979 Marinism-Marino des dock examen, som berättigade till inträde vid rikets rättegångsverk. Vid Marinintendenturkårens uppsättning öfvergick större delen af civilstatens personal till nämnda kår; staten ifråga existerar ännu (1912). S. Marinirsm (äfven Euphuism, Gongorism, Kultism), den efter Giambattista Marini (se denne) uppkallade riktning inom 1600-talets diktkonst, som lade an på en starkt smyckad stil, öfverfylld af ordlekar (concetti), egendomligt valda epitet, rikedom af säregna bilder och liknelser, antiteser o. s. v. Se Max von Waldberg, "Die galante lyrik" (1885), och G. Castrén, "Stormaktstidens diktning" (1907). Marinkompass. Se K om pass. Marin korologi (af lat. mar mus, hörande till hafvet), bot.f zool. Se. K oro logi. Marinlim, tekn. Se K i 11, sp. 167. Marinlitteraturföreningen, stiftad 1902 på initiativ af kaptenen vid k. flottan O. E. Lybeck, har till ändamål att genom utgifvande af skrifter i ämnen hörande till sjökrigsväsendet och kustförsvars-väsendet bidraga till en god sjömilitärlitteraturs uppkomst och spridning. Föreningen, som f. n. (1912) räknar 380 medlemmar, har hittills utgifvit 6 originalarbeten och 4 öfversatta arbeten. Föreningens styrelse har sitt säte i Stockholm. H. W-1. Marinläkare. Se Marinläkarkåren. Marinläkarkurs, utbildningskurs för marinläkare, fastställdes i sammanhang med organisationen af marinläkarkåren (se d. o.) och ledes af marin-öfverläkaren enl. af honom uppgjordt program. Kursen räcker 40 dagar och omfattar krigskirurgi och radiogran, nåväl hälso- och sjukdomslära samt bakteriologi. Högst 10 marinläkare kommenderas till densamma. J. K. Marinläkarkåren organiserades 1902 och omfattar flottans och Kustartilleriets läkare. Dessförinnan lydde flottans läkare direkt under Medicinalstyrelsen. Flottan har i sjukvårdshänseende enahanda historia soin armén. Redan 1535 omtalas s. k. "bardskärer" vid flottan; de anställdes vanligen för hvarje sjöexpedition, hvarefter de hem-förlofvades; någon sjukvård å de s. k. skeppsgårdarna förekom ej till en början, utan de sjuke sändes vanligen till resp. hemorter att där vårdas. F. ö. voro dessa bardskärer eller fältskärer svåra att anskaffa (1567 års sjögående flotta på 47 segel hade blott 17 fältskärer). Då de dessutom voro ganska okunniga och de hygieniska anordningarna ombord särdeles bristfälliga, härskade ofta vid flottan liksom vid hären stor sjuklighet och dödlighet, förlamande krigsföretagen. I och med ordnandet af läkarutbildningen i riket och Fältläkarkårens uppsättande i början af 1800-talet blefvo förhållandena bättre. Emellertid framgick, i sammanhang med flottans nydaning och utvidgning mot slutet af nämnda århundrade, behof vet af mera själfständigt ordnad sjukvård för densamma. Sammalunda var ock förhållandet vid de öfriga europeiska marinerna. Sjötjänstgöringen kräfver äfven mera speciellt härför danade och utbildade läkare. Enligt statsmakternas beslut 1902 uppsattes också en Marin-läkarkår. Kåren räknar utom chefen, m a r i n ö f-rerläkaren, med kommendörs värdighet, 3 förste marinläkare, med kommendörkaptens af första grad värdighet, 12 marinläkare af första graden, med kaptens, eventuellt kommendörkaptens af andra grad, värdighet, 20 marinläkare af andra graden, med löjtnants, eventuellt kaptens, värdighet, 12 marinläkarstipendiater, med löjtnants värdighet, samt en reserv med motsvarande befattningar. J- K. Marinläkarstipendiat. Se Marinläkarkåren. Marinmuseum. Se M u se u m. Marinmälning, framställningen af hafvet i hvila eller rörelse, under växlande atmosfäriska förhållanden, med kuster och fartyg, framträder jämförelsevis sent inom konsthistorien, i det hela som en afart af landskapsmåleriet (se d. o.), hvars utveckling den delat. Spår till ett marinmåleri kunna skönjas under antikens tid, t. ex. i de s. k. odyssé-landskapen i Vatikanens bibliotek, funna i Rom på Eskvilinen; men som själfständig konstart uppträder det först efter den egentliga renässans-periodens slut, på 16'JO-talet. Den "heroiska", sydländska riktningen representeras här af den lidelsefulle italienaren Salvator Rosa (1615- 73). Naturkrafternas våldsamhet, klippkustens brutna, oroliga linjer, människors och farkosters kamp mot elementen är hvad han företrädesvis söker återge. - En lugnare, förtroligare uppfattning af jämväl denna sida af naturen finna vi under samma århundrade vid Nordsjöns kuster, hos de holländske marinmålarna. I början är det äfven här mångfalden, detaljerna, som man älskar: vattenytan med en mängd seglare, oftast grant utstyrda, kusten med byggnader, pålverk, klippor och sandreflar, fiskare vid sitt arbete, promenerande på stranden o. s. v. (Willaerts). Efter hand lägger man allt större vikt på helheten, samstämningen af det hela, sanningen i luftens och vattnets toner; och den holländska konsten har här att uppvisa en rad af de mest framstående mästare: Jan van de Capelle (se pl., fig. 1), Simon de Vlieger, Willem van de Veide (1633 -1707) jämte många andra. Under 1700-talet är den franska konsten tongifvande, och i Joseph V e r n e t (fig. 3) finna vi här hufvudmästaren, en konstnär, som i sin benägenhet för starka effekter (skeppsbrott, sönderslitna klippkuster o. d.) liksom till sin nationalitet är mera befryndad med italienaren Salvator Rosa än med holländarna. 1800-talets konst har, med fransmännen G u d i n, I s a b e y, Z i e m o. a. i spetsen, sökt komma naturen så nära inpå lifvet som möjligt. Liksom på det egentliga landskapsmåleriets område finna vi äfven här än en mera lugn, objektiv uppfattning, än en mera nervös och subjektiv göra sig gällande vid sidan af hvarandra. En storvulen målsman för den senare riktningen var engelsmannen T u r n e r (fig. 2). Bland svenska marinmålare må nämnas B e r g e r, påverkad af Turner, M. Larsson (fig. 4), Skånberg, Liljefors, Sjöberg och Nordström. Upk.* Marino [-rlnå]. 1. Stad i italienska prov. Roma, n. om Albanosjön, vid järnvägen Rom-Albano. 7,307 inv. (1901). Trädgårds- och vinodling. M. var forntidens Castrimoenium. - 2. Italiensk republik. Se S a n M a r i n o. 1. J. F. N.