879 Marcioniter-Marconi 880 stiftade en själfständig församling. M. var mindre spekulativt intresserad än andra gnostiker, och många af de för dessa egendomliga lärorna (t. ex. den om eonerna, se G n o s t i c i s m) saknades i hans åskådning. Men i likhet med dessa talade han om en demiurg (världsskapare), som han likställde med G. T:s Gud och från hvilken den Gud, som uppenbarat sig i Kristus, strängt borde skiljas. Då kyrkans ledande män (likasom äfven gnostikern Valentinus) medelst den allegoriserande utläggningsmetoden sökte åvägabringa öfverensstämmelse mellan gamla och nya testamentet, insåg M., som förkastade denna metod, att det rådde en djupgående olikhet mellan båda och att kristendomen gett världen något nytt. Men han betonade motsatsen mellan densamma och judendomen på ett så ensidigt sätt, att han beröfvade kristendomen dess historiska förutsättning. Urapostlarna hade enligt M. antingen icke förstått eller förfalskat den gode och kärleksrike Gudens uppenbarelser i Jesus Kristus; den ende apostel, som förstått kristendomens betydelse som en från judendomen af-skild religion, \ore Paulus; dock måste M. för att genomföra sin åskådning öfva en vidtgående kritik äfven på denne apostels skrifter. Af evangelierna erkände han sålunda endast Lukas' evangelium som författadt af en lärjunge till Paulus, förmodligen ock vissa stycken af de öfriga evangelierna, som stämde med hans lära, och af de apostoliska skrifterna endast 10 bref af Paulus: Gal., l och 2 Kor., Rom., l och 2 Tess., Efes., Kol., Fil. och brefvet till Filemon, det sistnämnda det enda, som han upptog utan förkortning. M. nöjde sig ej med en sektbildning, utan eftersträfvade en efter hans uppfattning renad kristendom och ville genom sin kritik af de gifna religionsurkunderna ge sin kyrka en tillförlitlig kanon. I det förlorade arbetet Antiteser sökte han framställa motsatserna mellan judendomens Gud och kristendomens, som för honom utan vidare sammanföll med Jesus Kristus, i det han ang. dennes väsen hyllade en doketisk uppfattning. M. var efter allt att döma en verkligt religiös personlighet och därtill i besittning af en icke ringa organisatorisk talang, som gjorde honom och hans anhängare till en farlig makt för kyrkan, ej minst genom deras religiösa fasthet i bekännelsen och ståndaktighet under förföljelserna. M:s anhängare (marcioniter) spåras ännu i den på 600-talet i Armenien uppträdande sekten pauli-cianerna och omtalas t. o. m. sporadiskt mot slutet af 900-talet. E. S-e. Marcipniter. Se Marcion. Ma'rcius, namn på en romersk släkt med flera grenar, såsom Censonnus, Crispus och Philippus. Af den sistnämnda grenens medlemmar märkas 1. Quintus M. Philippus, konsul 186 f. Kr., som ledde undersökningen angående "bac-kanalierna" (Bakchosmysterierna) och senare användes att ordna Greklands angelägenheter samt kämpade mot konung Perseus i Macedonien, och 2. Lucius M. Philippus, konsul 91 f. Kr., som politiker stående mellan partierna, som talare lycklig, i synnerhet i extern porera de föredrag. - Vidare omtalas en eller, enligt andras uppgift, två gamla siare med namnet M. på andra puniska kri-gots tid (218-201 f. Kr.). - Om Ancus M. och Gn. M. Coriolanus se dessa. U. Tdh. Marek. Se L a m arck. Mareks, Erich, tysk historiker, f. 17 nov 1861 i Magdeburg, blef professor i historia 1893 i Freiburg im Br., 1894 i Leipzig, 1901 i Heidelberg och 1907 vid den vetenskapliga institutionen i Hamburg. M:s tidigaste stora arbete är den (ej fullbordade) biografien Gas par d von Coligny, sein leben und das Frankreich seiner zeit (1892): till samma tidehvarf hör den för samlingen "Mono-graphien aus der weltgeschichte" skrifna studien Königin Elizabeth von tingland und ihre zeit (1897). M:s senare forskningar ha egnats den nyaste tidens historia; de förnämsta hithörande arbetena äro biografien Kaiser Wilhelm I (utvidgadt särtryck ur "Ailgemeine deutsche biographie". 1897; 7:e uppl. 1910), Furst Bismarcks gedanken und er innerungen^ kritische wiirdigung (1899) samt en stort anlagd lefnadsteckning öfver Bis-marek (I, 1909; många uppl.), hvilken hvilar på ett omfattande material från Bismarckska familjearkivet och lofvar att bli en standard-biografi. 1911 utkom Männer und zeiten, ett urval af M:s föredrag och essayer. M. hör genom vederhäftighet i forskningen, idérikedom och framställningskonst till det moderna Tysklands främsta historiker. Se "Svensk tidskr.", 1912. T. H-r. Marc-Monnier [-månie], fransk författare. Se M o n n i er. Marco [ma'rkå], it., sp. och port. Se Mark. MaYcobrunnen (Markobrunnen), en mellan Mainz och Bingen i reg.-omr. Wiesbaden (preussiska prov. Hessen-Nassau), på högra Rhen-stranden befintlig brunn, efter hvilken det på ett närbeläget vinberg producerade vinet, ett af de mest värderade renska vinerna, kallas m a r c o-b r u n n e r. (J. F. N.) Marcoma'ni, lat. Se Markomanner. Marconi [-kåni], Rocco, italiensk målare af venezianska skolan, f. i Treviso (årtalet obekant), d. 1529, var verksam i Treviso och i Venezia. Enligt uppgift var han lärjunge af Giovanni Bel-lini, men utbildade sig i synnerhet efter Giorgione och Palma Vecchio. Endast få och torftiga underrättelser finnas om hans lif, och äfven de arbeten, som tillskrifvas honom, äro få. Här må nämnas Kristi lik, omgifvet aj sörjande anhöriga (i Vene-zias akademi), Frälsaren emellan två apostlar (i SS. Giovanni e Paolo, Venezia) och Äktenskaps-bryterskan inför Kristus (i Palazzo reale, Venezia; en tafla med samma ämne i Berlin). C. R. N.* Marconi [-kåni], Guglielmo, italiensk fysiker, f. 25 april 1874 i Bologna, son till en godsegare och en irländska (den bekante politikern doktor L. S. Jamesons kusin), studerade vid universitetet i Bologna fysik under A. Righis ledning och experimenterade samtidigt flitigt ute på sin faders gård, Griffo-ne, i närheten af Bo-losna, inom det område, som snart skänkte honom världsrykte,