belägen ofvanom vantståndet, såvida ej mast och stång äro tillverkade i ett stycke, då delen från mastvantståndet upp till stångvantståndet får namn af stång samt delen öfver sistnämnda vantstånd stångtopp. J. G. B.* Mastträd, förv. Se Mast- och storverksträd. Masturbation. Se Onani. Masuccio [-so′ttjå], Tommaso Guadato, italiensk novellförfattare i senare hälften af 1400-talet, bördig från Salerno, vistades vid det aragoniska furstehofvet i Neapel och vann ett namn genom sin Novellino (1476; flera uppl.), en samling af 50 noveller, som innehålla lifliga sedemålningar i Boccaccios anda och särskildt gå illa åt de andliges lyten. Se Landau, ”Beiträge zur geschichte der italienischen novelle” (1875). Masuda Shirodayu, kristen japan på 1600-talet. Se bd XII, sp. 1481. Mas`udi, Abu-l-Hásan `Ali ibn el-Huséin ibn-`Ali el-, arabisk geograf och kulturhistoriker, f. i slutet af 800-talet i Bagdad, d., antagligen 956, i Egypten, själf en mycket vidtberest man, använde, fri från muhammedanskt bigotteri, äfven persiska och grekiska författares skrifter vid nedskrifvandet af sina hufvudsakligen kompilatoriska arbeten. De förnämsta af dessa äro Murūdj ez-záhab (vanligen öfv. med De gyllene ängarna, riktigare: guldvaskningen, ett sammandrag af ett större arbete; utg. i Bulak 1867 och, jämte fransk öfv. af Barbier de Meynard och Pavet de Courteille, i Paris 1861—77) samt Kitab et-tanbïh (Påminnelsens bok; utg. af de Goeje i ”Bibliotheca geographorum arabicorum”, VIII, 1894, och öfv. till fr. af Carra de Vaux 1896). (K. V. Z.) Masugn, metall., schaktugn, hvari tackjärn framställes af järnmalm. Masugnen kan betraktas som en direkt utveckling af forna tiders blästerugnar (se Blästerverk), hvari smidbart järn tillverkades direkt af järnmalm. I och med ökning af ugnarnas storlek och tillförd blästermängd erhölls nämligen högre temperatur i ugnen, hvarigenom järnet blef kolbundet och kom i smältning. Till en början torde detta varit oafsiktligt, men sedan man funnit, att det så erhållna osmidbara järnet genom omsmältning kunde förvandlas till smidbart och på denna väg såväl större som billigare produktion erhållas, öfvergick man till afsiktlig framställning af tackjärn medelst masugnsprocessen. Tidpunkten härför torde kunna sättas till omkr. 1400. I vårt land omnämnas masugnar redan i midten af 1400-talet, men införandet af masugnsdrift som mera allmän tillverkningsmetod egde rum först under senare hälften af 1500-talet, och det gamla sättet med framställning af smidbart järn direkt ur malm bibehöll sig vid sidan däraf länge, i aflägsna trakter ända fram mot midten af 1800-talet. Principen för masugnsdriften är följande. En hög schaktugn fylles hvarfvis med järnmalm — om så erfordras försatt med slaggbildande tillsatser, oftast kalk — samt kol i form af träkol, koks, stenkol eller antracit. Medelst i ugnens nedre del inblåst het luft förbrännes en del af kolet, och i den därigenom alstrade höga värmen reduceras malmen af en annan del af kolet. Det bildade järnet smälter under upptagande af kol och samlar sig i form af tackjärn i ugnens botten, hvarifrån det med vissa tidsmellanrum uttappas. Allteftersom godset i nedre delen af ugnen smälter undan, påfylles (”uppsättes”) nytt i öfre delen. Ugnsdriften är sålunda kontinuerlig, och en masugn hålles ofta i gång flera år i sträck. Fig. visar en svensk masugn i genomskärning. Undre delen, i

Svensk masugn i genomskärning.

hvilken den egentliga smältningen eger rum och tackjärnet samlar sig, kallas stället, den vidaste delen, belägen ungefär på masugnens halfva höjd, korsbandet l. buken, öfre mynningen uppsättningsmålet. Stället utgöres h. o. h. af eldfast material. Fordom utfördes det af instampad massa af kvarts och eldfast lera, men numera muras det i regel af eldfast tegel, vid svenska träkolsmasugnar af kvartstegel, vid koksmasugnar med deras mera basiska slagg af chamotte- eller koltegel. I stället finnas följande öppningar: en i jämnhöjd med bottnen, järngatan, genom hvilken järnet uttappas, en högre upp för slaggens uttagande, begränsad undertill af dammen, upptill af en, stundom vattenafkyld, kort järnbalk, timpeln, samt slutligen formorna (se Forma), genom hvilka blästern inkommer. Antalet formor är vid svenska träkolsmasugnar oftast 4—6, vid koks- och antracitmasugnar 8—10. De munstycksformade rör, medelst hvilka blästern från blästerledningen inblåses i formorna, kallas tättor. I äldre masugnar voro själfva pipmurarna mycket tjocka och omgåfvo h. o. h. stället. För att öppningarna i detta skulle bli åtkomliga, måste då