bestämda minimihalter af dessa ämnen. 3. Möjlighet att använda skrot och affall. 4. Lägre kraftåtgång genom de starka blåsmaskinernas bortfallande. Metodens svaga punkt är den jämförelsevis långa smältningstiden, då man arbetar med hög tackjärnsprocent i råvaran. För att nedbringa densamma och öka produktionen ha flera modifikationer af metoden uppfunnits, men ej funnit någon vidsträcktare användning. Af dessa märkas särskildt: 1. I st. f. tackjärn i fast form användning af flytande tackjärn, som tages direkt från masugnen eller från en behållare, s. k. mixer. 2. Kombinerad bessemer- och martinmetod, bestående däri, att järnet förfärskas (raffineras) i bessemerkonverter, hvarpå smältningen fortsattes i martinugn. 3. Bertrand-Thielprocessen, införd 1897, hvarvid smältningen utföres i två martinugnar, hvaraf den ena användes för förfärskningen, den andra för färdigsmältningen. Fördelen härmed är, att den i den första ugnen bildade stora slaggmängden kan vid järnets öfverföring från den ena ugnen till den andra kvarhållas och aflägsnas, så att smältningen kan fortsättas med ny, färskande slagg. 4. Talbotprocessen, äfven kallad Pencoydprocesscn (efter järnverket Pencoyd i Amerika, där den omkr. 1900 först infördes), utföres på så sätt, att endast en del af det färdiga järnet efter smältningens slut uttappas. Återstoden blandas med rik järnmalm och kalk och upphettas till hög temperatur, hvarpå ugnen fylles med flytande tackjärn. Därvid inträder en häftig reaktion mellan syret i den starkt oxidhaltiga järnmassan och kolet i det nytillsatta tackjärnet, så att nedkolningen sker fort. Sedan önskad kolhalt uppnåtts, uttappas en del af chargen, återstoden försättes som förut med järnmalm och kalk, och förfarandet upprepas. Metoden kräfver mycket stora ugnar, minst 75 ton, och lämpar sig endast för massproduktion. F. S-e. Martins, Karl Otto Albrecht, tysk instrumentmakare, f. 19 juli 1816 i Berlin, d. 10 juli 1871, blef 1833 lärling hos Pistor i Berlin och bildade senare med denne den berömda instrumentmakarfirraan Pistor & Martins. Under M:s ledning har för många af Europas och Amerikas astronomiska observatorier konstruerats ett flertal stora meridianinstrument och ekvatoreal. Högt uppskattade voro äfven hans prismacirklar och sextanter. B-d. Martins ankare, sjöv. Se Ankare, sp. 1050. Martinsberg, köping. Se Szent-Márton. Martinsburg [], stad i nordamerikanska staten West Virginia, vid Tuscarora. 7,564 inv. (1900). M. är uppkalladt efter öfverste Th. Bryan Martin, en systerson till lord Fairfax. J. F. N. Martins Ferry [], stad i nordamerikanska staten Ohio, vid Ohio. 7,760 inv. (1900). Kolgrufvor, järn- och maskinindustri. J. F. N. Martintackjärn [], metall. Se Martinprocessen. Martinugn [], metall. So Martinprocessen. Martinus, medeltida rättslärd. Se Glossatorer. Martinus de Dacia (eg. Morten Mogensen), dansk lärd, d. 10 aug. 1304 i Paris, studerade i Paris, blef teol. doktor och uppfann ett dialektiskt ystem, kalladt "Modi significandi" l. "Systema Martini", hvilket under en lång följd af år föredrogs i alla skolor, men sedermera föll i fullkomlig glömska. M. blef kanik i Roskilde samt 1288 kansler hos Erik Menveds moder, änkedrottning Agnes, senare hos konungen själf, och sändes 1296 till Rom för att försvara konungen mot ärkebiskop Jens Grand. Han blef prost vid kyrkan i Slesvig. E. Ebg. Martinus Gallus, polsk historiker i början af 1100-talet, kanske till börden italienare och anställd som kaplan vid Boleslav III:s hof, har panegyriskt skildrat denne konungs regering i en Chronica polonorum (tryckt i "Monumenta Germaniæ historica", bd 9). Martinus Olai (latinisering af Mårten Olofsson). 1. Biskop, f. i Gästrikland, troligen i Gäfie (han namnes med binamnet Gestricius l. Helsingus), d. 1585, har ansetts härstamma från den gamla adliga ätten Bure. Efter i Tyskland fullbordade studier blef han 1550 filos. magister i Wittenberg och 1557 skolrektor i Uppsala. Af Erik XIV utnämndes han till hofpredikant samt blef 1562 superintendent öfver Norrland och prost i Gäfle. 1569 valdes han till biskop i Linköping. Han tillträdde detta ämbete 1571 och invigdes däri under pomp och ståt 1575, på samma gång som den nye ärkebiskopen Laurentius Petri Gothus och den nye biskopen i Västerås Erasmus Nicolai invigdes i sina ämbeten. När Johan III på riksdagen i Stockholm 1577 genom sin egen energi och ärkebiskopens svaghet genomdref, att prästerskapet antog den nya liturgien, den s. k. Röda boken, undertecknade också M. detta beslut, ehuru efter lifligt motstånd. Sedan ångrade han sig och blef en af liturgiens kraftigaste motståndare. Konungen reste 1580 själf ned till Linköping i sällskap med jesuiten Antonio Possevino och sökte förmå M. att åter bli gynnsamt stämd mot den nya gudstjänstordningen. Då han ståndaktigt vägrade, befallde konungen honom att i full biskoplig ornat framträda vid högaltaret i domkyrkan och där afkläda sig skruden samt afsäga sig ämbetet. Detta skedde också inför konungen, Possevino och en stor människomassa. M. blef därefter förklarad fredlös öfver hela riket, och hans skriftliga förpliktelse till liturgien af 1577 uppspikades på skampålen. Han fick en fristad hos hertig Karl, som gjorde honom till kyrkoherde i Nyköpings östra församling. Han utgaf bl. a. Een christeligh och nyttig bönebook (1567). M. var fader till ärkebiskopen Olaus Martini. 2. Erik XIV:s sekreterare, var bördig från Hälsingland och fick däraf binamnet Helsingus (Mårten Hälsing). Likasom M. 1 blef han 1550 filos. magister i Wittenberg. Han utförde flera beskickningar, såsom 1556 till England och Ostfrisland för upprättande af handelstraktater och 1563 till Maria Stuart i friarärende för hertig Magnus. 1565 utgaf han skriften Vera et brevis eorum narratio, quæ tam in pacificatione quam terrestri bello inter suecos et danos gesta sunt. Då han en gång under Eriks fälttåg mot danskarna 1568 i konungens närvaro lät undfalla sig några varnande