Ahmed-el-dhahebi ("den gyllene", 1578--1603), gaf riket dess största utsträckning, i det han bl. a. eröfrade Tuat och Timbuktu. Portugiserna fördrefvos från nästan alla sina faktorier; endast spanjorerna lyckades vid kusten behålla några smärre besittningar, som de ännu inneha, de s. k. Presidios (se d. o.; viktigast äro Céuta och Melilla). Ahmed antog titeln kalif och prydde staden Marokko med ståtliga byggnader. Kort efter hans död togo åter förfall och anarki öfverhand, tills en ny scherifsläkt, Filali-dynastien, härstammande från oasen Tafilet, ställde sig i spetsen för rikets samling och 1664 med Mulei-er-reschid (d. 1672) besteg tronen, krossade bergsstammarnas själfrådighet och tilltvang sig lydnad från Udjda i n. ö. till Sus i s. Denna dynasti är den ännu regerande, fr. 1912 dock under franskt protektorat. -- Mäktigast var M. under Muleis bror och efterträdare, Mulei Ismail (1672--1727), en äkta österländsk despot, handlingskraftig, men hänsynslöst grym. Han residerade mestadels i Mekines, organiserade en mycket respektabel armé, delvis bestående af negertrupper (bokharis) och kristna renegater. Från portugiserna tog han el Araïsch (Larasch) och Azilah samt besatte det 1661 af Portugal till England afträdda och 1684 af engelsmännen frivilligt utrymda Tanger. Till sitt väldiga harem var han dristig nog att genom frieri hos Ludvig XIV söka förvärfva dennes naturliga dotter prinsessan af Conti. Det marokkanska sjöröfveriet, ända från medeltiden bedrifvet särskildt i kuststäderna Saleh, Mamora (Mehediya), el Araïsch och Tanger, nådde under hans regering sin höjdpunkt, och de kristne slafvarnas antal i M. beräknades mot 1600-talets slut tidtals uppgå till 25,000. Efter en tid af förfall och tronstrider efter Ismails död inträdde en ny blomstringstid under Sidi Muhammed (1757--90). Han nödgade (1769) portugiserna att utrymma sin sista marokkanska besittning, Mazagan, anlade den viktiga handelsstaden Mogador och afslöt med flera europeiska stater, bland dem Sverige och Danmark, fördrag om penningtribut för frihet från handelsfartygens oroande af kapare (jfr Barbareskstaterna och Sjöpass). En del ansatser att i M. införa europeisk civilisation torde ha utgått från de kristne och renegater han i rätt stort antal använde på viktiga ämbetsposter. Hans yngre son, Mulei Soliman (1794--1822), förbjöd sjöröfveriet, frigaf alla kristna slafvar och sökte i möjligaste mån inskränka M:s förbindelser med de europeiska nationerna. Under dennes brorson Abd-ar-rahman (1823--59) löstes omsider Sverige och Danmark 1845, sist af alla europeiska stater, från tributen till M.; om hans inblandning i fransmännens strider i Algeriet se Abd-ar-rahman 3. Sonen Sidi Muhammed (1859--73) förde 1859--60 ett olyckligt krig med spanjorerna, som sände 40,000 man i fält, intogo Tetuan och beredde sig att eröfra äfven Tanger, då fred under engelsk påtryckning bragtes till stånd och M. måste betala drygt skadestånd för de anfall af de oregerlige Rifkabylerna mot spanjorernas besittningar, hvaraf kriget föranledts. I öfrigt förlöpte hans regering fredligt. Den inre ordningens stadgande upptog äfven hans son och efterträdare Mulei Hasan (1873--94), som nästan ständigt var stadd på resor för att ordna rättskipningen, stäfja de svårhandterlige provinsståthållarnas själfrådighet och indrifva skatter. Sus bragtes 1882 från en lång tids faktiskt oberoende åter under sultanens myndighet. Han sökte på det hela taget med framgång begagna sig af de europeiska makternas inbördes rivalitet för att utestänga deras inflytande i M. Dock reglerades på konferensen i Madrid 1880 dessa makters handelsrättigheter och rätt att under sin jurisdiktion upptaga skyddsförvanter. Nya oroligheter i Rifområdet framkallade 1893 en konflikt med Spanien, som genom ett fördrag af 1894 erhöll ansenligt skadestånd. Hasan efterträddes af en bland sina yngre söner, den 15-årige Abd-el-Asis (1894--1908). Till 1900 fördes styrelsen med kraft och klokhet af hans förmyndare Si Ahmed ben Musa, men efter dennes död s. å. valde sig Abd-el-Asis helt nya rådgifvare och påbörjade en omogen "civilisatorisk" politik med kritiklöst upptagande af allehanda europeiska nyheter och välmenta, men något ytliga reformförsök, som framkallade starkt missnöje bland den fanatiskt muhammedanska befolkningen. Detta tog sig uttryck bl. a. i ett 1902 utbrytande farligt uppror under Bu-Hamara (se d. o.), hvilket med växlande krigslycka fortfor under Abd-el-Asis' hela regeringstid och först af hans efterträdare, med franska militärinstruktörers hjälp, kufvades (i aug. 1909, hvarefter Bu-Hamara, som utgifvit sig för att vara Sidi Muhammeds äldste son Mulei Muhammed, underkastades grym tortyr och afrättades i sept. s. å.). Vid Abd-el-Asis' hof rivaliserade England och Frankrike om det öfvervägande inflytandet vid förvaltningsreformernas planerande och handelsförmåners beviljande åt europeiska köpmän; förutom engelsmän och fransmän började äfven tyskar och österrikare att af marokkanska regeringen söka utverka leveranskontrakt, koncessioner för öfvertagande af allmänna arbeten o. s. v. Den engelsk-franska rivaliteten upphörde emellertid genom den ryktbara öfverenskommelsen ("ententen") mellan England och Frankrike af 8 april 1904 (se Storbritannien, Historia). I fråga om M. innehöll den -- förutom erkännande af M:s oberoende och integritet --, att England, emot motsvarande förmåner i Egypten, erkände Frankrikes öfvervägande politiska inflytande i M. och gaf franska regeringen fria händer att "bevara ordningen i landet och lämna bistånd vid alla administrativa, ekonomiska, finansiella och militära reformer, som där befinnas nödiga". Frankrike garanterade, att inga befästningar skulle anläggas på den marokkanska kusten vid Gibraltars sund; ömsesidig likställighet i ekonomiska fördelar stadgades för 30 år framåt, och England förband sig att lämna diplomatiskt stöd åt Frankrikes politik i M. (liksom Frankrike åt Englands i Egypten). Hvad Frankrike härvid åsyftade var närmast ohindradt tillfälle till s. k. "fredlig genomträngning" (pénétration pacifique) af M., där Frankrike hoppades vinna förhärskande politiskt inflytande och stora ekonomiska fördelar, samt att under alla förhållanden trygga Algeriets västgräns mot angrepp från marokkanska trupper eller upprorsskaror, som eljest skulle kunna tänkas stödja upprorstendenser bland det sydligaste Algeriets oroliga befolkning. Farhågor för växande tyskt inflytande i M., hvilket särskildt under konflikter i