religionslära, där fråga är om de inre personliga förhållandenas förnuftsenliga bestämdhet. <tab>L. H. Å.* Materialbestämning. Se Materiell. Materiaiförråd, förv. Se Förråd. Materialia, sing. Materiale (lat., af mate'ria, ämne), språkv., substantiv, som beteckna ett visst ämne, mätbart eller vägbart, t. ex. smör, vatten, salt, tråd. Materialia kunna som sådana ej få någon pluralform. Men samma ord kan uppträda än som materiale, än som vanligt appellativ, och det kan då naturligtvis i den senare betydelsen bilda pluralis. Så kan t. ex. vatten betyda ”sjö” och i den meningen få pluralis, och man kan tvätta ett plagg i flera ”vatten”. Pluralis kan förekomma äfven i betydelsen ”olika slag af ämnet”; så är t. ex. viner = vinsorter, tyger = olika slags tyg, salter = olika slag af salt (koksalt, soda, gips o. s. v.). I andra språk förete dylika ord dels motsvarande, dels andra egenheter i böjningen. <tab>Lll. Materialisation. Se Spiritism. Materialisera, förkroppsliga, ikläda någonting andligt mänsklig eller materiell form. Materialism (se Materia). 1. I metodologisk bemärkelse den regulativa princip för naturforskningen, som föreskrifver, att den skall söka förklara allt ur kroppsliga orsaker på mekaniskt sätt, utan att därmed utsäga något om verklighetens innersta väsen, i det att naturvetenskapen som sådan nöjer sig med att konstatera fakta och ordna dessa under naturlagar, öfverlämnande åt filosofien att gå djupare och tilläfventyrs upptäcka det väsen, som ligger bakom hela naturmekanismen. Det är denna nyktert materialistiska metod, som särskiljer den moderna naturforskningen från medeltidens och vissa senare naturfilosofers godtyckliga spekulationer och som möjliggjort den nutida naturvetenskapens triumfer. Som metodologisk princip är därför denna ståndpunkt inom naturvetenskapen berättigad och fruktbringande. Men helt annorlunda ställer sig frågan, om man vill utsträcka denna princip till all vetenskap, betecknande som ovetenskapligt allt sanningssökande, som ej använder ”naturvetenskaplig metod”, eller om man vill tillmäta den materialistiska metoden reell betydelse och sålunda tror sig med den ha löst problemet om verklighetens innersta väsen. 2. I metafysisk bemärkelse den åsikt, enligt hvilken all verklighet till sitt väsen är kroppslig och identisk med den rumsfyllande materien, ur hvilken då ock lifvet och medvetandet skola förklaras. För den naiva uppfattningen är alltid det kroppsliga lättare märkbart än det andliga, och därför är ock en oreflekterad materialism den äldsta ståndpunkten inom filosofien. Den framträdde hos de äldste grekiske filosoferna som den naturligt gifna ståndpunkten, helt enkelt därför att de ännu icke upptäckt någon annan verklighet än den kroppsliga och därför blott sökte efter dennas urämne för att ur detta förklara allt. Mera reflekterad framträdde materialismen först hos Leukippos och Demokritos i den af dem utvecklade atomläran. Enligt denna antogs all verklighet ytterst vara af en enda art; alla kvalitativa olikheter reducerades till blott kvantitativa åtskillnader med afseende på atomernas storlek, form, inbördes läge och rörelse. Konsekvent genomfördes sålunda en rent mekanisk världsförklaring. Själen antogs bestå af särskildt små, runda, glatta och därför lättrörliga atomer och kunskapen uppstå genom att små afbilder af tingen från dessa utströmma och genom sinnena komma in i själen. Denna atomistiska materialism trängdes först tillbaka genom eleaternas påvisande af de motsägelser, till hvilka man kommer genom att fatta det ursprungliga varat som kroppsligt och därför i oändlighet delbart, och genom de skeptiska konsekvenser, som sofisterna utdrogo ur de materialistiska förutsättningarna; och den tycktes öfvervunnen genom Platons idealism och Aristoteles’ teleologiska världsförklaring. Men under afmattningen af de rent teoretiska intressena lefde den åter upp som den metafysiska bakgrunden för stoikernas och epikuréernas etiska lifsåskådningar. De förre förbundo materialismen på egendomligt sätt med teologiska intressen och teleologisk lifsuppfattning, under det att Epikuros direkt gick tillbaka till Demokritos’ atomlära, hvarvid han dock mildrade dess stränga följdriktighet genom att lämna slumpen och den mänskliga viljans frihet ett visst spelrum vid sidan af atomismens mekaniska kausalitet. Äfven senantikens härskande system, nyplatonismen, höll sig icke fritt från materialistiska reminiscenser, i det den vid sidan af den rent andliga guddomen tillerkände det kroppsliga en viss själfständighet som en motsatt, ond princip. Af liknande praktiskt religiösa intressen förmåddes äfven en del af de äldste kyrkofäderna, såsom Origenes och Tertullianos, att rörande den skapade världen ansluta sig till den materialistiska uppfattningen. Däremot trängdes materialismen under medeltiden tillbaka genom det dominerande inflytandet först från Platon, sedan från Aristoteles. Först under skolastikens upplösningstid gjorde sig inom den nominalistiska riktningen åter vissa materialistiska tendenser gällande, hvilka dock hindrades i sin utveckling genom dels det skeptiska lynnet hos denna riktning, dels dess starka betonande af trosmotiven. Men med den nyare tidens inträde vann materialismen en stark bundsförvant i den uppväxande moderna naturvetenskapen, som för första gången verkligen lyckades inom vissa områden genomföra det demokritska programmet för en mekanisk världsförklaring på atomismens grundval. Det låg då nära till hands att hoppas, att man skulle kunna tillämpa samma betraktelsesätt på all verklighet och sålunda ge en materialistisk förklaring äfven af själslifvet och de moraliska lifsförhållandena. Så pånyttföddes under 1600-talet materialismen å ena sidan af Gassendi, som återupptog det demokritska och epikureiska systemet, å andra sidan af Hobbes, hvilken närmare anslöt sig till de mekaniska föreställningar, som särskildt af Galilei så framgångsrikt tillämpats och som genom Hobbes fingo universell betydelse, i det att han förklarade allt verkligt vara kroppsligt och allt skeende rörelse. Han korrigerade atomismens naiva föreställningar om kunskapens uppkomst genom från tingen utströmmande afbilder, i det att han i stället utvecklade den teori för sinnesförnimmelsernas uppkomst, utöfver hvilken materialismen