1241 Materialiter-Materia medica 1242 antingen i teorien eller i sitt lif ansluter sig till den moraliska materialismen (se d. o. 3). - 3. Förr benämning på droghandlare. - M a t e-r i a l irs t i s k. 1. Som är eller innebär materialism. -- 2. Krass, rå, cynisk. Materiäliter, lat., med hänsyn till sitt innehåll 1. väsen, i motsats till jormåliter, hvad formen beträffar. Materiäiprincip. Se Dogmatik, sp. 621. Materialprofning, tekn., den del af den tekniska vetenskapen, som har till föremål undersökning af olika materials egenskaper för bedömande af deras lämplighet för afsedda tekniska ändamål. De olika materialen kunna med afseende på sina användningsområden lämpligen indelas i tre hufvudgrup-per, som emellertid ej äro skarpt åtskilda: råmaterial, såsom malmer, bergarter och andra icke eller delvis förädlade naturprodukter, afsedda att vidare förädlas, konstruktions- och byggnadsmaterial, såsom metaller, trä, byggnadssten, cement m. m. afsedda att användas för olika delar till maskiner och byggnader, och förbrukningsmaterial, såsom stenkol och andra bränslen, vatten, smörjmedel m. m., afsedda att användas till underhåll af en löpande drift, hvarvid de kontinuerligt förbrukas och måste ersättas. Materialprofningens uppgift från teknisk-praktisk synpunkt är dels att ge kunskap om lämpligt material och detsammas egenskaper för visst ändamål, såväl för tillverkaren af materialet som för användaren, dels att kontrollera de af ett visst material fordrade likformiga egenskaperna (kontroll-leveransprofning). De material-profningsförfaranden, som i olika fall komma till användning, bero på det afsedda användningsändamålet och materialens fysiska och kemiska egenskaper; de bestå i allmänhet af mekanisk-fysiska, elektriska eller kemiska undersökningar, och prof-ningsresultatet bör, så vidt möjligt, anges i exakt sifferform. Med afseende på konstruktions- och byggnadsmaterial är materialprofningens förnämsta uppgift bestämmandet af dessa materials hållfasthet under olika slag af påkänningar. Material-profningsmaskiner kallas de särskildt konstruerade maskiner, hvarmed dessa hållfasthetsegenskaper bestämmas (se vidare Hållfasthet). Bland de oftast förekommande profningarna af de viktigare konstruktions- och förbrukningsmaterialen må anföras: 1. Metaller: draghållfasthet, tänjbarhet och elastiska formförändringar, hvilka egenskaper bestämmas genom utförandet af ett dragprof å en profstång af metallen i en så beskaffad prof-ningsmaskin, att såväl de använda belastningarna som stångens förlängningar noggrant kunna bestämmas. Hårdheten bestämmes enl. Brinells metod genom intryckning af en härdad stålkula i metallen med viss belastning och metallens seghet mot slag genom utförande af slagprof, hvarvid bestämmes det arbete, brottarbete, som erfordras att med ett slag af bry ta ett prof stycke af metallen. Äfven utföras böjnings- och vridningsprof m. m., och vid sidan af hållfasthetsprofven undersökas metallens inre byggnad och beskaffenhet medelst mikroskop och kemisk analys. 2. Tegel och naturlig sten för byggnadsändamål: tryckhållfasthet, nötningsmotstånd, motståndsförmåga mot frysning, vattenabsorp-tionsförmåga, volymvikt m. m. 3. Cement: målningens finhet, bindefcid, volymbeständighet, tryck- och draghållfasthet hos profkroppar gjorda på visst sätt af l viktsdel cement och 3 viktsdelar s. k. normalsand och vatten. Äfven bestämmas spec. vikt, volymvikt m. fl. egenskaper. Betong: tryckhållfasthet. 4. Trä: fuktighetsgrad, volymvikt, drag-, tryck- och böjningshållfasthet. 5. Väfnader: hållfasthet och tänjbarhet i såväl varp- som inslags-riktning, väfnadens art, råmaterialets och färg-ningens beskaffenhet m. m. 6. Papper: draghållfasthet och tänjbarhet, gnuggningshållfasthet, vikt, fibermaterialets beskaffenhet och fyllnadsmedel. 7. Stenkol: fuktighet, askhalt och värmevärde, d. v. s. det antal värmeenheter, som l kg. bränsle utvecklar vid vanlig förbränning. 8. Smörjoljor: viskositetens bestämmande, som är ett uttryck för inre friktionen och sålunda äfven för oljans förmåga att motstå ett högre eller lägre lagertryck, smörjningsförmåga m. m. Jfr "Hållfasthetsprof å svenska materialier samlade och utgifna på föranstaltande af Jernkon-toret". Materialprofningens utveckling har egt rum hufvudsakligen under senare hälften af 1800-talet, och Sveriges tekniker ha därvid lämnat värdefulla bidrag. Särskildt böra nämnas P. Lagerhjelm (undersökningar öfver olika järnslags fysiska egenskaper, i "Jernkontorets annaler", 1826), K. Styffe (Om jerns och ståls elasticiteter, tänjbarhet och absoluta styrka, 1866) samt A. Wijkander, J. A. Brinell, A. Wahlberg, G. Dillner m. fl. För utförandet af rationell materialprofning ha inrättats materialprofningsanstalter. I Sverige var Järnkontorets materialprofningsanstalt vid Liljeholmen (1875-96) den första. Chalmers-ska institutets i Göteborg upprättades 1888 och består f. n. (1912) af mekanisk och elektrisk afdelning. Tekniska högskolans i Stockholm upprättades 1896 och består f. n. af följande .afdelningar: mekanisk afdelning för mekanisk-fysiska profningar af järn, stål och andra metaller och däraf gjorda konstruktionsdelar samt för metallmikroskopi; profning af trä, smörjoljor, remmar m. m.; afdelning för byggnadsmaterialier, för profning af sten, tegel, cement, betong m. m.; bergskemisk afdelning för analyser och kemiska undersökningar af metaller och legeringar, malmer, bergarter m. m.; kemisk-teknisk afdelning för kemiska och fysiska undersökningar af bränslen, oljor, papper m. fl. råmaterial och produkter från den kemisk-tek-niska industrien och elektrisk afdelning för profning af elektriska och magnetiska egenskaper hos järn och andra metaller, profning af isolations-led-ningsmaterial, ljuskällor m. m., kontrollering af instrument m. m. För befordrande af rationella och enhetliga prof-ningsmetoder ha bildats internationella föreningar (se Internationella materialprof-ningsförbundet). J. O. R-s. Materialprofningsanstalt och Materialprof-ningsmaskin. Se Materialprofning. Materialstatut kallas rättsordningen i det land, hvars saknormer (se d. o.) äro tillämpliga på ett visst privat internationellt rättsförhållande. Se vidare Internationell privaträtt, sp. 792. MateYia merdica, lat., läran om läkemedlen och deras verkningar, farmaci, farmakologi, är en mycket omfattande och obestämd, numera mindre bruklig benämning.