ha många former frambragts, som skilja sig från hvarandra genom storlek och de dubbla blommornas färg, som kan växla från den rent hvita genom hela färgskalan till den mörkt, nästan svartaktigt purpurvioletta. Genom denna stora färgrikedom är denna löfkojart ("sommarlöfkojan") en omtyckt prydnad för våra blomsterrabatter. En annan art, "vinterlöfkojan", M. incana, den fleråriga hufvudformen, hinner icke till blomning å kalljord under våra korta somrar, utan inflyttas om hösten i kruka och förvaras öfver vintern i svalt växthus eller boningsrum, där den börjar blomma under vinterns senare del eller mot våren. Vinterlöfkojan är mer storvuxen än sommarlöfkojan samt har icke alldeles så rik färgväxling som denna. "Höstlöfkojan" är en mellanform emellan de båda förut nämnda arterna. Löfkojorna ha stark, fin, ibland nejlikelik lukt. Äfven M. bicornis, grekisk löfkoja, odlas som prydnadsväxt. ^{O. T. S.} (^{G. L--m.}) Matthison-Hansen, danska organister. 1. Hans M., f. 6 febr. 1807 i Flensburg, d. 7 jan. 1890 i Roskilde, egnade sig i början åt målarkonsten, men lärde samtidigt musik som autodidakt. På Weyses rekommendation fick han 1832 organisttjänsten i Roskilde domkyrka, den förnämsta i Danmark. 1882 firade han sitt halfsekelsjubileum som innehafvare af denna plats, där han gjort sig känd som en af Danmarks yppersta organister, särskildt utmärkt som improvisatör. Han konserterade 1862 i Stockholm och 1864 i London samt fick 1869 professors titel. Hans kompositioner bestå af orgelsaker, psalmer och kantater, oratorierna Johannes och Den stille lördag (tillegnadt Oskar I), andliga sånger, 3 stråkkvartetter samt manskvartetter, bland hvilka den mest kända är Fra Issefjorden det bruser. -- 2. Johan Gottfred M., den föregåendes son, f. 1 nov. 1832 i Roskilde, d. 14 okt. 1909, var en tid juris studiosus, men trädde snart i faderns fotspår och blef organist, först vid tyska Frederikskyrkan i Köpenhamn 1859, vid Johanniskyrkan 1871 och vid Trinitatiskyrkan 1881. Han blef 1867 lärare i orgel- och 1884 därjämte i pianospel vid Köpenhamnskonservatoriet och 1891 professor. M. stiftade 1864 med Grieg, Nordraak och E. Horneman musikföreningen "Euterpe", som fortgick i tre år. Han konserterade med bifall i Tyskland och utgaf gedigna kompositioner för piano, orgel, violin, violoncell o. s. v. -- 3. Waage Weyse M.-H., den föregåendes broder, f. 27 dec. 1841 i Roskilde, d. 24 juni 1911, efterträdde fadern som domkyrkoorganist i Roskilde och skref åtskilliga instrumental- och sångkompositioner. ^{A. L.}* Matthisson, Friedrich von, tysk skald, f. 1761 nära Magdeburg, d. 1831 i Wörlitz nära Dessau, gjorde universitetsstudier i Halle, var 1781--84 lärare vid Basedowska filantropin i Dessau, tillbragte några år på resor som guvernör för unga adelsmän, vistades 1787--89 i Schweiz hos V. von Bonstetten, 1790--91 i Lyon som informator och antogs 1795 till lektor samt reseintendent hos regerande furstinnan Lovisa af Anhalt-Dessau. 1809 upphöjdes M. i adligt stånd af konung Fredrik I af Württemberg, som äfven, efter furstinnan Lovisas död, tog honom i sin tjänst som teaterintendent och överbibliotekarie (1812). Från dessa sysslor tog M. afsked 1828. -- Af sin samtid beundrades M. mycket för sina lyriska landskapsskildringar samt som elegisk tolk af veka och öfversvinneliga känslor. I hans poem (Lieder, 1781, Gedichte, 1787, många uppl.) härskar likväl ofta en uppskrufvad <img r>

känslosamhet, som svär emot formens något kalla elegans. Hans vers är städse i ovanlig grad välljudande, ledig och glättad; men denna vackra form, i hvilken antika reminiscenser äro talrikt inväfda, rymmer icke något djupare innehåll. Ett stort antal af hans dikter har blifvit öfv. på sv. (af Atterbom m. fl.). M:s Erinnerungen (5 bd, 1810--16) äro, trots det sökta i formen, af intresse genom den mängd framstående personer, hvilkas bekantskap han gjort. 1825--29 utgaf han sina arbeten samlade i 8 bd. Till dem sluter sig hans Litterarischer nachlass (4 bd, 1832). Se Boschulte, "M." (1900), L. Bobé, "Frederikke Brun og hendes kreds" (1910), och W. Krebs, "F. von M." (1912). Matthiä, August Heinrich, tysk filolog, f. 1769 i Göttingen, d. 1835 som direktor för gymnasiet i Altenburg, införde 1805 bruket af skolprogram samt utgaf åtskilliga större och mindre arbeten i klassisk filologi och i filosofi. Mest kända äro hans Ausführliche griechische grammatik (1807, flera uppl. och öfv.) och hans stora edition af Euripides (9 bd, 1813--29; ett 10:e bd, innehållande "Indices" m. m., utgafs 1837). Mattiaker (lat. mattiaci), ett germanskt folk, som hörde till chatternas (se d. o.) stam; hos dem låg chatternas hufvudort, Mattium. De bodde mellan Rhen, Main och Lahn och blefvo redan af Drusus underlagda romarna. Silfvergrufvor funnos hos dem; mycket berömda voro redan under romartiden de varma källorna, Aquæ Mattiacæ (det nuv. Wiesbaden). Mattias, aposteln, var en af Jesu lärjungar (i vidsträcktare bemärkelse; Eusebius räknar honom till "de sjuttios" lärjungakrets), innan han i den bortgångne Judas Iskariots ställe genom lottkastning korades till apostel (Apg. 1: 15--26). En tradition låter honom ha förkunnat evangelium i Etiopien; enligt en annan led han martyrdöden i Judéen genom stening. (^{E. S--e}). Mattias (ty. Matthias), romersk-tysk kejsare, ärkehertig af Österrike, konung af Ungern och Böhmen, f. 24 febr. 1557, d. 20 mars 1619, var son till kejsar Maximilian II och uppfostrades vid spanska hofvet hos sin frände Filip II. På inbjudan af några katolska ledare för resningen mot Spanien i Nederländerna lät han i jan. 1578 hylla sig som ståthållare där, men erhöll ingen verklig makt och nedlade värdigheten 1581. 1593 utnämndes han af sin äldre broder kejsar Rudolf II till ståthållare i Österrike. Då den kejserliga regeringens fientlighet mot den protestantiska tron i Ungern framkallade Stefan Bocskays af turkarna understödda uppror, uppträdde M. (1605--06) i spetsen