nischer, s. k. bröst (se Formbröst), göras i murarna. Numera uppföras masugnsmurarna på starka järnbockar (se fig.) eller järnpelare ofvanför stället, så att detta blir h. o. h. friliggande. Murarna göras också betydligt tunnare än förut, oftast en pipmur 0,3 m. tjock, därutanför en beklädnadsmur à 0,15 m. och ytterst en yttermur à 0,3 m. Utländska masugnar göras ofta af en enda mur, 0,7 à 0,8 m. tjock, hvarjämte stället utvändigt förses med en vattenafkyld plåtmantel. Uppsättningsmålet kan vara antingen öppet, såsom å fig., eller slutet. I förra fallet uttages gasen på så sätt, att från den något sammandragna pipmynningen nedhänger en plåtcylinder med mindre diameter än masugnens öfre del. Kring cylindern bildas då ett tomrum, i hvilket gasen samlar sig och afledes genom gasuttagen. Vid det slutna uppsättningsmålet, hvaraf flera olika konstruktioner äro i bruk, hålles masugnens öfre mynning tillsluten af en apparat af järnplåt, så beskaffad, att "beskickningen" medelst densamma kan nedsläppas i masugnen. Masugnsgasen kan i detta fall fullständigt uttagas och tillgodogöras, antingen på samma sätt som vid öppet uppsättningsmål genom sidouttag eller också genom ett centralt, genom uppsättningsmålet uppstigande plåtrör. Det rum, som omger masugnens öfre del, kallas masugnskransen. På golfvet i detta rum, det s. k. kransgolfvet, äro vid svenska masugnar oftast anordnade mindre upplag af malm, från hvilka medelst en våg, kransvågen, de för beskickningen bestämda mängderna af de olika malmsorterna utvägas. Masugnarna indelas efter bränslets beskaffenhet i träkols- och koksmasugnar. Till de senare räknas då äfven sådana, som arbeta med antracit (Förenta staterna) eller med torra stenkol (Skottland). Nyare svenska träkolsmasugnar äro oftast 16--18 m. höga med en största inre diameter af 3 m.; motsvarande siffror för koksmasugnar äro 20--28 m. och 6--9 m. Dygnsproduktionen är vid svenska träkolsmasugnar vanligen 18 à 20 ton, undantagsvis stiger den upp till 45 à 50 ton, vid koksmasugnar 350--800 ton. (Om det hit hänv. Kräfjelag se Masugnsgång.) Om elektrisk masugn se Järnframställning i elektrisk ugn. F. S-e. Masugnsgas, metall., de gasformiga förbränningsprodukterna från en masugn, utgöres af kväfve, kolsyra och koloxid jämte mindre mängder väte och lätt kolväte. Sammansättningen, som växlar alltefter masugnsgången (se d. o.), utgör i volymprocent kväfve 55--65 proc. koloxid 20--32 » kolsyra 6--18 » väte 1--6 » kolväte 0--6 » Gasens värmevärde är 600--750 v.-e. per kbm. Den användes dels till uppvärmningsändamål, såsom rostning af malm, upphettning af blästern etc., dels till kraftalstring antingen genom eldning under ångpannor eller, på senare tid, direkt i explosionsmotorer. Den vid en masuern erhållna gasmängden är i regel icke blott tillräcklig för masugnens eget behof, utan därjämte kan ett afsevärdt öfverskott afvaras för andra ändamål. Vid en medelstor svensk masugn kan man sålunda i allmänhet beräkna att, utom hvad som åtgår till rostning af malm och blästeruppvärmning, erhålla masugnsgas till drifvande af gasmotorer om c:a 500 hkr. F. S-e. Masugnsgång, metall., det metallurgiska förloppet i en masugn. Det i masugnen utvecklade och tillgodogjorda värmet åtgår dels till järnmalmens reduktion, dels till tackjärnets och slaggens smältning. Sedan gammalt har man ansett, att beskickningen (den i ugnen till smältning inlagda malmen) ej bör vara rikare än omkr. 55 proc. järn. På senare åren har man dock vid användning af järnrika malmbriketter gått upp ända till 65 à 68 proc. järnhalt; men detta tyckes ha medfört ofördelaktiga egenskaper hos det erhållna tackjärnet, och en återgång har gjort sig märkbar. Förloppet i masugnen kan karakteriseras af fyra olika processer: förvärmning, reduktion, kolbindning och smältning, hvilka dock ej äro till tid och plats bestämdt skilda från hvarandra. Den fullständiga reduktionen af järnmalmen eger rum med kol enligt formeln Fe₂ O₃ + 3 C = 3 CO + 2 Fe. Högre upp i masugnen kan äfven den härigenom uppkomna koloxiden verka reducerande under bildning af kolsyra. Därjämte bildas i ugnen cyanföreningar, som dels bidraga till reduktionen, dels i form af cyankalium medfölja masugnsgasen. Till hvad grad reduktionen med koloxid, som tydligen är af betydelse för kolåtgången, eger rum, beror på malmens beskaffenhet. Svårast reducerbara äro våra svenska, täta magnetiter, särskildt de titansyrehaltiga, som relativt obetydligt åverkas af koloxid, därnäst blodstenarna och lättast hematiter, hydratmalmer (sjö- och myrmalmer) samt malmbriketter. Jämte järn utreduceras i masugnen äfven kisel och mangan samt fosfor. De båda förstnämnda ämnena äro svårare reducerbara än järnet och utreduceras därför senare än detta samt i högre grad, ju högre temperaturen i ugnen är. Då halterna af kisel och mangan äro af stor betydelse för tackjärnets beskaffenhet och användbarhet, följer, att temperaturen i ugnen, jämte slaggens beskaffenhet, är af utslagsgifvande betydelse för resultatet vid masugnsprocessen. För erhållande af kiselrikt, grått tackjärn, t. ex. gjuttackjärn, fordras således hög temperatur och sur slagg, för manganrikt tackjärn hög temperatur och basisk slagg, för smidestackjärn måttlig temperatur etc. Temperaturen regleras dels genom förhållandet mellan mängden uppsatt malm och kol, dels genom temperatur och tryck på blästern. Sedan gammalt säges masugnsgången alltefter malmsättningens storlek i förhållande till kolen vara kräfjande eller i kräfjelag, nödsatt, lagom satt, hårdsatt eller försatt. Kräfjande masugnsgång betyder sålunda öfvervarm, försatt gång alltför kall temperatur i ugnen. I det närmaste all i malmen befintlig fosfor ingår i tackjärnet. Därjämte utreduceras äfven fosfor ur kolens aska, och man måste därför räkna med ett, då det är fråga om tillverkning af fosforfattigt tackjärn, icke oväsentligt tillskott af fosfor från detta håll. Svaflet kan genom starkt basisk slagg däremot delvis aflägsnas. Detta är nödvändigt särskildt vid koksmasugnar på grund af koksens stora svafvelhalt. Kolåtgången vid masugnsprocessen är beroende på malmens och kolens beskaffenhet, hvilken tackjärnssort som tillverkas, blästerns