885 Mardick-Mardonios 88G dant i Demmin, som förstärktes enligt af honom uppgjord dessein, och gick 1655 med i fält som arméns generalkvartermästare, men blef s. å. generalmajor af infanteriet och kommendant i Thorn samt 1656 kommendant i Elbing. 1657-68 var M. guvernör i Wismar, under tiden byggande (1661) Warnemiinde skans och utnämnd (1664) till generallöjtnant. 1668 blef han viceguvernör i Pommern, 1673 general och ministerresident vid Kur-Brandenburgska hofvet, 1675 fältmarskalklöjtnant och fältmarskalk samt förde under Wrangels sjukdom öfverbefälet i det samma år utbrytande kriget mot Brandenburg, men hans ledning kännetecknades af order och kontraorder med däraf följande planlösa fram- och återmarscher. Snart insjuknade äfven M., och då han åter blifvit frisk, uppdrogs åt honom att vid Giitzkow hindra kurfurstens öfver-gång öfver Peene, men när denne anryckte och började slå bro öfver floden, skyndade M. hals öfver hufvud tillbaka till Stralsund, hvarigenom Königsmarck tvingades utrymma sin goda ställning vid Dammgarten. I nov. s. å. fick M. skarp befallning att återtaga det förlorade Wolgast, men misslyckades häri. Han infordrades då, 1676, till Sverige för att stå till svars för sina åtgärder under fälttåget, men lyckades rättfärdiga sig och fick 1677 i uppdrag först att göra en karta öfver Kristianstadstrakten och sedan att utarbeta desseiner till befästande af Stockholms avenyer. S. å. blef M. friherre. 1678 fick han ledningen af defensio-nen i Östergötland och började då iståndsätta Stegeborg. Jfr Wimarson, "Sveriges krig i Tyskland 1675-79" (I, 1897). 2. ArvidAxelM., friherre, den föregåendes son, krigare, deltog 1677-79 i kriget i Skåne, medföljde 1690 de hjälptrupper, som af svenska regeringen sändes till Rhen att understödja Holland och kejsaren mot Frankrike, och blef 1697 öfverste vid Södermanlands regemente. Under Karl XILs invasion i Polen befordrades han 1703 till generalmajor, intog s. å. med storm staden Posen, anförde i slaget vid Fraustadt (1706) på ett berömligt sätt högra hälften af den svenska centern och utnämndes därefter till general af infanteriet. Då konungen i aug. 1706 tågade till Sachsen, kvar-lämnades M. med en liten svensk armé i Stör-Polen. ^| okt. - innan ännu det altranstädtska fredsslutet blifvit offentliggjordt - hotades M. vid Kalisz af en öfverlägsen rysk-sachsisk-polsk här under Mensjikov och August II. M. upptog i förening med en polsk truppstyrka under Sapieha och Potocki striden, vann i början framgång, men blef, sedan hans polska bundsförvanter flytt, kringränd och i grund besegrad samt med större delen af sin armé tillfångatagen. Han återfick snart friheten och dog i maj 1708 i Polen. 3. Gustav von Mardefeld, friherre, yngre broder till den föregående, preussisk diplo- mat, f. 1664, d. 6 dec. 1729 i Pommern, trädde först i hessisk och 1711 i preussisk hoftjänst, sändes i okt. 1717 som Preussens befullmäktigade minister till Petersburg och erhöll 13 juni 1719 befrielse från att räknas som svensk undersåte. Han bidrog väsentligt att befästa tsar Peters vänskap för Preussen samt var verksam vid de fredsunderhandlingar, som afslutade Stora nordiska kriget. Redan 1722 förklarade han sig icke längre tåla vid ryssarnas "dissoluta" umgängeslif och begärde att få lämna sin post, men ansågs omistlig och rappel-lerades först 1728. 4. Axel von Mardefeld, friherre, den föregåendes brorson, son af M. 2, preussisk diplomat, f. 1691, d. 8 dec. 1748, var preussisk kam-marjunkare och bosatt i Pommern, då han 1723 utsågs till sin farbroders medhjälpare ("adlatus") på sändebudsposten i Petersburg. Han efterträdde 1728 denne samt egde, i synnerhet under kejsarinnan Elisabets tidigare regeringsår, stort inflytande hos ryska hofvet. 1746 lämnade han på ryska regeringens begäran sin mission och blef 1747 andre kabinettsminister. 1. L. W:son M. 2. (H. E. U.) 3 0. 4. <L- S.) MardPck, by. Se M a r d y c k. Mardin, stad i turkiska Kurdistan, vilajetet Diarbekr, omkr. 100 km. s. ö. om staden Diarbekr, ligger terrassformigt på södra sidan af ett berg, hvars topp bär ruinerna af borgen Kalʿeh Sjubba (lat. Maride, Marde), som ända från romarnas tid spelat en viktig roll i denna trakts historia. Omkr. 25,000 inv., hvaraf nära hälften kristna (armenisk, kaldeisk, jakobitisk, protestantisk och katolsk bekännelse). En amerikansk mission har kyrka, skolor och läkare. (J. F. N.) MardochåY. Se Mordokai. Mardoll, nord. myt., är ett af gudinnan Frejas binamn, hvars första led kanske är isl. marr "haf" 1. "häst" och den andra ett adj. med betydelsen ryktbar, stolt. M. har i anseende till betydelsen ansetts erinra om den grekiska Afrodite. B-e. Mardo'nios (fnpers. Marduniya, grek. Magfioriog, lat. Mardonius), fornpersisk storman och härförare, son af Gobryas och förmäld med konung Dareios Hystaspes' dotter Artazostra. Som styresman Öfver Mindre Asiens västra kustprovinser och de där liggande, kort förut ånyo underkufvade Joniska städerna förde han en grekvänlig politik i syfte att låta den grekiska nationaliteten okränkt bestå och utveckla sig som ett själfständigt element inom det persiska riket. Tillika ifrade M. för att underkufva äfven det egentliga Grekland, och målet för hans ärelystnad var att som storkonungens ståthållare föra spiran öfver ett af honom själf skapadt grekiskt lydrike. Ett 492 f. Kr. företaget fälttåg mot Grekland omintetgjordes dock genom svåra stormar, som vid bergsudden Athos förstörde en god del af hans flotta, samt genom traciska och macedoniska stammars motstånd. Fortsättningen af kriget lämnades i andra händer. Men vid Xerxes' stora härnadståg (480) var M. åter en af öfverbefälhafvarna; och då Xerxes efter slaget vid Salamis anträdde återtåget, kvarlämnades M. med, enligt uppgift, omkr. 300,000 man för att fullborda Greklands eröfring. Efter att ha öfvervintrat i Tessalien inbröt han på våren 479 i mellersta Grekland och ödelade för andra gången Aten. Därefter drog han sig tillbaka