principiellt ej sedan höjt sig. Enligt denna teori återföras alla kunskaper till sinnesförnimmelserna, och dessa antagas ha sina närmaste orsaker i rörelser, som från de yttre tingen fortplantas till våra sinnen och där åstadkomma likartade rörelser för att slutligen mynna ut i hjärnrörelser, som antagas vara identiska med sinnesförnimmelserna. Att vi icke fatta dessa som rörelser, utan som egenskaper hos yttre ting, jämnställes af Hobbes med illusionerna; våra sinnesåskådningar äro sålunda enligt hans åsikt byggda på ”fantasmer”. Till materialismen anslöto sig i England så väl naturforskaren Robert Hooke som fritänkaren John Toland, hvilken senare första gången formulerat den teori om förhållandet mellan det fysiska och det psykiska, som sedan blifvit den moderna materialismens gängse ståndpunkt. Enligt denna är det psykiska en allmän egenskap hos materien, som sålunda i alla sina atomer antages ega förnimmelser, ehuru dessa blott under vissa betingelser bli medvetna och genom att de på särskilda sätt förbinda sig med hvarandra åstadkomma de mångfaldiga olika slagen af sammansatta idéer, känslor, affekter och viljeyttringar. Under 1700-talet utbreddes de materialistiska åsikterna särskildt genom de franske skriftställarna, framför allt af La Mettrie i ”L’homme machine” (1748) och von Holbach i ”Système de la nature” (1770). Under 1800-talet fick materialismen en efterblomstring i Tyskland, sedan den idealistiska filosofien med Hegel kulminerat i en spekulation, som stod i skarpaste strid mot tidens naturvetenskapliga bildning. Den förste afgjorde materialisten i Tyskland var Jakob Moleschott, som 1852 utgaf sitt ryktbara arbete ”Der kreislauf des lebens” (5:e uppl. 1876). Mest uppseende väckte de materialistiska åsikterna tack vare den s. k. ”materialismstriden”, som uppblossade efter naturforskarmötet i Göttingen 1854. Därvid hade fysiologen Rudolf Wagner i ett föredrag om ”Menschenschöpfung und seelensubstanz” försvarat Bibelns lära om människosläktets ursprung, liksom han i en s. å. utkommen skrift antagit en själssubstans, som kan fortlefva efter döden. I trosfrågor förklarade han sig föredraga ”den rättframma, enkla kolartron”. Häremot vände sig zoologen Karl Vogt med den hetsiga stridsskriften ”Köhlerglaube und wissenschaft” (1855), i hvilken han bl. a. fällde det drastiska påståendet, att ”tankarna stå i samma förhållande till hjärnan, som gallan till lefvern eller urinen till njurarna”. I något mera vetenskaplig form utvecklade han sina materialistiska åsikter i ”Vorlesungen über den menschen” (1868) och andra skrifter. För materialismens popularisering uträttades mest af Louis Büchner genom ”Kraft und stoff” (1854). Filosofiskt mera betydande är H. Czolbe, som i ”Neue darstellung des sensualismus” (1855) gör till sin uppgift att ur världsförklaringen utplåna hvarje spår af fördomarna om öfversinnlig verklighet och till en början tror sig kunna nå detta mål genom en konsekvent genomförd materialism. I senare skrifter erkänner han emellertid otillräckligheten af de rent materialistiska principerna och antager vid atomernas sida andra ursprungliga verklighetselement, dels organiska, dels psykiska. En egendomlig form af materialism utvecklades af Ueberweg, och i ”Der alte und der neue glaube” (1872) egnade den gamle D. Fr. Strauss ett kapitel åt en förnyad förkunnelse af materialismens grundtankar. Striden för och mot materialismen kan i det hela sägas ha slutat med nederlag för materialismen, som sedan 1870-talet ej funnit någon förfäktare bland de filosofiske fackmännen. Det är otvifvelaktigt framför allt det nyvaknade Kant-studiet, som ledt härtill. Äfven inom de naturvetenskapliga kretsarna har den därifrån utgående kritiska andan, som t. ex. tagit sig uttryck i Du Bois-Reymonds ”Ueber die grenzen des naturerkennens” (1872) och ”Die sieben welträtzel” (1880), medfört en försiktighet, som hindrat de förhastade slutsatserna och de naturvetenskapliga metoderna. I dessa kretsar har materialismen efterträdts af monismen (se d. o.), som i Hæckel funnit en så entusiastisk popularisator. Materialismens historia är ett belysande exempel på, huru litet enskilda teoretiska argument betyda för grundläggandet af de allmänna världsförklarings- och lifsåskådningsprinciperna och huru mycket mera den valda ståndpunkten beror på personlig läggning och förvärfvade tankevanor. I de materialistiska skrifterna presteras vanligen hvarken några särskilda bevis för den intagna ståndpunkten eller kritik af andra principer, utan det materialistiska åskådningssättet tages i allmänhet som själfgifvet, sedan man befriat sig från de traditionella fördomarna och vågar stödja sig på erfarenhetens vittnesbörd och sitt eget tänkande. Det är det åskådliga och så att säga påtagliga grundelementet i den materialistiska teorien, som framför allt verkar lockande; endast genom att nyktert stanna därvid förmenar man sig räddad från hvad Czolbe betecknande kallat ”der blödsinn der transscendenz”. Och själslifvets oförnekliga bundenhet vid hjärnan och dess funktioner tages som ett fullgiltigt vittnesbörd för identiteten mellan medvetandet och hjärnrörelserna. Och först och sist hänvisas till sambandet med naturvetenskapen, af hvilken materialismen förmenas vara en oundgänglig konsekvens. För materialismens motståndare te sig dessa argument synnerligen svaga. Att de förmenta materialistiska konsekvenserna ur naturvetenskaperna ej äro själfklara, bestyrkes ju af det faktum, att många framstående moderna naturforskare intagit spiritualistisk eller dualistisk ståndpunkt. Och öfverflyttandet af det naturvetenskapliga betraktelsesättet från den kroppsliga verkligheten till den andliga och personliga ter sig för den kritiske tänkaren närmast som ett förhastadt induktionsslut. Den prisade enkelheten och åskådligheten i den atomistiska grundföreställningen är af föga värde, då man aldrig med dess resurser ens kunnat uppställa någon hypotes för förklaringen af någon enda speciell yttring af själslifvet till skillnad från andra själsyttringar. Materialisterna fordra visserligen, att psykologien skall ersättas genom hjärnfysiologi, men de nödgas åtminstone på vetenskapens nuvarande ståndpunkt låta denna fordran stanna vid en from önskan, då vår kännedom om hjärnprocesserna alls icke svarar mot de psykologiska problemställningarnas behof. Huru blir det