971 Marignano-Marina gränsen 972 gruppen och jordartmetallerna, bland hvilka han upptäckt ytterbium och gadolinium. Särdeles viktiga äro M:s upptäckter af isomorfien emellan fluo-silikaten, fluostanaaten och andra fluosalter samt af de inveckladt sammansatta kondenserade metallsyrorna, kiselvolframsyra m. fl. P. T. C.* Marignano [-rinjänå], äldre namn på Meleg-n a n o. Marignolli [-rinjå'li], Giovanni de' (lat. Johannes Marignola), florentinsk franciskan-munk, reseskildrare, f. sannolikt före 1290 af en adlig familj i Florens, lämnade i dec. 1338 Avignon i beskickning från påfven Benedikt XII till stor-kanen af Kathai, från hvilken sändebud s. å. kommit till påfven med begäran om andliga lärare. Färden gick öfver Neapel och Konstantinopel till Sarai (vid Volga), där Gyllene hordens kan, Usbek, då residerade, vidare till Almalig (Kuldsja), "där vi", säger M., "byggde en kyrka och döpte flera personer", och öfver Hami till Jenking 1. Kanbaluk ("kanons stad"; nuv. Peking), dit ambassaden (32 pers., af urspr. 50) anlände i maj eller juni 1342. Där stannade M. tre eller fyra år, hvarefter han reste genom östra Kina till Zaitun (Tsiian-tschöu) och kom till Columbum (Quilon på Malabarkusten) påskveckan 1348. Där fann han en kristen församling och stannade 16 månader samt for därifrån till Ceylon, där han kvarhölls af en "sarasen" i fyra månader och plundrades på sina medförda skänker och orientaliska rariteter, samt öfver Ormuz, Bagdad och längs Eufrat till Palestina och anlände till Avignon 1353 med bref från storkanen till påfven Innocentius VI. 1354 blef han hofkaplan hos kejsar Karl IV och utnämndes kort därefter till biskop i Bisignano (i Kalabrien). Hans senare öden äro nästan okända. Han tyckes emellertid någon tid ha vistats hos kejsaren i Prag och fick af denne i uppdrag att göra en sammanarbetning af Böhmens annaler. I denna krönika, som 1768 publicerades af G. Dobner i bd II af "Monumenta historiae Bo-hemiae nusquam antehac edita", har M. helt omo-tiveradt instrött fragmentariska skildringar af sin österländska resa, lifligt hållna, men vittnande om omåttlig själfkärlek. Dessa ha lämnat stoff till J. G. Meinerts "J. v. M. Reise in das Morgenland 1339-1353" (i "Abhandl. d. königl. böhm. ge-sellsch. der wissenschaften", bd VII, 1820). Mariinsk, kretsstad i Sibirien, guv. Tomsk, vid sibiriska järnvägen. 9,479 inv. (1900). Industri; i trakten guldvaskerier. J. F. N. Mariinska kanalsystemet i Ryssland ingår i den stora transitovattenvägen mellan Astrahan (Kaspiska hafvet) och Petersburg (Östersjön) samt består af floden Sjeksna från dess mynning i Volga till dess utlopp ur Bjeloje Ozero, Bjelozerskiska kanalen utmed Bjeloje Ozeros södra strand till Kovzja, floden Kovzja, Nya Mariinkanalen, som förenar Kovzja med Vytegra, denna flod, Onegakanalen (68,3 km.), som kringgår Onegasjöns södra strand, floden Svir samt de s. om Ladoga parallellt löpande kanalerna Nya Ladoga- (kejsar Alexander III:s kanal, 47 km., kejsarinnan Maria Fedorovnas, 10,? km., och kejsar Alexander II:s, 109,9 km.) samt Gamla Ladogakanalen (kejsar Alexander I:s, 52,3 km., kejsarinnan Katarina II:s, 10,7 km., och kejsar Peter I:s, 110,9 km.) samt slutligen Neva. Hela kanalsystemet har en längd af 1,142,5 km. (749,9 km. naturlig vattenväg, 301,9 km. kringgångskanaler och 90,7 km. floder med slussar). Sjöfarten är möjlig 5--6 månader af året. Djupet medger flerstädes trafik med endast 1,5--1,8 m. djupgående farkoster (flottar och pråmar), som bogseras eller framdragas medelst dragare. Wbg. Marilhat [-rilaj, P ros per, fransk målare, f. 1811 i Thiers i södra Frankrike, d. 1847, kom 1829 till Paris, där han först målade historiska landskap i klassisk stil. I Orienten fann han sitt egentliga område. Han följde 1831-33 en vetenskaplig tysk expedition till Grekland, Syrien, Palestina och Egypten, studerade därunder människor och natur och återgaf dem i harmoniskt afvägda bilder med lugnt ljus och stora, enkla stämningar. Han är godt representerad i Louvre (främst af Ruiner af en moské, 1840). Af hans öfriga målningar må nämnas Minne från Nilstranden, Egyptisk stad i skymningen och Syriska araber på resa i middagshettan. Han målade äfven landskap från Syd-Frankrike._ C. R. N. <G-g N.) Marillier [-ie], Leon, fransk religionshistoriker, f. 1842 i Lyon, d. 1901 i Paris, egnade sig efter medicinska studier åt psykologi och etnografi och blef anställd vid École des hautes études i Paris som föreläsare i de primitiva folkens religioner. M. var en af den s. k. antropologiska skolans främsta och mest besinningsfulla målsmän. Han var den förste, som inom religionsvetenskapen tillämpade den engelske missionären Codringtons hos polynesierna uppdagade lära om mana, "makten", såsom grundläggande föreställning i primitiv religion och magi bredvid och till skillnad från "själen" (se A n i m i s m). Bland hans arbeten må nämnas La survivance de Väme et Vidée de justice chez tes peuples non-civilisés (1894) samt en mängd för en kritisk behandling af totemismen och för andra problem betydelsefulla artiklar och recensioner i "Revue de 1'histoire des religions", som han några år redigerade jämte J. Réville. N. S. Mari Mini, pseudonym. Se Lindqvist, K. G. 0. E. Marin (af lat. marīnus, hörande till hafvet, af mare, haf). 1. Gemensam benämning på ett lands sjöförsvar och hvad till detsamma hör. I Sverige utgöres marinen (officiellt fr. o. m. 1908) af flottan och kustartilleriet. Ordet begagnas äfven om handelsflottan, men man säger då hellre handelsmarinen (till skillnad från örlogsmarinen). -- 2. Målark., sjöstycke. Se Marinmålning. 1. (H. W-l.) Marina (af lat. marīnus, hörande till hafvet), i många italienska och levantiska hamnstäder beteckning för själfva hamnen, särskildt hamngatan med sina pirer o. s. v. Marina. Se Folkunga-ätten, sp. 793. Marinad (fr. marinade, eg. lake till födoämnens konserverande under en längre sjöresa, af lat. marīnus, hörande till hafvet), ett slags extraktsås (essens) för konservering af fisk- och kötträtter, tillredd af hvitt vin och ättika med tillsats af åtskilliga starka kryddor och grönsaker. -- Marinera, inlägga födoämnen i marinad; marinerad har äfven bet. sjöskadad. Marina gränsen, förk. M. G. (af lat. marīnus, hörande till hafvet), geol., det senglaciala l. (i fråga om Norden) Yoldiahafvets äldsta strandlinje. Denna