1025 Marno-Marokko 1026 universitetet i Leiden och afslutandet af fördraget ("pacifikationen") i Gent 1576 bidrog han kraftigt. Kallad till borgmästare i Antwerpen 1583, försvarade han denna stad öfver ett år mot spanjorerna, men nödgades 1585 kapitulera, drabbades därför af tadel och ovilja samt lefde sedermera i tillbakadragenhet, med kortare afbrott, såsom då han 1590 afgick som sändebud till Paris. Han sysselsatte sig under de sista åren af sitt lif förnämligast med teologiska arbeten. M. var icke blott krigare och statsman, han var äfven en af sin tids lärdaste män samt utmärkt som talare, prosaförfattare och skald. Ryktbar är hans satir De byenkorj der heilige roomsche kercke. Hans litterära verksamhet var omfattande och af stor betydelse för det holländska språkets utveckling. Hans samlade skrifter utgåfvos 1855-59 i 7 bd under titeln Oeuvres de Philippe de M. af La Croix, hans religiösa och teologiska arbeten i 3 bd 1871-91 af Toorenen-bergen. M. anses ha författat den förnämsta geuse-sången, "Wilhelmus van Nassouwe", som nu är Nederländernas nationalsång. - Jfr skrifter om M. af Broes (2 bd, 1838-40), Quinet (1854), Juste (1858), Frédéricq (1882), Tjalma (1896) och Elkan (1910). (G. W-k.) Ma'rno [-nå], Ernst, tysk (österrikisk) afrikaresande, f. 1844 i Wien, öl. 1883 i Kartum, reste 1866 till Abessinien och gjorde under de följande åren färder i öfre Niltrakterna (kring Bahr el-Seraf och Bahr el-abjad) och sammanträffade med Baker i Gondokoro (1872). Därefter kallades han af Gordon till Lado, besökte med den egyptiske öfversten Long Mundo och Makaraka, följde 1877 Crespels expedition till inre Afrika och erhöll 1878 af Gordon förvaltningen af prov. Gallabat, där han arbetade på slafhandelns undertryckande. Skrifter: Reisen im gebiete des Blauen und Weissen NU (1874) samt Reisen in der ägyptischen Ä quatorialprovinz und in Kordofan 1874-1876 (1878). Wbg. Ma'ro [-rå]. Se Vergilius. Ma'ro [-rå], F r a n c i s, pseud. SeFranzos2. Marocchetti [maråke'tti], Carlo, baron, italiensk skulptör, f. 1805, d. 1868, lärjunge af Bosio, var hufvudsakligen verksam i Frankrike och i England. I Turin finnas af honom ryttarstatyer öfver hertig Emanuel Filibert (1838, mycket imponerande, anses vara den ganska ojämne konstnärens bästa arbete) och konung Karl Albert (1861). Bland hans i England utförda minnesstoder må nämnas drottning Viktorias staty, Wellingtons ryttarstaty i Glasgow samt lord Clydes stod i London. (G-g N.) Marodera. Se Marodör. Marodör (fr. maraudeur, af maraude, se d. o.), krigsv., kallas en krigsman, som i krig olofligen aflägsnar sig från sin trupp och söker att af befolkningen i krigsorten med lock eller pock förskaffa sig lifsmedel. Då maroderingen icke endast skadar disciplinen, utan äfven uppretar befolkningen, måste den förekommas, äfven om de strängaste medel därvid få tillgripas. C. O. N. Marodördroppar, Liquor fuliginis foetidus, med., voro förr upptagna i Svenska farmakopén och användes i dos af en tesked åt personer, som "maroderade", d. v. s. låtsade vara sjuka för att slippa ifrån sin tjänstgöring såsom beväringar e. d. Marodördroppar bereddes af "alkaliska sotdroppar" (se Glanssot) genom tillsats af dyfvelsträck. Den vidriga smaken föranledde vanligen "marodören" att snart förklara sig frisk för att varda befriad från vidare medicinering. O. T. S. (C. G. S.) Marofototra, stad. Se Foulpointe. Maroillaiserasen [marωalläṡ-], uppkallad efter Maroilles, kommun i franska dep. Nord. Se Flandriska nötkreatursrasen, sp. 546. Marokko (rättare Marroko; arab. el Magreb, "västern", Magreb el aksa, "yttersta västern", eller el Gharb el-djauani), en efter hufvudstadens namn, Marrakesch, af européerna förvrängd benämning på en stat (med titeln sultanat), numera, sedan 1912, under franskt protektorat, i nordvästra Afrika mellan Atlantiska hafvet i v., Medelhafvet i n., Saharas öken i s. och Algeriet i ö. Landgränsen är tämligen obestämd. Östra gränsen, mot Algeriet, bestämd 1844, är en rent konventionell linje, utgående från mynningen af en liten ström, Kiss, i sydöstlig riktning, sedan 1900 med dragning åt v., söder om Atlas genom Frankrikes annektering af oaserna Figig, Igli och Tuat. 1901 bestämdes Wadi Ghir som gräns mot Algeriet. Södra gränsen är beroende af centralregeringens makt och verksamhet. Arealen torde kunna beräknas till omkr. 560,000 kvkm. Ehuru beläget i Europas grannskap, är M. endast i allmänna drag bekant. Tvärs igenom landet från Kap Ghir i s. v. till Algeriets gräns i n. ö., löper en hög bergskedja, redan af greker och romare kallad Atlas (se d. o.), hvilket namn dock ej är kändt af befolkningen, som i stället använder benämningarna Adrar ("berget") och Idraren ("bergen") eller stundom Idraren-dran l. Ardrar-n'deren ("bergens berg"). Sedd från staden M., har den utseendet af en föga tandad kam, med en medelhöjd af mer än 3,500 m., som med knappt 200 m. öfverträffas af de högsta topparna. Enligt Maw finnas många spår af forna glaciärer, bl. a. moräner. Den norra, för Atlantiska hafvets vindar utsatta sidan af berget företer här och där någon grönska, t. o. m. skogar, men den mera tvärbranta, mot öknen vända sidan är kal. S. om och nästan parallellt med denna kedja, som européerna kalla Stora Atlas, löper en annan, mycket lägre, kallad Lilla Atlas l. Anti-Atlas (östra delen benämnes af inbyggarna Djebel Saghro), som skiljes från Stora Atlas endast af Wadi Sus' floddal. Lilla Atlas genomskäres här och där af sänkor, som lämna väg för floderna, och är på flera ställen genom bergsknutar förenadt med hufvudkedjan, hvilken det småningom närmar sig för att nära Djebel Ajaschi (4,500 m.) sammansmälta med denna. N. om Stora Atlas finnas äfven åtskilliga bergskedjor, dels förenade med detta, dels själfständiga. På de flesta kartor framställes norra M. som mycket bergigt, men i själfva verket tyckes större delen utgöras af vågiga stäpper med spridda höjder. Den marokkanska medelhafskusten (425 km. lång), mellan Algeriets gräns och Djebel Musa, omges af de branta och vilda Rifbergen och har knappt en enda jämn strandremsa eller något skydd för fartyg. Vid själfva Gibraltars sund, mellan Djebel Musa och Kap Spartel (med en 1865 byggd fyr, den enda på västra kusten, underhållen af England, Frankrike, Italien och Spanien), finnes en medelmåttig redd, vid Tanger. Den 1,200--1,300