1596 och 1736 (då tridentinska mötets beslut antogos) fullbordade anknytningen till romerska stolen, ehuru maronitkyrkan alltjämt behöll sina egna kyrkliga bruk. Ständig fiendskap med druserna (se d. o.) på södra Libanon förde till upprepade strider och 1860 till ett stort blodbad på de af de turkiska myndigheterna afväpnade maroniterna. Västmakternas, främst Frankrikes, inskridande förde till fördraget 1862, hvarigenom maroniterna erhöllo nästan själfständig förvaltning under en kristen guvernör. -- Maroniternas hierarki omfattar f. n. en patriark ("Antiochenus maronitarum", residerar vanligen i klostret Kenoben på Libanon), 6 ärkebiskopar och 2 biskopar, som tillsammans välja patriarken; denne får investitur af påfven, men har stor kyrklig maktfullkomlighet; till biskop utnämner påfven en af 3 på förslag uppförda. Prästerna äro mestadels gifta, men få ej ingå ett andra äktenskap. 787 kyrkor funnos 1911. Klostren lefva mest efter den hel. Antonius' regel (omkr. 50 st.). Liturgien hålles på gammalsyriska, ehuru maroniternas språk sedan århundraden är arabiska; kommunionen tages blott under en gestalt. -- Maroniterna i städerna äro köpmän, på landet äro de enkla bönder, hvilkas förnämsta näringsfång är boskapsskötsel, silkesodling och sidenväfnad. En stor emigration går nu till Amerika och tillbaka, medförande ett förut okändt lyxbegär. Maroniterna gälla för att vara de godmodigaste och stillsammaste af Syriens infödda befolkning (enl. andra härska där blodshämnd och vildhet). Se Ghobaira, "Rome et l'église syrienne-maronite 1517--1531" (1906); symbolikerna, reseskildringar från Palestina och en mängd uppsatser i "Échos d'Orient" 1898--1907; "Missale catholicum" (Rom, 1907). Hj. H-t. Marönkaffe (M a r r o n k a f f e). Se K a f f e, sp. 535. Marönnegrer 1. Marronnegrer (fr. marrons, eng. maroons, af sp. cimarron, vild, förvildad), förrymda negerslafvar eller deras afkomlingar, hvilka i Syd-Amerika och Västindien lefva i frihet bland bergen och i skogarnas djup. I synnerhet på Jamaica förde de i lång tid blodiga gerillakrig mot fle hvite. Maronnegrerna lefva nu där i ett tillstånd af halfcivilisation. (E- Rid.) Marönplommon, bot. SeFlacourtia. Ma'ros [-råj], flod i Siebenburgen och Ungern, upprinner i komitatet Csik på Siebenbiirgens högland, 880 m. ö. h., nära Alutas källor, genom-flyter Siebenburgen i sydvästlig riktning, sedan den gjort en stor båge mot n., samt upptar den guldförande Aranyos från h. och Kökel fr. v., inträder vid Kis Zåm i Ungern, där den skiljer det forna Banatet (komitaten Krassö-Szörény, Temes och Torontal) från de nordligare Ärad och Csanåd, kommer vid Ärad ned på låglandet och bildar där träsk samt förenar sig ofvanför Szeged med Theiss. Längd 883 km. M. blir farbar med små farkoster vid Karlsburg och är till följd af landets brist på goda vägar viktig som kommunikationsled, ehuru dess ojämna vattenstånd och oregelbundna flodbädd ofta lägga hinder i vägen för flodfarten. Flodområdet beräknas till nära 44,000 kvkm. (J- F. N.) MaYos-Torda [-råj tå'rda], komitat i Siebenburgen, på ömse sidor om floden Maros, har en areal af 4,188 kvkm., med 197,618 inv. (1900), 60 proc. ungrare, 34 proc. valaker. Hufvudstad är Maros- Våsårhely. (J. F. JN.) MaYos-Ujvår [-rå J-o'jvär] 1. M. - U. - A k n a, bergverksby i siebenburgska komitatet Alsö-Fehér, vid floden Maros, med storartade saltgrufvor, som årligen lämna omkr. 50 mill. kg. salt, samt ammoniak- och sodafabrikation. 4,051 inv. (1901), hvaraf 45 proc. valaker. Saltlagren voro bekanta redan för romarna, men upptäcktes ånyo 1791. (J- F. N.) Ma'ros-Våsårhely [-råj-vä'järhäj], kunglig fristad, hufvudort i szeklerområdet, hufvudstad i siebenburgska komitatet Maros-Torda, vid floden Maros. 25,314 inv. (1910). Säte för Siebenbiirgens appellationsdomstol. Slöjdmuseum. Protestantiskt och katolskt gymnasium. På en höjd ligger en gammal fästning med kyrka, i hvilken 1571 en riksdag hölls, som tillerkände unitarierna samma rättigheter som öfriga bekännare. Släkten Telekis palats innehåller ett dyrbart bibliotek och andra samlingar. Tillverkning af socker och brännvin samt handel med trävaror, spannmål, vin, tobak, frukt och traktens andra produkter. Wbg. Marot [mara], C l é m e n t, fransk skald, f. omkr. 1497 i Cahors, d. 1544 i Turin, son till Jean Desmaretz M. (f. 1463, d. 1523), själf skald och hofpoet hos Anna af Bretagne samt kammartjänare hos Frans I. Denne förde sonen med sig till Paris, där han någon tid studerade vid universitetet för att bli jurist, men han visade föga sinne för lagbokens torra paragrafer; i stället förde han ett gladt och vittert ungdomslif och var en stjärna i sällskapet "Enfants sans souci's" dramatiska förlustelser. Sedan han uppvaktat konungen med sin första dikt, Le temple de Cupidon (1515), blef han kammartjänare hos dennes syster, Mar-gherite d'Alencon. Efter faderns död fick M. hans befattning hos konungen och blef dennes hofskald. Han följde hofvet på dess olika resor, deltog t. o. m. i kriget i Italien, där han sårades och blef tagen till fånga i slaget vid Pavia, men snart åter frigifven. Emellertid hade reformationen vunnit anhängare inom de högsta kretsarna. M., som egentligen var en lättsinnig herre och föga bekymrade sig om mera djupsinniga ämnen, drogs med i rörelsen. Han råkade därigenom ut för en hel rad af förföljelser. Han åtalades första gången 1526, då han kastades i Chåtelet, men öfverfördes snart till fängelset i Chartres, där han skref den allegoriska dikten L'enfer (hvarmed han åsyftade Chåtelet), en bitande satir mot juristerna, som aldrig förläto honom. Frigifven och ånyo fängslad, skref M. sin berömda EpUre till Frans I, som lät frigifva honom för andra gången. 1534 flydde M. undan förföljelserna, först till Bordeaux, därifrån till Lyon och slutligen till hertiginnan Renée i Ferrara. Därifrån riktade han två Epitres till konungen, i hvilka han försvarade sig. Efter en kortare vistelse i