1133 Martinus Oppaviensis-Martorell 1134 ord om Göran Persson, rusade Erik upp och sårade honom i vredesmod med en eldgaffel så illa, att han någon tid därefter, 7 april, afled. 3. Efter födelseorten kallad N y c o p e'n s i s, matematiker, universitetslärare, f. 8 febr. 1596 i Nyköping, d. 31 mars 1657 i Uppsala, student i Uppsala 1611, idkade mångåriga studier vid utländska universitet samt erhöll 1624 rektoratet vid Enköpings skola. Han blef filos, doktor primus i Uppsala 1625 samt utnämndes 1626 till e. o. och 1628 till ord. professor i använd matematik. M. utgaf en gradualdisputation, De natura et constitu-iione philosophice (1625), presiderade för ett tjugutal akademiska disputationer i olika ämnen samt efterlämnade i handskrift bl. a. en framställning af optiken. Han ansågs för sin tid vara en framstående akademisk lärare. 1. J- P. Martinus Oppavie'nsis. Se Martin från T r o p p a u. Martinus Polönus. Se Martin från T r o p-p a u. Martin y Soler [-i-sålér], Vice n te, af italienarna kallad Martini lo Spagnolo [spanjålå], spansk operakompositör, f. 1754 i Valencia, d. 1806 i Petersburg, kom i ungdomen till Italien och skref där ett tjugutal operor, som genom sin flytande melodik täflade med Cimarosas och Paisiellos om allmänhetens gunst, hade 1785- 88 framgångar i Wien jämsides med Mozart, men är numera glömd. 1788-1801 var han anställd vid italienska operan i Petersburg och fick 1798 statsråds titel. E- F-t" MaYtis-son (eg. son af guden Mars), krigare, soldat, militär. Martit Breithaupt, miner., pseudomorfos efter magnetit eller svafvelkis, af sammansättningen Fe,, 0.,, järnoxid. A. Ung. MaYtius [-tsius], lat. Se Mars, astron. MaYtius [-tsius], Karl Friedrich Philip p von, tysk botanist, forskningsresande, f. 17 apr. 1794 i Erlangen, d. 13 dec. 1868 i München, var en af sin tids produktivaste författare, liflig föreläsare och minnestecknare samt framstående geografisk skildrare. Han uppträdde redan 1814 som vetenskaplig författare och blef då med. doktor samt utgaf 1817 en diger Flora cryptogamica Erlangensis. S. å. sändes han af bajerske konungen Max Josef I till Brasilien jämte zoologen J. B. v. Spix, båda som medlemmar af det följe, som beledsagade ärkehertiginnan Leopoldina (trolofvad med sedermera kejsar Dom Pedro I). De två forskarna genomreste 1817-20 östra Brasilien från Rio de Janeiro till Amasonfloden och därifrån det inre landet till Perus gräns. Efter hemkomsten utgaf M. (jämte Spix) Reise in Brasilien (3 bd, 1823 -31, med atlas af 53 taflor i folio), Historia natu-ralis palmarum (3 bd i folio, 1823-50, med 235 kolorerade taflor), Nova genera et species planta- rum (3 bd i föl., 1824-32, med 300 kolorerade taflor), Icones plantarum cryptogamicarum (i föl., 1828-34, med 76 kolor. taflor) och Palmetum Orbignianam (1843-46; med 29 kolor. taflor). M. blef 1826 professor vid det då till Munchen flyttade Ludvig-Maximilians-universitetet. 1840 började han med en mängd specialisters medverkan utge det storslagna verket Flora brasiliensis (utgifningen öf-vertogs vid hans död af prof. A. W. Eichler i Berlin, efter denne af prof. I. Urban där och afsluta-des 19C6, då det utgjorde 41 bd i folio med 3,811 pl.). Bland M:s öfriga arbeten märkes Beiträge zur ethnographie und sprachenkunde Amerikas (1867). M. blef led. af sv. Vet. akad. 1837 och Vet. soc. i Uppsala 1860. C. Lmn. MaYtius [-tsiusj, Götz, tysk psykolog, f. 1853, professor i Kiel, utger sedan 1896 "Beiträge zur psycholode und physiologie". S-e. MaYtius' gult [-tsius], kem., ett gult färgämne, äfven kalladt naftalingultl. n a f t o l g u 11, är natrium- eller kalciumsaltet af 2, 4 dinitro-1-naftol och tillhör således naftalinfärgämnena. Det f ramställes genom inverkan af salpetersyra på 1-naftol-2, 4-disulfosyra. Det är lösligt i vatten och alkohol och användes bl. a. till framställning af guldfernissa (se Fernissa). H. E. MaYtiusträ [-tsius-]. Se Färgträ, sp. 298. Marti' y Folguera [-i fålge'ra], José, katalansk skald, f. 1850 i Reus, flera gånger pristagare i blomsterspelen och "Maestre en gay saber", väckte redan 1866 uppmärksamhet med versdramat Vil-fredo och har vidare publicerat diktsamlingarna Vibraciones (1874) och Sonetos y madrigales (1876) samt romanen La gara girat (1877). För teatern har M. skrifvit Lo primer amor (1884), Justi-cia del Abad (1886), Fochs d'encenalls (s. å.). La pena de mört (1888), La dona homadam.ft. Ad. H-n. Marti' y Zaragoza [-i tharagå'tha], Manuel, spansk författare och lärd, f. 1663 i Oropesa (Castellon), d. 1737 i Alicante, var juris och teol. doktor samt dekan i Alicante. Han begaf sig 1686 till Rom för idkande af grekiska studier och skref grekiska, latin, hebreiska och franska lika lätt som kastiljanska. I Rom utgaf M. Amathea geographica, ett slags fortsättning af Ovidius' poetiska kalender "Fasti" samt diktsamlingen Amores (1687). I Gon-goras stil hade M. förut utgifvit en samling lyrik, Soledad, och ett större skaldestycke på ottave rime, La gigantomachia. Af dramatik har M. efterlämnat 4 komedier: Amar y no amar d un tiempo, Que mås infierno que amor?, Tener de si mismo celos och Ulises y Penelope (se Rivadeneiras "Biblioteca de autores espanoles", bd 69). Uti Epistolarum Libri duodecim (2:a uppl. 1738) har M. offentliggjort en del af sin rika brefsamling, som är af stort intresse. Ad. H-n. Martofva. Se M a r a. Martorell [-tåre'lj], stad i spanska prov. Barcelona, på högra stranden af Llobreuat, strax nedanför Noyas inflöde. 3,211 inv. (1900). Se Brobyggnadskonst, sp. 206 och fig. 6. Martoreli [-tåre'lj], J o h a n o t, katalansk skald under 1400-talet, författade den ryktbara boken om Tirant lo Blanch (1490; 2:a uppl. 1497), som mycket berömdes af Cervantes. Endast ett ex. (defekt) finnes i Spanien (i Valencias universitetsbibliotek). En dålig öfv. till kastiljanska af Roca Salado, äfven