se M a n 11 e r s. Ma'nnert, Konrad, historiker och historisk geograf, f. 1756 i Altdorf (i Bajern), d. 1834, blef 1796 lärare i historia i sin födelsestads högskola, 1805 professor i historia vid Wiirzburgs och 1807 vid Landshuts universitet (flyttadt 1826 till Munchen). M. tog afsked 1828. Hans förnämsta arbete är Geographie der griechen und römer (14 bd, 1788-1825), ett af den historiska geografiens värdefullaste äldre verk. M. skref äfven bl. a. en Geschichte Baierns (2 bd, 1826; går till 1777). V.s-g. Mannesmannskoncessionerna, koncessioner på grufrättigheter i Marokko, som den westfaliska firman "Bröderna Mannesmann" sedan 19C6 tid efter annan förskaffat sig af sultanen i Marokko. Se vidare Marokko (Historia) och H. A. Os-mann, "Die Mannesmann-rechte" (1910). Mannesmannsrör, metall., helvalsade smidesjärnrör, tillverkade medelst en af bröderna R. och M. Mannesmann (f. resp. 1859 och 1861) 1885 uppfunnen metod. Den mannesmannska rör-valsningsmetoden grundar sig på det förhållandet att, om ytan af en järnstång utsattes för en stark, sträckande bearbetning, utan att det inre af stången kan följa med i töjningen, måste en bristning i de inre partierna ega rum, så Fig. 1. att en ihålig kropp bildas. En dylik stark bearbetning af ytan åstadkommes genom valsar, hvilkas kärnlinjer ej äro parallella, utan bilda hvarandra korsande linjer. Dessa sträfva efter att bibringa stången, jämte en rörelse framåt, en rotation kring dess axel. Det hinder för rörelsen och däraf följande skillnad i töjning mellan yt- och kärnparti, som äro nödvändiga betingelser för hålighetens bildande, utöfvas antingen af valsarnas ändytor (fig. 1) eller af en s. k. dorn (fig. 2). Metoden. f f Fig. 2. som är synnerligen genialisk och af stort teoretiskt intresse, väckte vid sitt framträdande mycket uppseende, men kan knappt sägas ha motsvarat de förväntningar, som ställdes på den. Till största delen beror detta på de höga fordringar, som den ställer på materialets homogenitet. Välljärn är sålunda på grund af slagginneslutningarna i detsamma oanvändbart, och äfven af götjärn blir kassationen trots all noggrannhet stor. Metoden användes därför hufvudsakligen för framställning af rörämnen, d. v. s. rör med tjocka väggar, som sedan valsan vidare enligt andra metoder. P- S-e. Ma'nngericht, ty. Se Estland, sp. 952. Ma'nnhardt, J o h a n n, tysk urmakare, mekanisk uppfinnare, f. 1798, d. 1878, utöfvade sin verksamhet i Munchen. Han levererade mer än 1,200 tornur till vidt skilda trakter af jorden. Flera af honom uppfunna ur-konstruktioner och maskiner af hvarje-hända slag utmärktes för stor enkelhet och sinnrikhet. Hans uppfinning af den s. k. fria pendeln ansågs epokgörande inom urmakarkonsten. (G. U-r.) Ma'nnhardt, Johann Wilhelm Emanuel, tysk mytolog, f. 1831 i Friedrichstadt i Slesvig, d. 1880 i Danzig, en kort tid docent vid Berlins universitet och 1863-73 stadsbibliotekarie i Danzig. M. röjde redan som barn ett mindre vanligt intresse för de folkliga traditionerna i saga, sed och tro. Efter J. W. Wolf öfvertog han redaktionen af "Zeitschrift fur deutsche mythologie und sitten-kunde" (bd 3 o. 4, 1855-59). Hans första större verk voro Germanische mythen (jämförda med indiska; 1858), som vann mycket erkännande af den gamla skolan, men af förf. sedermera betraktades som förfeladt i likhet med större delen från samma förutsättningar utgående arbeten, och Götlerwelt der deutschen und nordischen völker (1860). Senare koncentrerade han sina studier företrädesvis på växtlighetens och framför allt åkerbrukets mytologi och utgaf, stödd på ett synnerligen omfattande material från germanskt, grekisk-romerskt och lituslaviskt område, Roggenwolf und roggennund (1865; 2:a uppl. 1866), Die korndämonen (1868) samt hufvudverket Wald- und feldkulte. 1. Der baumkultus der germanen und ihrer nachbarstämme : 2. Antike wald- und feldkulte aus der nordeuro-päischen iiberlieferung erläutert (1875-77; 2:a uppl. 1904-05). Ur hans efterlämnade samlingar utgaf H. Patzig 1884 ett band Mythologische for-