vid slutet af hvarje år; mantalslängden skall beträffande de sistnämnda vara justerad senast 20 mars påföljande år, hvarefter med ledning af densamma upprättandet af röstlängd för val till Andra kammaren påbörjas. Vid mantalsskrifningarna skola husbönder och fastighetsegare inge förteckningar å alla dem, som höra till deras hushåll, bo å deras egor eller i deras hus, äro anställda i deras rörelse o. s. v., hvarjämte förteckningar och uppgifter skola lämnas af pastorer och församlingsföreståndare, af länsmän, fjärdingsman, ombud för socknar och städer m. fl. Med afseende på rätt mantalsskrifningsort gäller som regel, att hvar och en skall mantalsskrifvas, där han är bosatt. Uppehåller sig någon under olika delar af året inom särskilda mantalsskrifningsdistrikt, betraktas han som bosatt i det distrikt, där han vistas under sådana förhållanden, att han med afseende å tjänst, verksamhet eller andra omständigheter bör anses därstädes ha sitt egentliga hemvist, med rätt likväl för den, som eger fast egendom eller idkar rörelse inom olika mantalsskrifningsdistrikt och inom hvartdera af dessa någon del af året vistas samt ej på grund af tjänst eller verksamhet kan anses ha sitt egentliga hemvist i någotdera af dessa eller annat mantalsskrifningsdistrikt, att själf bestämma och anmäla, inom hvilketdera distriktet han skall mantalsskrifvas. Hustru mantalsskrifves på samma ställe som mannen. Samtidigt må ingen vara på mer än ett ställe mantalsskrifven. Mer eller mindre tillfällig vistelse vid läroanstalter, sjukvårdsinrättningar, arbetsföretag, fängelser o. s. v. medför ej ändring i den förra mantalsskrifningsorten. Tvister om rätt mantalsskrifningsort pröfvas i första instans, hvad Stockholm och Göteborg angår, af polisdomstol och för öfriga orter af K. M:ts befallningshafvande. Kammarrätten är andra och sista instans. Rörande mantalsskrifningarna, som erhöllo laglig anordning redan genom Instruction för mantalscommissarierna 20 dec. 1693, finnas de nu gällande bestämmelserna intagna i k. förordn. 6 aug. 1894 samt specialförordningarna för Stockholm och Göteborg af 28 maj 1897 för den förra och 17 nov. 1905 för den senare (med åtskilliga ändringar). Från mantalsskrifningen bör skiljas kyrkskrifningen (se d. o.) eller kyrkobokföringen (se Kyrkböcker), hvarom gäller k. förordn. 23 dec. 1910. Se vidare uppsatser i "Ekonomisk tidskr." (Rld.) Mantalsåsen, kronopark i Ovikens socken, Hallens revir, Jämtlands län, bildad af vissa efter afvittring uppkomna öf-verloppsmarker, som enligt k. bref 22 dec. 1869 afsatts till kronoparker. Omfattning och benämning fastställdes af Domänstyrelsen 29 dec. 1906. Areal omkr. 6,200 har. M-g. Mantchu. Se Mand-sch u. Mantegazza [-ga'dd-sa], P a o l o, italiensk antropolog och fysiolog, f. 1831, d. 1910, fclef 1860 professor i allmän patologi i Pavia och 1870 professor i antropologi vid Instituto di studi superiori i Florens; sedan 1876 var han därjämte italiensk senator. Han utgaf bl. a. ett stort antal populära skrifter, af hvilka en del öfversatts till svenskan, såsom Upilio Faimali ("En djurtämjares memoarer", 1880), Fisiologia deW amore (1873; "Kärlekens fysiologi", 1888), II secolo Tartufo ("Hyckleriets århundrade", 1889), m. m. M. gjorde vidsträckta resor, bl. a. till Sverige och Lappland (Viaggio in Lapponia, 1883). U. T-dt. Mantegna [-te'nja], Andrea, italiensk målare, f. 1431 i trakten af Padua, d. 13 sept, 1506 i Mantua, upptogs vid tio års ålder som fosterson och lärling hos den lärde och antiksamlande målaren Squarcione i Padua. 1448 erhöll han uppdraget att gemensamt med andra Squar-cione-elever utföra freskoutsmyckningen i Jakobs och Kristofers kapell i Eremitanikyrkan i Padua. Konstnärens anseende växte, han trädde genom sitt giftermål med Nicolosa Bellini i förbindelse med det venezianska måleriets främsta män och kallades 1459 till Lodovico Gonzagas hof FiS- l- A- Mantegna. Efter i Mantua Där qtannadp en bronsbyst På hans graf" i Mantua. par stannade vård i kyrkan g Andrea, han till sm död med Mantua afbrott 1488-90, då han dekorerade ett numera nedbrutet påfligt kapell i Villa Belvedere. M:s konst präglas af en formernas plastiska utgestaltning efter antikens skulpturverk såsom förebilder, af rumsframställningens perspektiviska genomförande och af en obegränsad ifver att nå sanning och styrka i uttryck och rörelser. Antikdyrkan är ej endast själfändamål, utan först och sist ett nödvändigt medel att nå den inträngande och väsentliga verklighetskraft han satte som målet för sin konst. I detta afseende erinrar han om den store florentinske skulptören Donatello, som under hans läroår verkade i Padua och af hvilken han gifvetvis mottagit bestämmande intryck. De yttre sidorna, öfverdrifterna, i konstnärens stil framträda bjärtast i ungdomsarbetena, Eremitanifreskerna o. a., medan dock redan i dessa röja sig den upprörda lidelsefullhet och det hjälte-stolta allvar, som M. likaledes eger gemensamt med Donatello. Man beundrar i Eremitanikapellet den ädelt antikiserande teckningen, den storstilade och enhetliga behandlingen af ytorna, den konsekventa framställningen af perspektivet - det hela återges, såsom säges scenerna i verkligheten af den nedanför väggen stående betraktaren. Samma stildrag utmärka den 1456-£9 målade hö g altar täflan i S. Zeno i Verona, en Madonna med uppvaktande helgon inom en klassisk arkitektur, hvari den verkliga tafvelramens kolonner äro inkomponerade. Predellabilderna till detta verk finnas i Paris och i Tours (Getsemane, Korsfästelsen och Uppståndelsen). Andra arbeten från detta skede äro två Sebastiansbilder (en i Wien,