Masspsykologi-Massue de Ruvigny punkteringen af syriska handskrifter, innehåller särskilda tecken för alla vokaler samt dessutom likartade, af punkter och streck öfver, under eller inuti konsonanten bestående tecken för reducerade vokaler, aspireradt eller oaspireradt uttal af vissa konsonanter m. m. De handskrifter och bibelupplagor, som äro försedda med alla dessa vokal- och andra läsetecken, kallas därför "punkterade" eller "vokaliserade", till skillnad från "opunkterad" eller "ovokaliserad" skrift, som innehåller blott den konsonantiska texten. Utom detta punktationssystem (den västerländska massoran) finnes ett annat, i det närmaste likartadt och sannolikt yngre, som uppfanns i de babyloniska rabbinskolorna och kallas babylonisk punktation (den österländska massoran). Den senare finnes numera blott i karaitiska handskrifter och i de för karaitiska judar afsedda bibelupplagorna. Skillnaden emellan de båda systemen är för oss oväsentlig. Den massoretiska punkteringen, som är yngre än talmud, då dess sista redaktion känner till blott en konsonantisk text, fick sin slutliga fulländning genom den berömde rabbinen Ben Ascher, som lefde i Tiberias i början af 900-talet. Honom följde troget alla senare judiska textkritiker, de s. k. naqdanim ("punktatorer"), och på de af dem ombesörjda handskrifterna hvilar den i våra (kristna och judiska) bibelupplagor befintliga texten. I de flesta nu existerande massoretiska handskrifterna finnes massorasamlingen af textkritiska anmärkningar anbragt i marginalerna, och därvid skiljer man emellan massora parva ("den lilla m.") och massora magna ("den stora m."). Den förra befinner sig dels på sidomarginalerna, dels emellan de bägge textkolumner, som innehålla den hebreiska texten och den arameiska parafrasen (targüm), och meddelar upplysning om läsningen af tvifvelaktiga ord, om varianter i konsonanttexten, om betydelsen af vissa egendomligheter i skriften, då somliga bokstäfver äro större, andra mindre än de öfriga, andra skjutna uppåt o. s. v. Det viktigaste af denna massora finnes äfven i våra vanliga hebreiska bibelupplagor i de noter under texten, som innehålla kere ("det lästa", se Kere). Massora magna befinner sig på öfre och undre marginalerna och innehåller utförligare anmärkningar till massora parva. Den massoretiska vokalsättningen är af stort och bestående värde både i rent språkvetenskapligt hänseende och som den bästa möjliga kommentar till texten, hvilket dock icke hindrar, att en nyare tids vetenskapliga kritik kunnat uppvisa, att på enstaka ställen massoreterna icke riktigt förstått textens mening. - Som den äldsta och förnämsta massoretiska källan gäller den efter sina begynnelseord uppkallade skriften Ochla weochla (från 1000- eller 1100-talet, utg. af Frensdorff 1864). Likaså viktig är den andra, af D. Bomberg 1524- 25 tryckta rabbinska bibeln, i hvilken Jakob ben Chajjim infört ett rikhaltigt, ur en mängd handskrifter samladt massoretiskt material. Då den handskriftliga massoran ofta är svårbegriplig och mångtydig genom en mängd förkortningar och besynnerliga tecken (djur, cirklar, figurer m. m.), var detta Ben Chajjims arbete högst värdefullt och bildar själfva "textus receptus" för massoran i alla senare bibeleditioner. - Af nyare betydande arbeten öfver massoran må anföras: Frensdorff, "Massoretisches wörterbuch" (1876), Strack, "Prolegomena critica in Vetus testamentum" (1873), samt Ginsburg, "The Massorah compiled from manuscripts . . ." (1880-85). Jfr Buhl, "Kanon und text des alten testaments" (1891), och Strack, "Einleitung in das alte testament" (6:e uppl., 1906). Masspsykologi, det psykologiska studiet af det egendomliga själslif, som utmärker människorna, då de komma många tillsammans och bilda en folkmassa. Genom inbördes suggestion påverka de därvid hvarandra, så att den själfständiga reflexionen försvagas och i stället känslorna taga den ledande rollen. Ansvarskänslan hos de enskilde nedsättes. Folkledare behärska med sina slagord massan, i hvilken de öfriga liksom förlora sin individualitet, så att en sorts kollektivt själslif kommer till stånd. Då det stora flertalet står på en lägre ståndpunkt än minoriteten, medför detta vanligen, att massans tänkesätt och handlingar bli råare än individernas, hvarigenom förklaras, hur en folkmassa kan begå förbrytelser, som man icke kan tilltro de enskilde bland dem. Men å andra sidan kan äfven i en folkmassa en ädel entusiasm gripa alla och förläna den enskilde en förmåga af själfuppoffring, som han icke skulle ega, om han vore isolerad. Hjältemodet inom krigshärar och hos sjömän vid skeppsbrott är nog ofta exempel härpå. Andakten vid gemensamma gudstjänster visar ock, huru ädla känslor kunna förstärkas genom den inbördes suggestionen inom en folkmassa. Väl pessimistisk torde därför den masspsykologi vara, som utvecklats af Sighele i "La foule criminelle" (2:a uppl. 1901) och Le Bon i "Psychologie des foules" (1895). Jfr B. Gadelius, "Massornas själsliv och andlig smitta" (1907; 2:a uppl. 1911, i Studentföreningen Verdandis småskrifter). S-e. Masstaktik, krigsv., kallar man stundom det stridssätt, som uppstår, då truppaf delningarna i kolonner, d. v. s. i massor, sättas in för att genom sin tyngd öfverväldiga fienden på någon punkt. Masstaktiken är motsats till lineartaktik. Jfr Fotfolk och Kolonntaktik. C. O. N. Massua. Se Masaua. Massue de Ruvigny [massȳ də ryvinjī], Henri de, markis af Ruvigny, earl af Galway, engelsk fältherre af fransk härkomst, f. 9 april 1648 i Paris af protestantiska föräldrar (fadern var general och diplomat), d. 3 sept. 1720, tjänade med utmärkelse i både militära och diplomatiska uppdrag, bl. a. en mission till Karl II 1678, och blef s. å. sin faders efterträdare som hugenotternas officiella ombud vid franska hofvet, men emigrerade 1688 - efter utfärdandet (1685) af ediktet i Nantes - till England, där han 1690 blef generalmajor och befälhafvare för en af emigrerade franska hugenotter bildad kavalleritrupp, som utmärkte sig i Irländska fälttåget. M. hade 1691 stor andel i regeringstruppernas seger vid Aghrim, belönades därför med titeln viscount af Galway (1692; han blef earl 1697) samt var 1692 högste befälhafvare på Irland. Sedan stred han mot fransmännen i Flandern 1693 och sändes 1694 till Savojen med en engelsk hjälpkår, men öfverlistades af den sluge hertigen af Savojen, som öfvergick till förbund med Frankrike. M. var 1697-1701 ledande medlem af regentskapet på Irland och blef 1704 befäl-