Lech, i det land, som efter dem fick namnet Bajern. Om deras följande öden där se Bajern, sp. 693. Därifrån koloniserades de österrikiska Donau- och Alpländerna, hvars tyska befolkning väsentligen tillhör den markomannska l. bajerska stammen. S. B. Markovic [-vitj], Franjo, kroatisk skald och litteraturhistoriker, f. 1845, f. d. professor i filosofi vid Agrams universitet, har inlagt stora förtjänster om sitt lands litteratur genom sina i Sydslaviska akademiens årsskrifter ("Rad") publicerade studier om Medo Pucic, Luka Botic, Senoa och Gundulic (Esteticka ocjena Gunduliceva Osmana) till försvar för skaldeverkets omstridda enhetlighet. Som originalpoet har M. författat ett romantiskt epos Kohan i Vlasta (om Elbe-slavernas kamp mot de öfvermäktige tyskarna, 1868), de historiskpatriotiska tragedierna Karlo Dracki, Benko Bot och Zvonimir, kralj hrvatski ("Z., konung af Kroatien") samt en lyrisk diktsamling Iz mladih dana ("Från unga dagar", 1884) jämte den episka idyllen Dom i sviet ("Hem och värld"). Dessutom har han förtjänstfullt redigerat sydslaviska diktsamlingar (Gundulics "Dubravka", Stanko Vraz, Preradovic m. fl.). A--d J. Marko Vovtjok, pseudonym för den lillryska författarinnan Markevitj (se d. o.). Markpund var fordom i Sverige en viktualie-, järn- och kopparvikt, som först betecknade lispundets närmaste underafdelning och synes varit identisk med mark 1. skålpund. Senare (t. ex. enligt plakatet af 1665) betydde markpund l mark järn-och kopparvikt och förhöll sig således till skålpundet som 5:4 (jfr Mark). I förordningarna af 1733, 1737 och 1739 däremot menas med markpund 20 marker (l Lu) järn- och kopparvikt. Makranstädt, stad i konungariket Sachsen. 6,967 inv. (1905). Tillverkning af pälsvaror (800 arb.), socker, armatur, cement m. m. J. F. N. Markschejder (ty., af mark, gräns, och scheiden, skilja), "grufmätare", fordom titel på en bergsstatstjänsteman, hvars åliggande var att mäta grufvor och öfver dem upprätta exakta kartor till ledning vid brytningen. Se Bergsstaten. — Markschejderi, en markschejders förrättning, d. v. s. grufmätning (se d. o.). Marks härad och tingslag, i Älfsborgs län, ingår i Marks fögderi samt i Marks, Vedens och Bollebygds domsaga. Det omfattar följande socknar: Seglora, Frisla, Kinnarumma, Skepphult, Örby, Kinna, Torestorp, Öxabäck, Älekulla (Ellekulla), Kungsäter, Gunnarsjö, Grimmared, Karl Gustaf, Istorp, Öxnevalla, Horred, Sätila, Hyssna, Berghem, Hajom, Surteby, Kattunga, Fotskäl och Tostared. 141,248 har. 33,840 inv. (1911). Marks och Bollebygds kontrakt, i Göteborgs stift, omfattar de 9 pastoraten Sätila med Hyssna; Seglora med Frisla, Kinnarumma och Skepphult; Örby med Kinna; Berghem med Hajom; Surteby med Kattunga, Fotskäl och Tostared; Istorp med Öxnevalla och Horred; Kungsäter med Gunnarsjö, Grimmared och Karl Gustaf; Torestorp med Öxabäck och Älekulla (Ellekulla); Bollebygd med Björketorp och Töllsjö. 178,229 har. 40,607 inv. (1911). Marks revir, beläget i Västra öfverjägmästardistriktet, Älfsborgs län, omfattar Marks, Vedens och Bollebygds härad, af Gäsene härad Norunga, Ljurs, Ormunga, Asklanda och Kvinnestads socknar, Kullings härad med undantag af Eggvena, Fölene, Tarsleds, Herrljunga, Södra Härene, Tumbergs, Bråttensby och Landa samt Remmene socknar. Det är indeladt i 5 bevakningstrakter. Vid 1910 års slut omfattade de allmänna skogarna inom reviret en sammanlagd areal af 16,488 har, hvaraf 9 st. kronoparker om tillhopa 4,523 har. M—g. Mark Stern, pseudonym för författarinnan M. A. S. Cederström (se d. o. 11), numera gift med skriftställaren L. Nordström. Marks, Vedens och Bollebygds domsaga, i Älfsborgs län, omfattar de tre härad och tingslag, som ingå i namnet. 222,621 har. 49,907 inv. (1911). Marks von Würtemberg, svensk adlig och friherrlig, från Tyskland, sannolikt Württemberg, härstammande släkt, hvars äldste med säkerhet kände stamfader Johan Marks (f. omkr. 1640 i Bremen, d. 1710 som tjänstförrättande landrichter i Livland) uppges ha varit son till en tyskfödd adlig öfverstelöjtnant i svenska armén under Trettioåriga kriget. Johan Marks' söner Gotthard Vilhelm (se M. 1) och Karl Gustaf (öfverstelöjtnant, f. 1693, d. 1775) adlades 1720 med namnet Marks von Wirtenberg. Den förre blef 1759 friherre, och i friherrebrefvet skrifves namnet Marcks von Würtenberg. Numera skrifva sig släktens medlemmar Marks (l. Marcks) von Würtemberg. 1. Gotthard Vilhelm M., friherre, fältmarskalk, f. 1688 i Riga, d. 1778 på Gotthardsberg i Lerbo socken, Södermanland, blef 1699 volontär vid garnisonen i Pernau och 1703 konduktör vid fortifikationen, gick sedermera i fransk tjänst, blef där fänrik vid Erik Sparres regemente, deltog bl. a. i slagen vid Ramillies (1706), Oudenaarde (1708) och Malplaquet (1709), avancerade till sekond-kapten och återvände 1710 till Sverige, där han s. å. blef regementskvartermästare vid Nieroths regemente i Pernau och kapten vid Nylands infanteri. M. avancerade till major 1713, deltog 1714 i slaget vid Storkyro och blef 1718 generaladjutant vid jämtländska armén samt utmärkte sig under Armfelts fälttåg i Norge s. å. Han befordrades 1726 till öfverstelöjtnant vid Karelska dragonskvadronen, blef 1739 öfverste för Jämtlands regemente, tillfångatog under 1742 års krig ett ryskt detachemang på Åland, blef 1747 generalmajor af kavalleriet, 1748 chef för Södermanlands regemente, 1751 generallöjtnant, 1755 general och 1763 fältmarskalk, tillbytte sig s. å. Österbottens regemente och tog 1772 afsked. M. blef 1720 adlad och 1759 friherre. 2. Erik Teodor M., friherre, den föregåendes sonsons sonson, jurist, f. 11 maj 1861 i Björnlunda, Södermanland, blef 1878 student i Uppsala samt filos. kandidat 1880 och juris kandidat 1885. Han utnämndes 1887 till vice häradshöfding och efter tjänstgöring i Svea hofrätt till assessor där 1894. S. å. blef han led. och sekreterare i fiskelagskommittén och var 1895--96 led. i kommittén för utredning af frågan om statens ansvarighet för skada i följd af vissa ämbetsbrott. Han var vid 1898 års riksdag sekreterare i särskilda utskottet för behandling af lagförslag ang. makars egendomsförhållanden. Han blef s. å.