1311 Max.-Maxim. 1312 (1867), Anatomen (läkaren inför en ung, skön flickas lik, 1869), Kristushufvudet på Veronikas duk (1874), en kristen flicka på arenan (s. å.), Andehälsningen (en dam, som spelar piano, vidrö-res af en andehand, 1879), Vivisektorn (1883), Katarina Emerich i extas (1885, nya pina-koteket i München). Han valde motiv äfven ur dikter: Julia (på båren, 1873), Gretchen (uppenbarande sig efter döden), Lejonbruden (efter Chamisso) och Barnamörderskan (efter Biirger, 1877, Kunsthalle i Hamburg). Han målade af- j ven religiösa ämnen, såsom Ecce homo (1876, Hamburg, Kunsthalle), Jesus uppväcker Jairi dotter (1877), Jesus botar ett barn (1884, Berlins nationalgalleri), Madonna (1885, museum i Leipzig), Fader vår (1887, Dresdengalleriet). Högst karakteristisk för M:s läggning är Det är jullkomnadt (1883, den korsfäste, vid målningens nedre kant ses några händer, som sträckas upp emot honom, anropande och tillbedjande). Jämte dylika motiv har M. målat mycket känsligt hållna landskapsstämningar med figurer, oftast unga flickor, drömmande, kontemplativa (Systrarna, 1876, Berlins nationalgalleri, Vårsaga., Konsthistoriska museet, Wien, Adagio). I dylika stämningar af vemod och svärmeri visar sig M. som en fin kolorist. Konvalescenten (odaterad) finns i Glyptoteket i Köpenhamn. På ett nytt område visar han sig i rekonstruktionen af Darwins ap-människa. Satiriska djurbilder har han framställt i Apor som, konstkritiker-kollegium (Nya pinako-teket i München) m. fl. Jfr monografier af Klemt (1886) och N. Mann (1890). 1-2. G-g N. Max., nainnförkortning vid växtnamn. Se Maxim. Max Adeler [mä'ks ä'dilo], pseudonym för Ch. H. Clark (se denne). Maxburg [-borg], slott. Se Hambach. Max Emanuel, prins af Württemberg. Se M a x i-m i l i a n, tyska furstar 5. Maxen, by, med omkr. 800 inv., i konungariket Sachsen, 10 km. s. v. om Pirna. Se F i n c k, F. A. Maxe'ntius [-tsius], MarcusAureliusVa-1 e r i u s, romersk kejsare, var son af Maximianus, Diocletianus' medregent, och kunde således hoppas att bli "csesar" (rinderkejsare), när hans fader och Diocletianus nedlade värdigheten. Men den nye "augustus" (öfverkejsaren), Galerius, förbigick den utsväfvande ynglingen och utnämnde i hans ställe illyriern Severus (305 e. Kr.). M. lyckades då med tillhjälp af folket i Rom och senaten, hvilka ville häfda huf-vudstadens betydelse, att vinna purpurn (306), och vid underrättelsen därom lämnade hans fader det enskilda lifvets ro för att åter uppstiga på tro- Maxentius' bild på ett fornromerskt guldmynt. nen. Severus of ver gaf s af sina trupper, Maximianus' gamla soldater, och tvangs att döda sig. Galerius inföll i Italien, men måste med oför-rättadt ärende draga sig tillbaka. Nu voro M. och hans fader herrar i Rom; men den förre bemäktigade sig snart ensam väldet, och fadern drog sig undan till sin måg Konstantin i Gallien. M. var en grym och lastbar, girig och vällustig person, som lefde i veklig yppighet inom murarna af sitt palats och i sina trädgårdar. Endast soldaterna skonades för hans godtyckliga tyranni. Efter några år uppstod oenighet emellan M. och Konstantin i Gallien, hvilken hade låtit döda M:s fader, då denne höjt upprorsfanan (310). Konstantin mottog från Italien ifriga uppmaningar att befria folket från despoten. Med en i antal underlägsen, men förträffligt öfvad krigshär inryckte han i Italien genom alppassen utan att hindras af M., hvilken, såsom det påstås, med stöd af ett orakelsvar, höll sig overksam i Rom. När Konstantin emellertid efter lyckliga strider med M:s fältherrar nalkades Rom, gick M. honom till mötes, men blef i grund besegrad vid Milviska bron, i närheten af hufvudstaden. På flykten drunknade han i Tibern (okt. 312). E. Tdh. MaxPII (lat. maxiflla), käke. Det undre paret af insekternas tuggverktyg kallas maxiller, det öfre paret mandibler (se Insekter, sp. 708-709, samt fig. 2 och 3). Maxillerna röra sig, liksom mandiblerna, mot hvarandra i horisontalplanet. Dessa "underkäkar" ha mera sammansatt byggnad än öfverkäkarna, hvarigenom de väl kunna åstadkomma en mångsidigare tuggningsrörelse, men därvid utveckla mindre kraft, än hvad en enklare byggnad skulle medgifva. På hvarje maxill urskiljer man en basal-led (cardo), som ledar -mot hufvudet, och en stamdel (siines), utgående i vinkel från basal-leden. På stamdelen sitta ett yttre, vanligen palpbärande fjäll (squama palpigera) och dessutom två tuggskifvor 1. tuggflikar, en yttre och en inre (lobus externus och /. internus). O. T. S.* Maxilläria, bot. Se Orchidacese. Maxillärpalper, zool. Se Palper. Maxim (fr. maxime, af lat. ma'xima, högsta, med underförstådt sentefntia, tänkesätt), lefnåds-regel, praktisk grundsats, en i handlingssättet ståndaktigt tillämpad åsikt eller öfvertygelse, en fullt medvetet fattad och afsiktligt vald bestäm-ningsgrund för människans vilja. Maxim [mä'ksim], sir (sedan 1901) H i ra m, amerikansk ingenjör, f. 1840 i Sangerville, Maine, utbildade sig hufvudsakligen genom själfstudium, uttog 1867 patent på gastillverkningsmaskiner, gjorde stora uppfinningar på den elektriska belysningens område och konstruerade 1883 i London, dit han öfverflyttat, en automatisk kulspruta- (se Kulspruta, sp. 218-219), som sedermera utvecklades till en af de främsta i sitt slag. M. har äfven gjort uppfinningar på kruttillverkningens, torped väsendets och flygteknikens områden. 1888 sammanslöt sig M. med svensken T. Nordenfelt, och ett bolag bildades under bådas namn i London, men det hade ingen lycka med sig, hvarför det snart upplöstes. Senare sammanslöt sig M. med Londonfirman Vickers Sons, hvars verkställande direktör han var till 1911. G. af Wdt. Maxim, (äfven Max.), vid växtnamn ofta för-