Jean de Muris fastslagna teorierna och anteciperar genom flera djärfheter (särskildt genom fritt införande af kromatiska toner) en långt senare tid. A. L.* Marchfeld [-fält], en stor vågformig, af byar uppfylld slätt, som nedanför Wien utbreder sig på Donaus norra strand ända till dess biflod March. Slätten mäter från v. till ö. 45 km., från n. till s. 30 km. På M. blef konung Ludvig Barnet 907 slagen af ungrarna (vid Theben, nära Marchs inflöde i Donau). Där (vid Kroissenbrunn, 8 km. från Marchs mynning) segrade konung Ottokar af Böhmen 1260 öfver konung Bela IV af Ungern, men i samma trakt (vid Diirnkrut, något längre upp på högra Marchstranden) blef han 26 aug. 1278 i sin ordning besegrad af kejsar Rudolf af Habsburg. På M. utkämpades äfven, 21 och 22 maj samt 5 och 6 juli 1809, de väldiga slagen vid Aspern och Wagram (se d. o.). C. O. N. Marchi [ma'rki], Francesco, italiensk fästningsbyggare, f. 1506, d. 1598, tjänade efter hvartannat hertig Alessandro de' Medici i Florens, påfven Paul III och hertig Ottavio Farnese i Parma, kom med dennes gemål, Margareta, 1559 till Bruxelles och kvarstannade i spansk tjänst, äfven sedan Margareta 1567 nedlagt sin befattning som ståthållarinna öfver Nederländerna. M:s arbete Della architettura militäre libri tre (1599, omtryckt 1840, 4 bd med 161 kopparstick; ny edition af L. Marini 1810), som var rikt på geniala idéer och innehöll en mängd olika förslag samt påpekade nyttan af yttre verk, blef epokgörande i befästninsskonstens historia. L. W:son M. Marchi [ma'rki], EmiIio de, italiensk författare och skolman, f. 1851 i Milano, d. där 1901, beklädde olika hedersplatser i Milano, såväl inom det kommunala lifvet som inom undervisningsområdet. Som författare är M., uppfostrad som han blef i Manzonis skola, känd främst genom sina romaner, af hvilka särskildt den första, Demetrio Pianelli (1890), med ämne ur den lägre milanesiska borgarmiljön väckte berättigadt uppseende. M. har ej någon dramatisk läggning, men skildrar i ett starkt objektivt framställningssätt fint och skarpt, hvad han iakttager. Språket kännetecknas af klarhet och enkelhet. Hans öfriga romaner äro Arabella (1895), Giacomo Videalista (1897) samt den postuma Col fuoco non si scherza (1901). M. publicerade novellsamlingar, många i undervisande och moraliserande syfte. Men äfven inom lyriken var han förfaren (Poesie, 1875, Sonetti, 1878, Casa mia, 1882), och han försökte sig dessutom på ett lyriskt drama, Roncisval (1891). Till italiensk vers öfverflyttade han La Fontaines fabler (1886). H. N. Marchia. lat., markgrefskap. Marchienne-au-Pont [marjiän-å-på'], stad i belgiska prov. Hainaut, vid Sambre och Bruxelles— Charleroi-kanalen. 19,935 inv. (1904). Järn- och glasindustri, stenkolsgrufvor. (J. F. N.) Marchio, lat., markgrefve. Marchioness [mä'janes], eng., hustru till en marquess (se Markis). Jfr Lady. Marchland [-lant], ritter von. Se Krones. Marchlewski, Paul, polsk kemist, f. 1869 i Wloclawek, professor i medicinsk kemi vid universitetet i Krakau, har utgifvit betydande arbeten inom den preparativa växtkemien, i synnerhet ang. klorofyll och dess spjälkningsprodukter. Sina och andras arbeten om klorofyll har han sammanfattat i en monografi: Die chemie der chlorophylle (1909). Särskildt anmärkningsvärd är M:s (och Küsters) upptäckt, att klorofyll och blodfärgämnet hemoglobin innehålla samma atomgrupp, hemo-pyrrol (se Hematoporfyrin). H. E. Marci, Nicolaus. Se Nils Markusson. Marci, Georg, psalmdiktare, f. omkr. 1540 som bondson i Angelstads socken, Småland, d. 1613, kom ungefär 20-årig till Uppsala, anställdes på grund af sin vackra handstil i k. kansliet, blef under danska kriget skeppsskrifvare och sedan på grund af befälsbrist fregattkapten. 1568 prästvigdes han på konung Johans önskan och blef "superintendent öfver hela fältkleresiet" och några år senare hofpredikant hos konung Johan. 1575 blef han kyrkoherde i Annerstad, beläget ej långt från födelsesocknen. — I sin "Psalmopeographia" (1736) säger Högmarck, att M. bevisligen "sammansatt" n:r 403 i gamla psalmboken, hvilken psalm, h. o. h. omarbetad af Wallin, återfinnes under n:r 497 i 1819 års psalmbok. —rn. (B. R—g.) Marcia [ma^fcja], it., mus., marsch. — Marcia funëbre [fö-], sorgmarsch (jfr Marche funèbre). — Marciale, alla marcia, marschartadt, i marschtakt. Marcia aqua (Aqua Marcia), en 90 km. lång vattenledning i Rom, anlades af Q. Marcius Rex 144 f. Kr., förbättrades af Agrippa och återställdes under Pius IX. Vattnet, som hämtas från Sabinska bergen, anses vara bland de yppersta i Rom. R. Tdh. Marcianise [-tjanlse], stad i italienska prov. Caserta (Kampanien). 12,504 inv. (1901). Linne- och hampväfverier. J. F. N. Marcianopolis, af kejsar Trajanus anlagd stad i Nedre Mesien, v. om Varna. Vid Djevnja, ö. om Pravadia i Bulgarien, tror man sig ha funnit ruiner af M. Marcianus, Flavius, östromersk kejsare, d. 457, var en duglig krigare samt togs efter Theodosius II:s död af dennes syster Pulcheria 450 till gemål och kejsare. Han vägrade betala Attila tribut och hjälpte den västromerske kejsaren Valentinianus III vid hunnernas infall i Italien 452. Äfven hans inre förvaltning var prisvärd. M. sammankallade det fjärde ekumeniska kyrkomötet i Chalkedon 451. Jfr Östromerska riket. J. C. Marcianus (grek. Maoxiavos), grekisk geograf från Herakleia i Bitynien vid Pontos, lefde omkr. 410 e. Kr. och skref en Periplus tes exo thalasses (segling kring det främmande, d. v. s. icke grekiska, hafvet), med noggrant angifvande af orternas afstånd, samt en beskrifning af Medelhafvets kuster (ett utdrag ur Artemidoros' verk), hvaraf endast några fragment finnas i behåll. Wbg. Marcinelle [-sinäl], kommun i belgiska prov. Hainaut, vid Sambre. 15,915 inv. (1904). Järnverk, stenkolsgrufvor. J. F. N. Marcion, gnostiker, sektstiftare, d. omkr. 165—170 e. Kr., var en förmögen skeppsredare från Pontos, som omkr. 140 kom till Rom och där öfvergick till kristendomen, men under inflytande af en syrisk gnostiker Cerdo råkade i strid med församlingens ledande män och 4 år efter sin omvändelse bröt fullständigt med den härskande kristna tron samt