diplomatiska och konsulära ämbetsmän i Tanger, och deras domsrätt öfver sina resp. landsmän har ledt till ständiga rättstvister. Efter 1912 års protektorat kommer emellertid den diplomatiska representationen i Tanger att indragas. -- Den enda del af statsinkomsterna, som kan med någon grad af säkerhet beräknas, är tullinkomsterna, som de senare åren uppgått till omkr. 9 mill. kr. årligen. Statsskulden består af franska och tyska lån (1904--06), uppgående till 54,72 mill. kr., krigsutgifter, skadeersättningar samt olika förskott och lån, tills. 92,9 mill. kr. 1910 upptogs ett nytt 5-procentlån på 101,124,000 frcs af M:s statsbank, som upprättades 1907 med 40 års oktroj i enlighet med Algecirasfördraget och står under fransk lag. Den har ett grundkapital af 800,000 pd, utger sedlar och är statens skattmästare och regeringens finansagent. Direktörerna representera de olika finansiärer, som subskriberat grundfonden; en marokkansk kommissarie och 4 censorer (representerande Englands, Frankrikes, Spaniens och Tyska rikets banker) öfvervaka dess ledning. Förbundsdomstolen i Lausanne är utslagsgifvande i tvistefrågor. -- En halforganiserad här användes tidvis att drifva in skatter och "äta upp" provinserna, och med den plägade sultanen hvarje sommar gå i fält för att tukta någon ohörsam stamchef. Den enda tillstymmelsen till reguljär armé består af vissa ärftliga trupper, som uppsättas af vissa stammar och utgöra sultanens beridna lifvakt samt polis- och gendarmtrupper. Infanteriet (askaria) består af uppbådadt folk; endast en mindre del öfvas af europeiska (franska) officerare. En tillförlitlig beräkning af landets alla stridskrafter är omöjlig. M:s sjöväsen var förr ganska betydande, och de marokkanske piraterna ("rifpiraterna") gjorde sig på 1500- och 1600-talen fruktade af alla europeiska sjömakter. De större bland dessa tryggade sig genom våld eller fördrag efter hand mot dessa våldsgärningar, men de mindre voro ända intill senare tid antingen prisgifna åt dem eller måste genom formlig skatt köpa sig fria. Nu har M. hvarken krigs- eller handelsflotta, om man undantar några kustfarare, som sysselsättas för sultanens räkning. Om M:s flagga se pl. till art. Flagga. -- Litt.: Rohlfs, "Reise durch M." (1873; 4:e uppl. 1884), De Amicis, "Marocco" (1875; sv. öfv. 1885), Ch. de Foucauld, "Reconnaissance au Maroc" (1888), H. de la Martinière, "M., journeys in the kingdom of Fez" (1889), Budgett Meakin, "The land of the moors" (1901), "The moors" (1902) och "Life in Morocco" (1905), J. Canal, "Géographie générale du Maroc" (1902), R. de Segonzac, "Voyages au Maroc 1899--1901" (1903), "Voyages au Maroc 1904--05" (1910) och "Au coeur de l'Atlas" (s. å.), E. Aubin, "Le Maroc d'aujourd'hui" (1904), L. Gentil, "Explorations au Maroc; mission de Segonzac" (1906), C. Du Gast, "Le Maroc agricole" (I, 1908), och Mari Mihi (G. Lindqvist), "Sultaner, helgon och röfvare" (1910). (J. F. N.) Historia. M. motsvarar romarnas Mauretania tingitana, västra delen af Mauretanien (se d. o. om dess äldsta historia). Landet eröfrades 429 af vandalerna, men redan efter Genseriks död (477) gjorde berberstammarna uppror, och då M. af Belisarius vid vandalväldets besegrande förenades med Östromerska riket (534), är det osäkert, huru långt inåt landet de bysantinske ämbetsmännens myndighet kunde göra sig gällande. Från 618 räknades M. till de spanske västgöternas besittningar. Kristendomen hade där gjort stora framsteg, särskildt bland berberna; i synnerhet vunno donatistiska och arianska läror insteg, hvarjämte några stammar bekände sig till judendomen. Araberna inträngde i M. 682, då kalifens fältherre Okba öfvergick Muluja, nödgade den bysantinske styresmannen (comes), som residerade i Céuta, att underkasta sig, eröfrade Tanger och framträngde i s. till Tarudant. Den verkliga eröfringen skedde dock först 705 genom Musa, sedermera Spaniens eröfrare åt kalifen Walid I (705--715). En arabisk "emir af Maghreb" styrde sedan landet från det af Okba grundlagda Kairouan i Tunisien. Berberna tvungos att öfvergå till islam, men funno snart en ny form för sina oafhängighetssträfvanden i rätt omfattande anslutning till charidjiternas sekt (se Islam, sp. 919). Från beroende under kalifatet frigjordes M. af en dit från Arabien flyktad ättling af kalifen Ali, Idris ibn Abdallah (d. 793), som där 788 grundlade idrisidernas dynasti. Såväl han som hans son Idris II (d. 828), som 803 grundlade den nya hufvudstaden Fes, verkade med stor framgång för den ortodoxa muhammedanismens seger bland befolkningen. På 980-talet undanträngdes den siste idrisiden af den berbiska Maghrawa-dynastien, hvars härskare sedan 1050-talet hårdt ansattes af almoravidernas stridbara sekt. Almoravidledaren Jusuf-ibn-Taschfin, "emir el-muminin" 1061--1106, blef den nya dynastiens grundläggare, anlade 1062 den nya hufvudstaden Marokko (Marrakesch) och härskade ända från Niger i s. upp till Ebro i norra Spanien (se vidare Almoravider). En ny, än strängare ortodox folkrörelse störtade 1147 almoravidernas välde, och dennas bärare, almohaderna (se d. o.), härskade i M., tills dess hufvudstad Marokko 1269 intogs af meriniderna, en ur den berbiska beduinstammen Beni Merin framgången dynasti, som efter almohadernas stora nederlag mot de spanske kristne vid Tolosa (1212) börjat i norra M. uppbygga ett själfständigt rike. Under meriniderna hemföll M. tidtals åt den vildaste anarki; ständiga tronstrider förekommo, långa tider var M. uppdeladt i småriken, och vid kusterna började portugiser och spanjorer göra motanfall mot de besvärliga sjöröfvarnästena. Sålunda intogo portugiserna 1415 Céuta, 1464 Anafé (Casablanca) och 1471 Azilah, spanjorerna eröfrade 1496 Melilla, och 1506 grundlade portugiserna faktoriet Mazagan. Enhetens och regeringsmyndighetens återställande åstadkoms emellertid genom en urspr. arabisk, men sedan länge berberiserad scherifsläkt från sydligaste M., Saadi-dynastien, som grundlagt ett rike i Sus, 1520 intagit hufvudstaden Marokko och 1536 i ett "heligt krig" låtit massakrera den portugisiska garnisonen i Agadir. En af dess medlemmar, Muhammed-el-mehdi (d. 1557), intog omkr. 1550 äfven Fes, och hans ätt härskade sedan öfver M. något mer än 100 år. I Saadi-dynastiens inre tronstrider inblandade sig portugisiske konungen Sebastian, som därvid omkom i det ryktbara "trekonungarslaget" vid Alcazar (4 aug. 1578), då äfven den ene pretendenten omkom och den andre af sjukdom afled midt under slaget. Den nye emiren,