är konstruerad så, att den lämpar sig för att användas till sjöss. Lord Kelvin (W. Thomson) har konstruerat en sådan galvanometer, som vunnit vidsträckt användning. På grund af fartygets rullningar kan den vanliga upphängningsanordningen (se Galvanometer) för det rörliga systemet (t. ex. en spegel, på hvars baksida små magneter äro fästa, fig. 1 A) ej användas. På Kelvins maringalvanometer är det rörliga systemet (fig. 1 A) inspändt mellan två trådar, B och B', som hållas spända af en fjäder (C). - Äfven en af H. W. Sullivan angifven modifikation af Deprez-d'Arsonvals galvanometer (se Galvanometer, sp. 764) användes ofta till sjöss. Också hos denna är den rörliga delen (trådspolen) inspänd mellan två sträckta trådar. Ehuru denna upphängningsanordning användes, är det likväl fördelaktigt, att galvanometern under fartygets rörelser bibehåller ett i möjligaste mån vertikalt läge. Såväl galvanometern som afläsningsanordningen (skala och lampa) anbringas på en med medar försedd träskifva. Fig. 2 visar, hur man på detta sätt kan minska fartygsrörelsernas inverkan på galvanometerns läge. D. S-t.

Fig. 2. Marinha Grande [-ri'nja grã'de], stad i portugisiska distriktet Leira (prov. Estremadura), 10 km. från Atlantiska hafvet. 5,566 inv. (1900). Stor glas- och spegelfabrik. J. F. N.

Marini (l. Marino), Giambattista, italiensk skald, f. 1569 i Neapel, d. 1625 i närheten af denna stad, förde ett lättsinnigt lif i sin ungdom och försummade till den grad sina juridiska studier, att fadern försköt honom och gjorde honom arflös. Han blef därefter sekreterare hos prinsen af Conca och sedan hos kardinalerna Crescenzio och Aldobrandini samt hos hertigen af Savojen. För öfrigt fick han många andra gynnare, lefde ett sorglöst och slösaktigt lif och råkade flera gånger i fängelse på grund af sina upptåg. Han låg i delo med sin afundsman, skalden Murtola, som först författade satiriska dikter mot M., på hvilka denne svarade i samma anda, och som sedan genom olika anklagelser förmådde hertigen att döma M. till två års fängelse. Trött på dessa förföljelser, antog han 1615 drottning Marias af Medici inbjudan till Frankrike. Där emottogs han med stora hedersbetygelser af hofvet och Hôtel de Rambouillet, och då han samtidigt med Malherbe besjöng Ludvig XIII:s bröllop, erhöll han ett årsunderhåll och andra förmåner, som gjorde honom till en rik man. Först två år före sin död återvände han till Neapel. - M. var obestridligen en begåfvad och fantasirik skald, men en af de mest maniererade, som någonsin funnits. Han lefde på en tid, då renässansen redan sagt allt, hvad den hade att säga, och man fick gripa till de starkaste retoriska effekter för att göra sig hörd. M. använde öfverdrifvet färgrika epitet, svulstiga och bombastiska uttryck, konstiga och långa beskrifningar, ofta af erotiskt och sensuellt innehåll, spetsfundiga kvickheter, sökta ordlekar (se Concetti) och ständiga antiteser. En dylik språkförskämning hade redan tidigare visat sig i den italienska litteraturen, så i 1500-talets petrarkiserande sonettdiktning, i herdedramat med Guarini, i epopén med Torquato Tasso, men då M. gick ännu längre än sina föregångare, har hela denna riktning fått namnet marinism. Fenomenet inskränkte sig icke endast till Italien, utan är betecknande för den slutande renässansen i alla Europas länder och behärskar förra hälften af 1600-talets litteratur, t. ex. gongorismen i Spanien, euphuismen i England, preciositeten i Frankrike, andra schlesiska skolan i Tyskland och Dahlstierna i Sverige. M:s största och mest berömda dikt var hans epos Adone, i 20 sånger på ottaver. Den fullbordades och utgafs i Paris 1623 (ny uppl. 1886; en episod därur, "Sagan om Pomum Eridis eller twedrägtsäpplet", är öfv. af Knut Bildt, 1749). M:s ofullbordade, äfven mycket berömda och imiterade religiösa epos La strage degli innocenti i 4 böcker utkom 1633 ("Thet bethlehemitiska barnamordet", öfv. af K. Bildt, 1740). Dessutom författade han lyriska (sonetter) och satiriska dikter samt Lettere, hvilka utgåfvos 1673. Jfr M. Menghini, "La vita e le opere di G. M." (1888). J. M. Marinierer. Se Marinregementet. Marinilla [-ni'lja], stad i dep. Antioquia, Colombia, ö. om Rio Negro, 2,060 m. ö. h., omkr. 6,000 inv. I omgifningen guld- och saltgrufvor. J. F. N. Mariningenjör. Se Mariningenjörkåren. Mariningenjörkåren bildades enligt 1905 års riksdags beslut genom omorganisation af Mariningenjörstaten (se d. o.). Kåren, hvars stat upptager 40 beställningar, består af en marinöfverdirektör och chef, marindirektörer af 1:a och 2:a graden, mariningenjörer af 1:a och 2:a graden och extra ingenjörer; till kåren räknas dessutom stations-, min-, torped-, elektroingenjörer samt mariningenjörsstipendiater, mariningenjörsaspiranter och elever; kåren har äfven en reserv. Kårens uppgifter äro i hufvudsak desamma, som förut tillkommo Mariningenjörstaten, nämligen byggnad och underhåll af flottans fartyg, maskinerier, minor, torpeder, elektriska materiel, inklusive anordningar för trådlös telegrafi, kranar, hus, dockor, kajer, broar, vägar m. m. Personalen är skyldig att tjänstgöra såväl