Santa Lucia. 987 kvkm. Östra kusten är omgifven af korallref och har svåra bränningar i följd af den förhärskande nordöstpassaden; på västra sidan skjuter bukten Fort-de-France djupt in och bildar den bästa naturliga hamn, som finns på Små Antillerna. M. består mest af vulkaniska bergarter utom på några sträckor i s. och s. ö., där tertiära lager (mest kalksten) förekomma. Norra delen är yngst och högst. Där resa sig vulkanerna

Mont Pelée (i bakgrunden) och staden S:t Pierre på Martinique före vulkanutbrotten i maj 1902.

Mont Pelée (1,350 m.; se fig.) och Piton du Carbet (1,207 m.). Endast den förra hade i historisk tid haft ett par svaga utbrott (1762 och 1851), men betraktades därefter som slocknad ända till 1902. I slutet af april detta år började spår af den vulkaniska kraften visa sig, 3 maj uppstöttes stora massor aska och rök, 5 maj blefvo utbrotten våldsammare och åtföljdes af en lavaström, som från kratern utbredde sig till den 4 km. aflägsna ån Blanche. Men hufvudutbrotten följde 8 maj, då hela trakten inhöljdes i mörker genom askmassorna och en hvirfvelstorm af utomordentlig våldsamhet dref de giftiga gaserna vida omkring, bl. a. öfver staden S:t Pierre, där inom få minuter allt lefvande dödades. Lavaströmmen flöt i Blancheflodens bädd ned till hafvet och satte S:t Pierre såväl som på dess redd liggande fartyg i brand. Ödeläggelsen blef härigenom fullständig. Af stadens 40,000 inv. räddades ingen enda. Ända till på 20 km. afstånd var landet öfversålladt af uppkastade stenar eller grå aska och sålunda hela landskapet förvandladt till en ödemark. Och dock voro de nya eruptionerna 19 och 20 maj och under sista veckan af denna månad om möjligt än våldsammare; aska och stenar nedföllo nu äfven i Fort-de-France, och detonationen hördes ända till ön S:t Thomas. -- Många heta källor finnas. Bevattningen genom strömmar är mycket riklig, störst äro Rivière Lezarde och Rivière Salée. Klimatet är tropiskt (i S:t Pierre är absoluta minimum 22° och maximum 32,5°), men passaden gör det dock möjligt för européer att uthärda. Regntiden varar från juni till nov.; nederbörden är riklig (2,200 mm. i Fort-de-France). Fruktansvärda orkaner förekomma, om ock sällan (1767, 1839, 1891, 1903). Vegetation och djurvärld äro de för Västindien vanliga; den mycket giftiga lansormen, myror och moskiter höra till plågorisen. Befolkningen steg 1906 till 182,024 (1901 203,781, minskning till följd af vulkanutbrottet 1902), hvaraf blott 8,000 hvita, resten negrer eller mulatter. Af arealen användas 15,067 har för odling af tropiska födoämnen (maniok, bananer, jams), omkr. 10,000 har äro planterade med sockerrör, 2,000 har med kakao samt mindre områden med kaffe och bomull. Alla sydfrukter trifvas väl, men för vanilj- och konschonellodling är klimatet för fuktigt. Socker och kakao äro de viktigaste produkterna. 1910 utfördes socker för 11,3 mill. kr. och kakao för 700,000 kr. Det fanns 15 sockerfabriker och 63 romdestilleringsverk. Hela exporten hade 1910 ett värde af 27,6 mill. frcs och importen ett värde af 19,5 mill. Till ön anlände s. å. 394 fartyg om 399,331 ton. Den lokala budgeten för 1910 balanserade på 4,64 mill. frcs, hvartill komma Frankrikes utgifter (1912 års budget) för ön 1,2 mill. frcs. Öns skuld var 1910 4,5 mill. frcs. -- M. styres af en gouverneur, vid hvars sida stå ett conseil privé af 9 led. och ett conseil général, af hvars medlemmar 12 utses af guvernören och 12 väljas af municipalråden. Ön sänder 1 senator och 2 deputerade till franska nationalförsamlingen. Den är delad i 29 kommuner och har en appellationsdomstol, 2 domstolar af andra instans och 7 fredsdomare. Det finnes en juridisk skola i Fort-de-France, 2 sekundärskolor, 2 normalskolor samt folkskolor. Den viktigaste handelsstaden, efter S:t Pierres undergång, är Fort-de-France (27,069 inv.), som äfven är öns hufvudstad. Ön, hvars nuv. namn är en förvrängning af karib. Matinino, upptäcktes af Columbus 15 juni 1502 och var då bebodd af kariber. 1635 togs den i besittning af franska kolonister från S:t Christopher, hvilka 1664 sålde den till Västindiska kompaniet. 1675 förenades den med franska kronan. Kolonisterna egnade sig först åt odlingen af bomull och tobak, men 1650 anlades sockerplantager, och 1726 infördes kaffeodling. 1762--63, 1794--1892 och 1809--14 innehades ön af engelsmännen. På M. (i Fort-de-France) föddes (1763) Napoleon I:s första gemål, Josephine Tascher de la Pagerie. J. F. N. Ma'rtinitz, gammal bömisk adelssläkt med stora gods och inflytelserik ställning vid hofvet i Prag sedan 1400-talet. Dess mest bekante medlem var Jaroslav Bofita von M., f. 6 jan. 1582, d. 11 nov. 1649. Han lånade som yngling kejsar Rudolf 100,000 gulden och grundlade därmed sin glänsande hof- och ämbetsmannabana. 1603 utnämndes han till kejserligt råd och 1609 till hof-marskalk samt blef 1617 i den protestantiske grefve M. von Thurns ställe innehafvare af det indräk-tiga ämbetet som borggrefve på slottet Karlstein samt äfven medlem af ståthållarskapet. Mot honom och hans gynnare och ämbetsbroder Slavata