1043 Maroto-Marprelate-striden 1044 Venezia erhöll han ett fripass för att besöka Frankrike. Sin återkomst till Paris firade han med ett högstämdt och rörande kväde, Dieu gärd. Men han emottogs icke som fordom. Hans afundsmän sällade sig tillsamman, och FranQois Sagon, präst och dålig poet, angrep honom i en dikt för hans misstänkta åsikter och lättsinniga lif. M:s kvicka Réponse samlade emellertid skrattarna på hans sida. 1542 utgaf han de första trettio af Davids psalmer på franska (sedan följde ytterligare tjugu; öfversättningen fortsattes sedan af Théodore de Béze). Tolkningen emottogs med entusiasm af hofvet och hugenotterna, men Sorbonne ansåg den kättersk, och ovädret bröt ånyo löst öfver hans hufvud. Konungen och hans syster vågade icke längre beskydda honom. För att undgå straff flydde M. först till Geneve 1543 och sedan till Turin, där han dog följande år. M:s diktning står på gränsen mellan medeltiden och renässansen och kanske närmare den förra. Hans käraste läsning förblef alltid "Roman de la rose" och Villons dikter, hvilka han utgaf i nya och föryngrade upplagor. Åtskilliga af hans tidigare dikter ansluta sig ännu till den senare medeltidens allegoriska maner. Detsamma gäller flera andra af hans mest lyckade dikter, bl. a. hans Blasons, ett slags humoristiska beskrifningar, hans Coq å Våne, som af honom användes till djärfva satiriska utfall. Hans klassiska bildning var däremot obetydlig, men han har dock utfört ett par öfversättningar af antika skalder. Å andra sidan tog han småningom intryck af den nya tidens anda och påverkades af den samtida italienska humanismen och diktningen. Han var en af de förste skalder, som i Frankrike införde sonetten och den italienska elegien. Banerförare för dessa idéer blef M. dock aldrig. Endast i mycket inskränkt bemärkelse kan han räknas som en föregångare för Plejaden. Hans diktning innehåller öfver hufvud inga idéer. Den eger uteslutande värde genom hans rent personliga egenskaper. Han tjusar genom sin lifliga intelligens, sitt goda humör, sin smak, sin lätthet och naturlighet. Hans dikter utgöras af kvicka och älskvärda rimbref och kåserier. De bästa äro tillfällighetsdikter, hvilka tillsammans bilda en krönika öfver hans eget lif och till en viss grad återspegla själfva tidens oroliga lynne. Vissa af hans épitres och några af rondåerna äro små mästerverk af behagfullt och stundom känslofullt framställningssätt. Samma egenskaper återfinnas äfven i åtskilliga af hans ballader och étrennes. Han är en mästare i epigrammet. Det var dessa olika egenskaper, som man sammanfattade under det smickrande uttrycket style marotique. Han eger i hög grad detta äkta galliska skämtlynne, som redan lyste i fabliåerna och sedan åter lefde upp i La Fontaines berättelser och fabler. M. öfverlefdes af en son, M i c h e l M., f. omkr. 1520, som bland annat skref några numera bortglömda skaldestycken till drottning Margareta af Navarra. M. utgaf själf upplagor af sina arbeten 1529, 1532, 1538 och 1544. Sistnämnda år utkom hos Dolet en upplaga, i hvilken de olika skrifterna äro ordnade efter arterna, hvilken anordning sedan följts i alla följande editioner. Huru populär hans diktning var, visar det faktum, att ej mindre än 70 upplagor utkommo under 1500-talet (den värdefullaste af dessa är Niorts af 1596). Därefter sjunker hans stjärna. Af följande upplagor kunna nämnas Lenglet du Fresnoys (1731), P. Jannets (1868-72) och G. Guiffreys (1875-81; bäst, men ofullbordad). Litt.: Sainte-Beuve, "Ta-bleau de la poésie francaise au XVLe siécle", 0. Douen, "C. M. et le psautier huguenot" (1878 -79), Colletet, "Notices biographiques sur les trois M." (1871), G. Lanson, "C. M." (i "Revue suisse", 1882), Voizard, "De disputatione inter Marotum et Sagontum" (1885), Bonnefond, "Le différence de M. et de Sagon" (i "Revue d'histoire littéraire de la France", 1894), och Faguet, "XVI:e siécle" (1893). J. M. Maroto [-rå'tå], Rafael, spansk karlistgeneral, f. 1785 i Murcia, d. 1847 i Chile, stred 1833-35 i pretendenten don Carlos' här, kom sedan i konflikt med denne, men blef 1838 öfverbefälhafvare för karlistarmén. Utan stöd hos don Carlos vid sina försök att reorganisera armén och inseende lönlösheten af fortsatt strid, afslöt M. med befäl-hafvaren öfver regentinnan Maria Kristinas trupper, Espartero, konventionen i Bergara (31 aug. 1839), enligt hvilken han med hela sin här öfvergaf pretendenten, som då måste fly till Frankrike. M. erhöll en pension af regentinnan och tillbragte sina sista år i Chile. (V. S-g.) Maro'tse, folkstam. Se Mar u tse-Ma(m)-b u n d a. Marozia [-rå'tsia] 1. Mariuccia (dim. af M aria) j en förnäm italiensk dam, som lefde i slutet af 800- och början af 900-talet, har liksom sin moder, Teodora d. ä., och sin syster, Teodora d. y., förvärf vät sig historisk ryktbarhet genom det lika skamlösa som skickliga sätt, hvarpå hon förstod att uppsätta sina älskare eller anhöriga på påfvestolen. Hon var gift tre gånger, första gången med markgrefve Alberik, andra gången med mark-grefve Guido af Toscana och sista gången (932) med konung Hugo af Italien. Påfven Sergius III var hennes älskare, påfven Johannes XI hennes son och påfven Johannes XII hennes sonson. Påfven Johannes X, hennes moders älskare, lät hon kasta i fängelse och aflifva, då han sökte göra sig oberoende af hennes inflytande. Själf störtades hon 932 af sin son i första giftet, Alberik af Toscana, och dog i fängelse (dödsåret obekant). Ma'rpingen, by i preussiska reg.-omr. Trier (Rhenprovinsen). 1,820 inv. (1900). M. vann i senare hälften af 1870-talet en viss ryktbarhet genom föregifna uppenbarelser af jungfru Maria (juli 1876), hvilka väckte stort uppseende och föranledde folksamlingar, för hvilkas skingrande man nödgades anlita militären. (J- F- N.) Marple [mä'pl], stad i engelska grefsk. Che-ster, 20 km. s. ö. om Manchester. 5,595 inv. (1901). J. F. N. Marprelate-striden [mä'prolot-], en i engelsk kyrkohistoria berömd, våldsam broschyrstrid 1588 -89 mellan en puritansk författare, som använde pseudonymen Martin Marprelate, och ett flertal försvarare af den anglikanska kyrkan och särskildt af biskopsstyrelsen. De puritanska skrifterna trycktes på ett hemligt tryckeri, tillhörigt en walesare, John Penry, som 1593 hängdes som upp-rorsmåkare. Om författarskapet ha flera hypoteser framställts, utan att frågan ännu kan sägas vara löst. Bland motskrifternas författare märkas biskop Th. Cooper af Winchester samt de vittre skriftstäl-