1127 Martinius-Martinproocssen 1128 samlade sig den protestantiska oppositionens hat, och de blefvo vid ett våldsamt uppträde i Hrad-schin misshandlade och utkastade genom ett fönster (23 maj 1618), från hvilken händelse man plägar räkna Trettioåriga krigets början. M. blef nästan oskadad i fallet, flydde till Munchen och kunde 1621 tillträda sitt "borggrefsämbete. Han blef s. å. riksgrefve och erhöll sedermera en mängd höga ämbeten Vid svenskarnas anfall på Prag sommaren 1648 blef M. sårad och tillfångatagen. - På manssidan utgick ätten 1789 med Franz Karl von M., hvars dotter 1791 äktade grefve K. J. von Glam. Deras ättlingar buro namnet Glam-Martinitz (se d. o.). V. S-g. Martinius, Mattias, finsk grammatiker, f. 2 febr. 1655 i Hauho i Tavastland, af allmogeföräldrar, d. där l sept. 1728, blef 1678 student i Äbo och 1688 lektor vid Viborgs gymnasium, där han tre gånger valdes till rektor. Vid Viborgs intagande af ryssarna 1710 råkade M. i fångenskap, men blef snart fri och utnämndes 1711 till kyrkoherde i sin födelsesocken. Under stora ofredens senare år måste han (1713) fly öfver till Sverige, där han stannade till 1722 och som representant för de från Viborg flydde prästerna deltog i riksdagen 1719. M:s förnämsta verk är Hodegus finnicus . . . eller finsk vägvisare, allom dem, som finska tungomålet ex fundamento decli-nera, conjugera, construera och elliest lära villia, ganska nyttig (Stockh. 1689), som dock egentligen är endast en ny, med obetydliga förändringar och tillägg försedd upplaga af Eskil Petraeus' "Lin-guse finnioaB brevis institutio" (1649), den första grammatiken öfver finska språket. O. G. (K. B. W.) Martin,ärn [martä'-], järn, beredt genom martinprocessen (se d. o.). Martin Marprelate [mä'tin mäprelot], pseudonym. Se Marprelate-striden. Martinmetoden [marta7-], metall. Se Martinprocessen. Martino [-tina], Simone di, italiensk målare af skolan i Siena, hvars störste konstnär han var under 1300-talet, f. 1285 (?), d. 1344 i Avignon, stod jämbördig vid sidan af Giotto. Liksom denne framhölls som konstnär af Dante, prisades Simones konst af Petrarca. Af Vasari kallas han orätt Simone M e m m i, emedan han af biografen ansågs vara broder till Lippo Memmi, med hvilken han ibland samarbetade och som i verkligheten var hans svåger. Lika orätt är Vasaris påstående, att han skulle varit lärjunge af Giotto. Han är nämligen en själfständig representant för skolan i Siena, hvilken utmärkte sig mera för sitt skönhetssinne, framträdande i vackra typer och enkel, lyrisk situationsskildring, än för dramatisk kraft. Hans förnämsta arbete i Siena är en stor väggmålning i Palazzo pubblico, Madonnan med änglar och helgon (1315), en bild, som är sträng och symmetrisk i kompositionen, men storartad i stämning och verkan. På samma ställe finnes af hans hand en porträttbild af Sienas capitano Guidoriccio de' Fogliani till häst, målad på muren 1328. F. ö. målade Simone i Neapel för konung Robert samt i Orvieto, Assisi och Pisa. Den forna altartaflan för domen i Siena, Bebådelsen (1333, målad i förening med svågern Lippo) finnes nu i Uffizierna i Florens. 1339 kallades M. under Benedikt XII till det påfliga hofvet i Avignon, där han stannade till sin död och med tillhjälp af sin broder D o n a t o utförde många arbeten. Af väggmålningar finnes där ännu i behåll en Madonna med änglar och andra figurer inom bågfältet öfver katedralens portal, hvarjämte i påfliga palatsets konsistoriesal ses en rad profetfigurer samt i påfliga kapellet Johannes döparens och Petrus' legender samt pas-sionshistorien. C. R. N.* Martinprocessen [martä'-], Martinmetoden l. Siemens-Martinmetoden (eng. open-hearth process), metall., en af bröderna Émile och Pierre Martin i Sireuil, nära Angoulême i Frankrike, uppfunnen och 1865 införd process, genom hvilken i flamugn framställes smidbart järn i flytande form, götjärn. Principen för metoden är, att råvaran, som utgöres af tackjärn och skrot i olika proportioner, mera sällan af enbart tackjärn, nedsmältes med oxiderande låga och hålles flytande i ugnen, hvarvid, dels direkt genom lågan, dels genom förmedling af den bildade slaggen, en oxidation af i järnet ingående beståndsdelar, däribland äfven kol, eger rum, så att en efter hand allt kolfattigare produkt erhålles. Alltefter slaggens beskaffenhet och däraf betingade infodring i ugnen skiljer man mellan sur och basisk martinprocess. För att kunna åstadkomma den höga temperatur, som erfordras för att hålla det smidbara kolfattiga järnet smält, måste ugnarna vara regenerativa. Som brännmaterial kan användas hvarje bränslegas, som eger tillräckligt hög värmeeffekt. I regel använder man generatorsgas, framställd af stenkol, torf eller ved, mera sällan koloxidvätgas (vattengas), petroleumgas eller naturlig gas. Ugnarna kunna vara antingen fasta eller stjälpbara (eng. tilting furnaces). De förra äro de vanligaste och de i Europa så godt som uteslutande använda. Fig. visar schematiskt en sådan ugn. A är själfva ugnsrummet, i hvilket metallen smältes. Bottnen och väggarna äro till ett stycke ofvanför slaggnivån vid sur ugn infodrade med finkrossad kvarts, som hvarfvis insintras på ett underlag af kvartstegel, vid basisk ugn med bränd magnesit eller dolomit, som antingen i blandning med stenkolstjära stampas in eller insintras på samma sätt som vid sur ugn. I öfrigt äro båda slagen ugnar lika. Bottnen göres sluttande åt ena långväggen, och vid dess lägsta punkt är uttagningsöppningen h belägen, genom hvilken det färdiga järnet uttappas. Den hålles under smältningen tillstoppad med kvarts- eller dolomitmassa. På motsatta väggen äro belägna lucköppningarna g, vanligen 3 till antalet, genom hvilka ugnen chargeras. Vid kortsidorna äro in-och utloppsöppningarna, c och d, för luft och gas belägna. aa och bb äro resp. luft- och gasregeneratorer. Om ugnens verkningssätt se Regenerator. Vid nyare ugnskonstruktioner äro samtliga regeneratorer oftast placerade friliggande och ej som i fig. delvis under ugnsrummet. Afsikten härmed är att skydda dem för förstöring, om järnet skulle "skära sig ut" genom ugnsbottnen samt att få den senare mera tillgänglig från alla sidor. Då ugnen drifves med gas med mycket hög värmeeffekt, såsom koloxidvätgas, utelämnas oftast gasregeneratorerna, så att endast luften förvärmes. De stjälpbara ugnarna, som kommit till