tysktalande befolkningen, och spår af denna söndring märkas ännu. (J. F. N.) Markis [-kīs; fr. marquis, eng. marquess, it. marchese, sp. marques, port. marquez, mlat. marchio, marchensis, marchisus, af fnhty. marcha, gräns, gränsområde], urspr. militärbefälhafvare på ett rikes gränser, markgrefve (se d. o.); sedermera adlig titel på innehafvare af ett länderi, hvilket genom k. bref upphöjts till markisat; numera blott en adelstitel, som utdelas eller bekräftas af suveränen. I England, Frankrike, Spanien, Portugal och Italien står en markis i rang näst efter hertig och närmast före grefve. Markistiteln är i England en hertigs ”andra” titel och bäres af hans äldste son. -- Markisat (fr. marquisat), en markis’ värdighet; jordegendom, som omfattar ett visst antal församlingar och medför markistiteln. -- Markisinna (fr. marquise, eng. marchioness), hustru till en markis. -- Markiskrona. Se Krona, sp. 8. Markis [-kīs; fr. marquise], tygskärm att fälla ned utanför fönster och tältdörrar, till skydd mot solstrålarna; ett slags ring, hvars stenar sitta i en längs fingret utsträckt infattning (markisring). Markka, fi. Se Mark, sp. 994 o. 995. Markkanonvärn, befästningsk. Se Fältbatterivärn och Horisontalt batteri. Mark kurant. Se Mark, sp. 995. Markland. 1. En benämning, som i våra landskapslagar nyttjas till angifvande af ett jordområde af viss storlek. (Uttrycket synes dock ha användts endast i fråga om åker. Storleken af ett ängsområde brukade däremot utmärkas genom angifvande af det antal lass hö, som det gaf, t. ex. ”XX lassa æng”.) ”Markland” var sannolikt ett sådant jordområde, för hvilket urspr. en ”mark” silfver erlades i afrad. (Härmed är att jämföra uttrycket mark laigi i Gottlandslagen, hvilket säkert hade samma betydelse.) Då emellertid jordens produktionsförmåga på olika ställen måste vara olika stor, kan ej den yta, som betecknas med uttrycket markland, ha varit lika stor öfverallt. Dock måste det väl antagas, att inom samma rättsområde samma ytinnehåll därmed betecknades. -- Likasom 1 mark, såsom vikt och mynt, innehöll 8 ören, 1 öre 3 örtugar och 1 örtug 8 (svenska) penningar, så innefattade också 1 markland 8 öresland o. s. v. -- 2. Se Vinland. 1. I. L.* Marklin, Gabriel, naturvetenskapsman, bibliograf, f. l juli 1777 i Ersmarks by, Skellefteå socken, Västerbotten, d. 29 aug. (ej 16 sept.) 1857 i Uppsala, fick biträda föräldrarna i vanliga landtmannasysslor och valla kreatur, men visade sådan håg för boken, att han sent omsider fick gå i skola. Han blef 1803 student i Uppsala och egnade sig åt naturvetenskaperna. M. genomvandrade under årens lopp både Sverige och Norge för samlandet af pctrifikat, snäckor, insekter m. m. samt blef 1824 amanuens vid universitetets naturhistoriska museum och 1829 adjunkt vid Vet. soc. i Uppsala. 1827--29 företog han med offentligt understöd en resa i Tyskland och Nederländerna. Redan tidigt begynte M. samla akademiska afhandlingar, med hvilka han idkade betydande handel, såväl in- som utrikes. (Det var, som han brukade yttra, disputationssamlaren, som fick underhålla naturforskaren.) Den kanske förnämsta af dessa samlingar, i allt öfver 23,000 nummer, sålde M. till k. biblioteket på 1830-talet. En annan egde han själf, och denna, jämte sin utomordentligt rika naturaliesamling, skänkte han några år före sin död genom testamente dels till universitetet, dels till Vet. soc. En annan varaktig frukt af sin samlarmöda efterlämnade M. i sina båda fortsättningar af Lidéns förteckningar: Catalogus disputationum ..... lidenianus continuatus (1820) och C. d. l. .... iterum continuatus (1856), som omfatta åren 1778--1855 samt Sveriges och Finlands universitet. 1857 blef M. filos, hedersdoktor, --rn.* Marklära l. Pedologi (af grek. pe′don, mark, och lo′gos, lära), landtbr., vetenskapen om jordens uppkomst, sammansättning och öfriga egenskaper från synpunkten af dess förmåga att frambringa växtlighet och särskildt odlade grödor. Kännedomen om marken och dess egenskaper är lika gammal som åkerbruket, men först med den vetenskapliga kemiens och geologiens uppkomst under 1800-talet blef ämnet föremål för vetenskaplig behandling, och på senaste tid har denna kunskapsgren under namn af agrogeologi (af a′gros, mark, och geologi) gjort betydande framsteg dels genom en i åtskilliga länder pågående systematisk undersökning af jordarternas topografiska utbredning samt deras kemiska och fysikaliska egenskaper, dels genom samarbete mellan olika länders agrogeologer för utbildande af en fast grundad terminologi. Detta senare har varit ett af de viktigaste ändamålen för de mellanfolkliga agrogeologkonferenserna, hvaraf den första hölls i Budapest 1909 och den andra i Stockholm 1910. H. J. Dft. Marklöpare, bot., växter, som vid fruktmognaden h. o. h. lösgöras från substratet, eller fruktbärande växtdelar, som lösslitas från moderväxten och drifvas omkring af vinden, hvarigenom spridning af fröna åstadkommes. En fröspridning på liknande sätt sker äfven genom på marken kringblåsande blad, på hvilka frön fastnat; bladen sägas då tjänstgöra som vindflottörer. G. L--m. Markmus, zool., stundom använd benämning på arter af sorksläktet (Arvicola), särskildt på åkersorken (A. agreslis). Marknad (fsv. market, ty. markt, eng. market, fr. marché, af lat. mercātus, handelsplats). 1. Ett på förhand till orten och tiden tillkännagifvet tillfälle eller ställe, där personer, som ha varor att sälja, och de, som önska köpa sådana, kunna sammanträffa. Marknaderna hade mycket större betydelse förr än nu, då de högeligen utvecklade kommunikationsanstalterna i hög grad underlätta afsättningstillfällena och sprida varorna öfver hela landet. De stora marknaderna kallades i Tyskland messen (mässor), emedan de sammanföllo med de stora kyrkliga högtiderna. De befordrades af regenterna, som utgåfvo särskilda