1053 Mars 1054 öknar, hvari de senare uppträda som vegetationsbevuxna oaser, och äfven andra försök till förklaringar ha framställts. Emot alla de olika hypoteser, som uppställts ang. dessa bildningars verkliga natur, kunna emellertid viktiga invändningar göras, och full klarhet har ännu icke uppnåtts i denna fråga. En mängd observatörer, såsom Kaiser, Lohse, Schiaparelli, Perrotin, Lowell, Antoniadi m. fl., ha egnat ingående studier åt fläckbildningarna på Marsytan och upprättat kartor öfver desamma. Särskildt uppseendeväckande var den upptäckt, som gjordes af Schiaparelli under oppositionerna 1877 och 1879. Han fann, att de ljusare delarna af ytan, "kontinenterna", voro i alla riktningar genomdragna af en mängd fina, nästan räta mörka linjer, som han gaf benämningen "kanaler". 1881 upptäckte han, att åtskilliga af dessa linjer tidvis syntes dubbla, d. v. s. upplösta i två parallella smala linjer. Efter Schiaparelli ha flera andra observatörer iakttagit och beskrifvit dessa "kanaler". De olika iakttagarna ha emellertid kommit till högst olika resultat, och åtskilliga af dem ha, fastän utrustade med de kraftigaste instrumentella hjälpmedel, knappast kunnat se ett spår af dessa många fina linjer. Flera forskare ha äfven framkastat den åsikten, att kanalsystemet på M. alls icke existerar och att de påstådda iakttagelserna däraf blott bero på rena synvillor. Andra däremot, t. ex. amerikanen Lowell i Arizona, förklara, att på M. existerar ett fullständigt system af hundratals fullkomligt rätliniga kanaler, hvilka som ett nästan geometriskt regelbundet nät af fina linjer sträcka sig öfver större delen af planetytan, icke blott i de ljusare partierna, utan äfven i de mörkare fläckarna, som tidigare betecknats som "haf". Efter de observationer, som utförts af Barnard m. fl. på Lickobservatoriet och af Antoniadi med den stora ref raktorn i Meudon (nära Paris), synes det sannolikt, att visserligen någon verklighet ligger till grund för det Schiaparelliska kanalsystemet, i det att några få af de tydligaste kanalerna otvif-velaktigt existera, ehuru de i kraftiga instrument visa sig vara af en betydligt mera oregelmässig natur än de räta linjer, som man i mindre tuber tycker sig se. Men större delen af kanalerna och särskildt det "geometriska", hela ytan täckande kanalnätet torde vara endast ett slags mellanting mellan rena synvillor och verkliga observations-resultat, beroende på det mänskliga ögats ofrivilliga sträfvan att förläna en viss regelbunden anordning åt ytterst svagt antydda detaljer, som det ej kan distinkt uppfatta hvar för sig. Att några af de tydligast framträdande kanalerna verkligen i viss mån existera, bekräftas af de fotografier af M., som man under senare år lyckats erhålla och där man kan urskilja spår af dem. Då hela frågan om Marskanalernas existens och verkliga utseende ännu befinner sig i ett outredt skick och de mest stridiga meningar därom fortfarande äro rådande hos de olika observatörerna, hänga naturligtvis alla teorier och spekulationer öfver deras ursprung och natur i luften. Tidigare antog man, att M. hade en mycket tät atmosfär och att det var absorptionen i denna, som gaf planeten dess rödaktiga färgton. Att planeten verkligen har en atmosfär, torde också vara säkert fastslaget, men denna atmosfär måste besitta en mycket ringa täthet och är betydligt tunnare än jordens. Några större molnbildningar har man sällan eller aldrig iakttagit, men af Antoniadis och andras iakttagelser under oppositionen 1909 framgår, att de finare detaljerna i ytans fläckbildningar ofta synas diffusa och beslöjade af tunna genomskinliga dunster. Särskildt frågan om vattenångans förekomst i Marsatmosfären har varit mycket omstridd, i det att olika forskare kommit till olika resultat härutinnan. Man har sökt lösa denna fråga på det sätt, att man jämfört M:s spektrum med månens. Då nu månen icke har någon atmosfär, så är dess spektrum fullkomligt öfverensstämmande med solspektrum, och däri uppträda vattenångans absorptionsband endast på grund af den omständigheten, att det af månen återkastade solljuset har att passera genom vår jordiska atmosfär. Då det från Marsytan reflekterade solljuset dessutom äfven har att passera två gånger genom Marsatmosfären, så måste, om denna atmosfär innehåller vattenånga, de ifrågavarande absorptionsbanden synas kraftigare i M:s spektrum än i månens. Detta anser sig också t. ex. Slipher å Lowellobservatoriet i Arizona vid flerfaldiga tillfällen ha bestämdt konstaterat, under det att å andra sidan Campbell å Lickobservatoriet lika bestämdt förnekar, att någon olikhet i nämnda afseende förefinnes mellan M:s och månens spektra. Man torde därför tillsvidare kunna påstå blott att, om Marsatmosfären öfver hufvud innehåller någon vattenånga, denna kan förefinnas endast i ytterst ringa mängd. Denna omständighet utgör naturligtvis också en svårighet vid försöket att förklara de hvita polarfläckarna som snö- och isbildningar, analoga med motsvarande bildningar vid jordens poler. Som ett allmänt resultat af de senare årens undersökningar öfver planeten M. och dess fysiska beskaffenhet kan framhållas, att de tidigare gängse åsikterna om mycket stora likheter och analogier mellan förhållandena på M. och på jorden i väsentliga afseenden icke hålla streck, utan att betydande olikheter bestå, för hvilka man förr icke gjort sig klart reda. Det behöfver knappast påpekas, att de mångahanda spekulationer öfver planetens beboelighet, som, särskildt under den tidigare, så att säga mera optimistiska, epoken af Marsforskningen sett dagen, allesammans äro fantasier, hvilka icke ha något stöd i observationsresultaten. I aug. 1877 upptäckte A. Hall med tillhjälp af Washingtonobservatoriets stora refraktor två drabanter till planeten Mars. Dessa fingo sedermera namnen Fobos och Deimos. Dessa båda Marsmånar, i synnerhet den inre, Fobos, höra till de svårast iakttagbara kropparna inom hela planetsystemet, dels på grund af sin utomordentliga litenhet (deras diametrar torde uppgå till endast ett eller annat tiotal km.), dels på grund af sin stora närhet till den glänsande planetskifvan. Fobos' afstånd från M:s centrum är i själfva verket blott omkr. 9,300 km. och afståndet från planetytan således endast omkr. 5,900 km. Motsvarande värden för Deimos äro 23,000 km. och 19,600 km. Omloppstiderna äro på grund häraf utomordentligt korta: för Fobos 7 t. 39 m., för Deimos 30 t. 18 m. Den inre Marsmånen erbjuder sålunda den i planetsyste-