1169 Maskros 1170 ha blifvit förflyttade till närbelägna snöfält, där de icke kunnat undgå att varseblifvas. Säkerligen har förflyttning af larver med vindens tillhjälp ofta nog skett, men fenomenet har icke blifvit iakttaget, emedan förflyttningen icke skett till någon snöyta, utan till bärmark, där larverna snart åter kunnat gömma sig. "Snömaskar" har förf. till denna artikel själf haft tillfälle att iakttaga. De ha alltid träffats på snön nära gärdsgårdar eller stenar o. d. Genom värmestrålning från sådana föremål smälter snön i grannskapet bort, så att marken närmast intill dem blir bar. Under inverkan af töväder eller ock solvärme ha då larverna väckts till lif och krupit från de bara fläckarna upp på snön. Dessa "snömaskar" ha varit svartbruna eller nästan svarta, glänsande, med tydligt hufvud och 3 par ben nära kroppens framända, samt utgjort larver till den under sommaren allmänna mjukvingade skalbaggen Cantharis jusca, som har jämbred kroppsform, svartbrunt hufvud, gulröd framsköld och svartbruna täckvingar. Som "snömaskar" förekomma äfven andra slag af insektlarver. Somliga sakna ben, ha otydligt hufvud och se, för den icke sakkunnige, alldeles ut som gråa maskar med något genomskinlig hud. Dessa äro larver till s. k. harkrank.ar (se d. o.) och kunna stelfrusna, med isade kroppsvätskor uthärda en temperatur af -16° C. eller ännu lägre, för att vid inträffande töväder åter lefva upp. Andra erinra, hvad kroppsform och benparens antal beträffar, om de bekanta kålmaskarna, men ha icke så brokig färgteckning som dessa. De ha 3 benpar vid den långsträckta jäm-tjocka kroppens främre ända och 5 vid dess bakre. Dessa äro larver af nattfjärilar, som öfvervintra och på våren eller under sommaren förpuppas och sedermera utkläckas som fjärilar. - Ännu märkvärdigare slag af "snömaskar", hvilka äfven gett upphof till föreställningen om "maskregn", äro de s. k. "snölopporna", Achorules socialis jämte åtskilliga närstående arter. De ha ungefär en vanlig loppas storlek och höra till "hoppstjärtarnas" grupp (se Borstsvansar och Gletscher-loppan). Man har med förvåning sett dessa små djur lifligt göra sina hopp på snö och is under en lufttemperatur af -8° till -10° G. - Ett så kalladt maskregn omtalades för ett tjugutal år sedan från Norrland. Det uppgafs, att "svarta maskar och flugor" regnat ned. Dessa svarta maskar och flugor befunnos vara individer af flugan Bibio marci och en annan art, hvilka vid nämnda tillfälle uppträdde i oerhörda svärmar i vissa delar af nordliga Sverige. - G. White lämnar i "The natural history of Selborne" en säkerligen tillförlitlig berättelse om daggmaskar på nyfallen snö. Under natten till 3 febr. 18:<6 inträffade i östra England ett starkt snöfall. Följande morgon tycktes vid första påseendet den rena snön vara öfversållad med en mängd små bitar af kvistar och strån, men vid närmare efterseende befanns det vara daggmaskar, som vredo sig på snöns yta, och de angrepos ifrigt af fåglar, som gjorde sig en god frukost. Detsamma har vid flera tillfällen iakttagits i Sverige och torde bero därpå, att maskarna af nedsipprande tövatten tvingats att öfverge sina underjordiska gångar. O. T. S.* Maskros, Taraxacum officinale, bot., farm., tillhörande fam. Compositce, afd. Liguliflorce, är en genom hela Skandinavien upp till de lägre fjälltrakterna samt f. ö. i största delen af norra halfklotet utbredd, mångårig och mångformig ört, som är ytterst allmän på odlade ställen, gräsplaner Maskros, l rot, bladrosett och stängelbaser, 2 blomkorg, 3 blomkorg med mogna frukter, 4 en enskild blomma, S flygfrukt, 6 blom- eller fruktfäste under fruktspridningen. o. s. v., samt utgör ett af våra trädgårdars allra svåraste "ogräs". Rcten är såsom äldre månghöfdad, vanligen enkel, mera sällan grenig och når en längd af 10-15 cm., stundom något däröfver, samt är besatt med rottrådar. Den är försedd med en på ytan gulbrun, tjock, inuti hvit och luckor mjölksaftrik bark, som omger en smal, cylindrisk ved, hvilken äfven efter torkning bibehåller sin gula färg. Från rothalsen utvecklas en platt utbredd rosett af vanligen bakvändt fliksågadö eller parflikiga blad, med olikstora fliktänder. Mellan bladen utväxa enkla, cylindriska, glatta, ihåliga, mjölksaftförande stänglar, hvar och en uppbärande en ensam blomkorg, omgifven af en holk, bildad af en inre, enkel rad, jämnhöga, vid basen sammanhängande fjäll och yttre, tegeilagda, olikstora fjäll. Blommorna äro aila tunglika, längre än holken, klart gula och tvåkönade. Frukterna äro platt-tryckta "skalfrukter", som äro bredast strax ofvan midten, med upphöjda strimmor, hvilka upptill äro fintaggiga. På hvarje frukt sitter en ombildning af blomfodret i form af en tämligen långskaftad pensel af något sträfva hår, hvilka vid mognaden i torrt väder äro utspärrade. Samlingen af dessa fruktpenslar bildar liksom ett prydligt genombrutet klot, där penselhåren stödja hvarandra. Frukterna lossas lätt af minsta vindfläkt från det kullriga, glatta fästet och spridas med luftströmmen, hvarför folkhumorn kallar dessa fruktklot "kavaljersparoller". Blomkorgarna -