1167 Maskopi-Maskregn 1168 seglifvade att hinna dödas af maskmedlet, medan de ännu funnos kvar i tarmen. De i Svenska far-makopén intagna bandmaskmedlen äro: Khizoma Filicis, ormbunkrot (se d.o.), såsom hvars verksamma beståndsdelar anges filixsyra och filmaron m. fl.; F Los Koso, kusso (se d. o.) med kosotoxin samt kamäla (se d. o.) med rottlerin. Bland andra bandmaskmedel må nämnas granatrotbark innehållande pelletieriner ; a r e k a n ö t (se d. o.) med arekolin (mest för djur); vidare rotstockarna af Aspidium spinulosum J. E. Smith och A. dilatatum J. E. Smith, båda innehållande verksammare beståndsdelar (polysticumsyror) än Rhi-zoma Filicis och använda särskildt i Finland och östersjöprovinserna; Rhizoma Pannce af den sydafrikanska ormbunken Aspidium athamanticum Kunze, som hyser s. k. pannasyra, o. s. v. Slutligen ha mot bandmaskar försökts äfven petroleum, bensin, naftalin, pikrinsyra m. m. - 2. Trindmask-1. nematodmedel, som afdrifva spolmaskar (Ascaris lumbricoides) och anger (Oxyuris vermicu-laris) och hvaribland det förnämsta är santonin (se d. o.), som erhålles ur Flos (Flores) Cince, m ask f ro (se d. o.). Ibland har äfven naftalin pröfvats. Mot spolmask och särskildt mot anger användas vidare äfven upprepade rätt stora ljumma lavemang antingen med blott vatten eller med tillsats af kalkvatten, såpa, ättika, petroleum, bensin eller pikrinsyradt kali o. s. v. Anger äro ej sällan svåra att varaktigt fördrifva, särskildt hos vissa individer. - 3. Medel mot tarmtrikiner äro afföringsmedel och glycerin i stora doser, l matsked hvarje timme, intill 100-200 gr. på dagen m. m. Sedan trikinerna vandrat genom tarmväggen och aflagrats i musklerna, äro de ej vidare tillgängliga för behandling. Ang. anordnandet af maskkurer i olika fall se M a s k s j u k d o m. C. G. S. Maskopi (ty. maskopei, af höll. maatschappij, handelssällskap, kompani, af maat, kamrat), lönn-lig förbindelse; samråd. Maskormarna, Typhlopidce, zool., bilda en familj inom ormarnas ordning och kräldjurens klass. De ega maskformig kropp, äro af ringa storlek, ha liten munöppning, som icke kan utvidgas, orörligt förenade ansiktsben och mycket kort stjärt. Fjällen äro tämligen likstora utom på hufvudet, som bär plåtar, ögonen äro öfver-lagrade af fjäll. Tänder finnas blott i öfver- eller ock i underkäken, och gifttänder saknas alldeles. Dithörande arter (omkr. 100) vistas i gångar, som de gräfva i marken, under stenar eller i myr- och termitstackar. De lefva af maskar och insekter samt tillhöra Gamla och Nya världens varma och heta länder. - Å Balkanhalfön och i Mindre Asien förekommer maskormen, Typhlops ver-micularis, som har stjärten en fjärdedel längre än hufvudets bredd och med 12 rader fjäll, blir 25 till 30 cm. lång samt är ofvan blekgul till ljus-brun, med svarta punkter, undertill smutshvit. Maskormen är lika grof i båda ändarna af kroppen, hvarför det är lätt att vid flyktigt påseende förväxla hufvudet och stjärten. C. R. S. (L-e.) Maskormen. Se Maskormarna. Maskoväd 1. Moskovad (fr. moscouade, af port. mascava'do, orenad, sämre sorts), råsocker. Jfr S o c k e r. G. Il-r. Maskregn. Allt emellanåt får man i tidnin- garna läsa vanligen helt knapphändiga uppgifter om s. k. "maskregn". Dylika förmodade "maskregn" ha iakttagits redan långt tillbaka i tiden. Oftast har förloppet vant sådant, att man lunnit "maskar" (i de flesta fall insektlarver) i större eller mindre mängd krypande omkring på snön, hvarför de blifvit kallade "snömaskar". Sådana "snömaskar" ha helt naturligt väckt iakttagarnas förundran, då det strider emot vanlig erfarenhet, att dylika små kräk, som under vintern i regel ligga i dvala, dolda under stenar, bark, mossa eller annat skydd, plötsligt visa sig i massor på snön. Då detta ofta nog iakttagits under eller strax efter tö- eller regnväder, har det legat så mycket närmare till hands att antaga, att dessa maskar "regnat ned". Den äldsta antecknade tilldragelsen af detta slag inträffade i Ungern 20 nov. 1672. Den berömde svenske entomologen De Geer omtalar i sina "memoarer till insekternas historia", att under vintern 1749 "snömaskar" iakttagits på flera ställen i Sverige, och därvid framhålles särskildt, att man träffat sådana maskar äfven på isen och snön på en sjö, i hvilket fall, såvida iakttagelsen är riktig, de naturligtvis icke där kunde ha krupit omedelbart upp ur marken, utan måste antagas ha med en vindstöt eller kanske tillfälligt vattenflöde förts ut på sjöns istäcke. 11 febr. 1799 ådrog sig ett maskregn, som då inträffade i Rheingau och där varseblefs på många ställen, så stor uppmärksamhet, att vittnesberättelser om detsamma togos in i kantonrättens protokoll i Strömberg, och flera personer påstodo sig ha sett, huru maskarna regnade ned. Denna underliga naturtilldragelse gaf vidskepelsen anledning till de ängsligaste spådomar om stundande pest, hungersnöd och krig med alla dess fasor. "Maskre^n" visade sig i febr. 1811 i Sachsen och 30 jan. 1856 i Schweiz, i synnerhet vid byn Mollis (kant. Glarus), hvarest "maskregnet" iakttogs på en yta af 25- till 30-tusen kvadratfamnar och där man fann 5 till 15 maskar på hvarje kvadratfamn samt äfven på husens tak i byn. För några tiotal år sedan berättades från Södermanland (trakten af Nyköping), att där hade regnat maskar; men inga personer namngåfvos, af hvilka man kunnat erhålla närmare upplysningar om förhållandet med detta inaskregn, hvilket inföll under sommaren och ej under vintern, som är de flesta maskregnens tid. Af denna anledning kan man befara, att berättelsen om sistnämnda maskregn icke är tillförlitlig. Närmare granskning af omständigheterna vid dessa maskregn ger dock en ganska enkel förklaring på denna skenbarligen så underbara tilldragelse, åtminstone i de flesta fall. Insektlarver, synnerligast af de allmänna arterna af skalbaggsläktet Cantharis (se F l u g b a g g a r), ligga, ofta i oerhördt stort antal, under vintern i dvala i mossa, under stenar o. s. v. Om töväder inträffar och därigenom vatten kommer att nedtränga till de domnade larverna, kvickna de till och bege sig massvis upp till ytan af marken, som ock, såsom det i flera fall bevisligen egt rum, kan tillfälligtvis vara bearbetad af timmer- eller vedhuggare o. s. v., hvarigenom larverna äfven blifvit störda i sin vintersömn. Samtidigt med dessa orsaker till larvernas uppkrypande har vanligen inträffat hård blåst (t. ex. "föhnvind" i Schweiz), och genom denna kunna larverna lätt