som hon ej af egen erfarenhet kände; bättre känner hon godsegare och stadslif. M. tillhör i det hela den folkliga, realistiska riktningen i den nyare lillryska vitterheten. Redan 1859 utgaf hon en på storryska skrifven novell, och efter sin mans död egnade hon sig h. o. h. åt den storryska litteraturen. Hennes samlade skrifter utgåfvos i ny uppl. 1896--98. Lll.* Markgraf (ty. bodengrab), arkeol., kallas de i jorden nedgräfda grafvar med skelett, i regel utan öfver dem uppkastad hög, som man känner från olika tider, men särskildt från stenåldern. Termen har i Sverige användts för detta slags stenåldersgrafvar i motsats mot stenkammargrafvarna. Andra namn, som användts, äro ensamgrafvar, enmansgrafvar (da. enkeltgrave, ty. einzelgräber). Markgrafvar från stenåldern äro i Sverige kända från Skåne till Närke; järnålderns markgrafvar tillhöra hufvudsakligen den s. k. romerska tiden. Litt.: O. Rydbeck, ”Markgrafvar från stenåldern i Skåne”, och T. J. Arne, ”Stenåldersundersökningar IV. Ensamgrafvar från stenåldern i Sverige” (i ”Fornvännen”, 1909--10). T. J. A. Markgrefskap. Se Mark. Markgrefve (mlat. marchio) var urspr., sedan slutet af 700-talet, benämningen för grefven öfver ett gränsområde (mark, se d. o.) inom det frankiska väldet. Denne innehade en viktigare befattning än en vanlig grefves, i det äfven gränsförsvaret ålåg honom, och han var därför närmast likställd med hertigen. Sedan markgrefvarnas särskilda bestämmelse upphört och feodalismen gjort dem till ärftliga innehafvare af deras områden, bildade de i Tyskland slutligen en klass omedelbara riksfurstar, af hvilka dock de fleste efter hand erhöllo andra titlar. Benämningen markgrefve som fristående suverän titel bibehöll sig längst i Baden, hvars siste markgrefve, Karl Fredrik, 1803 blef kurfurste och 1806 storhertig. Titelns romanska ordform (se Markis) kvarlefver uti Italien, Frankrike, Spanien, Portugal och England som betecknande en adlig värdighet. Markham [mā′kəm]. 1. Sir Clements Robert M., engelsk resande och geograf, f. 20 juli 1830, blef 1844 kadett i engelska marinen, men lämnade denna 1852 som löjtnant och anställdes 1855 i Board of control (det ämbetsverk, hvarunder Ostindiska kompaniet lydde), senare (1867--77) i statsdepartementet för Indien. 1858--87 var han sekreterare hos Hakluyt society och 1863--88 hos Royal geographical society samt var 1890 det förras och 1893-1904 det senares ordf. M. deltog 1850--51 i Austins expedition för Franklins eftersökande, undersökte 1852--54 Andernas östra sida, öfverförde 1860--61 kinaodlingen från Syd-Amerika till Indien, gjorde 1865-66 en resa till Ceylon och Indien samt var 1868 anställd som geograf vid engelska expeditionen till Abessinien. 1872--78 utgaf han ”Geographical Magazine”. Han har författat åtskilliga arbeten med anledning af sina resor samt utgaf Missions to Tibet (1877; 2:a uppl. 1879), Peru (1880), The war between Chile and Peru 1879--82 (1882;. 3:e uppl. 1883), History of Peru (1892), lefnadsteckningar öfver John Davis (1889), Columbus (1892), Rikard III (1906) samt 20 arbeten med inledningar för Hakluyt society. -- 2. Sir Albert Hastings M., engelsk sjöofficer, polarfarare, f. 1841, var 8 år fäst vid brittiska eskadern vid Kina och tog aktiv del i operationerna, som ledde till Pekings fall och Taipingupprorets undertryckande, följde 1873 kapten Adams på hvalfångaren ”Arctic” genom Baffins vik in i Boothiaviken och deltog 1875--76, som befälhafvare å ”Alert”, i Nares’ nordpolsexpedition, hvarunder han 12 maj 1876 med släde framträngde till 83° 20′ 26" n. br., den nordligaste punkt, som dittills uppnåtts. Öfver dessa färder har han utgifvit beskrifningar. 1879 ämade han undersöka möjligheten af att nå nordpolen från Frans Josefs land, uppehölls redan vid Novaja Zemlja af ismassor och vände snart tillbaka, men har sedermera undersökt delar af det amerikanska polarhafvet. Han avancerade till konteramiral och var 1901--04 högst kommenderande vid flottan vid Nore samt afgick 1906. 1--2. Wbg. Marki, Sándor, ungersk historiker, f. 27 mars 1853, sedan 1892 professor i medeltidens och nyare tidens historia vid universitetet i Klausenburg, har -- på ungerska språket -- skrifvit bl. a. ”Georg Dosa och hans revolution” (1883), ”Komitatet och staden Arads historia” (2 bd, 1892--95), flera historiska och geografiska läroböcker samt skildringen af tiden 1848--67 i det af Szilágyi utgifna samlingsverket ”Ungerska nationens historia”. V. S--g. Markie (Stora Markie), fideikommissegendom i Anderslöfs socken, Malmöhus län, bestående af M. säteri, 4 ½ mtl, tax. till 290,500 kr. (1911), samt 6 ¹⁵/₃₂ mtl i mindre, utarrenderade gårdar och utjordar utan mantal, tax. till 655,300 kr. Säteriet, som har jämförelsevis oansenlig manbyggnad, är på alla håll omgifvet af den bördiga slättbygden, men längre i n. vidtaga vackra bokskogar på kullarna s. om Börringesjön, där, vid Markiehage, 1895--96 uppfördes en vacker slottsbyggnad med stor park. M. omtalas redan i förra hälften af 1300-talet och köptes några årtionden senare af konung Valdemar Atterdag. Sedermera har det tillhört medlemmar af släkterna Gyllenstierna, Bille, Podebusch, Tott och, från 1714, Stjernblad, inom hvilken det 1743 blef fideikommiss, då betydligt större än nu. Nuvarande (1912) innehafvaren är frih. Edv. Stjernblad. Wbg. Markim, socken i Stockholms län, Seminghundra härad. 2,531 har. 445 inv. (1911). M. bildar med Orkesta ett pastorat i Uppsala stift, Seminghundra kontrakt. Markirch (fr. Sainte-Marie-aux-Mines), fabriksstad i Elsass-Lothringen, Ober-Elsass, vid Leber, en biflod till Rhen, nära franska gränsen. 11,778 inv. (1910). Viktigaste industrigrenarna äro siden-, ylle- och bomullsväfveri samt färgning och blekning. M. har varit medelpunkt för lifligt bergsbruk (silfver-, koppar- och blygrufvor), men malmbrytningen nedlades 1904. Ån Leber, som flyter genom staden, var förr gräns emellan den fransk- och