1313 Maxima-Maximilian 1314 kortning för ryske botanisten K. I. M a k s i m o-v i t j (se denne). Maxima, lat., plur. af maximum (se d. o.). Ma'xima (lat., "den största7'), mus., det (näst l a r g a) största notvärdet i mensuralmusiken. Om detta och tecknet därför se Mensura 1-musik. ^ A. L.* Ma'xima cum lau'de, lat. Se Distinktionsbetyg. Ma'xima debetur pu'ero revere'ntia, lat., "man är skyldig barnet den största hänsyn", inan bör akta sig att genom dåligt föredöme eller oanständiga ord gjuta sedefordärf i unga sinnen. Citatet är från Juvenalis' 14:e satir, v. 47. Maximal (lat. maximälis, af ma'ximus, störst), högsta möjliga, högsta tillåtna o. d., t. ex. m a x i-maldos (se Dos), maximalhastighet (jfr t. ex. F a r h a s t i gh e t), möts. minimal (se d. o.). Om m a xim al ar be tsd a g se Normalarbetsdag. Om maximalmätare se Elektricitetsmätare, sp. 213. Likbetydande med "maximal" är m a x i m i- (gen. af m a'x i-m u s), begagnadt som första sammansättningsled, t. ex. m a x i m i e f f e k t (se C a r n o t, sp. 1196), maximilön (se Arbetslön), maxim i-spänning (se Elektriska anläggningar, sp. 233), dock äfven begagnadt i en något annan bemärkelse, t. ex. m a x i m i t e r m o m e-ter. Möts. m i n i m i-. Jfr Maximum. Maxime [maks^m], nattkafé i Paris, som be-sökes i synnerhet af resande och där ett kapell spelar samt danser förekomma. Marximi-. Se Maximal. Maximiänus, romerska kejsare. 1. M a re u s Aurelius Valeri u s M. Herculius, f. 250 i Sirmium i Illyricum, var af ringa börd, men utmärkte sig genom tapperhet i fält samt blef af sin vapenbroder och landsman Diocle-tianus 285 upphöjd till "caesar" (underkejsare) och 286 till "au-gustus" (öfverkejsare). Han ledde med kraft och framgång flera fälttåg i Gallien och Afrika samt firade med Diocletianus en storartad triumf (303). 305 nedlade han jämte Diocletianus och på dennes inrådan den kejserliga makten och drog sig undan till en landtgård i Lukanien. Om hans vidare öden se M a x e n t i u s. M. var en rå och hänsynslös krigare med starka lidelser. Diocletianus' öfverlägsna ande utöfvade dock på honom ett oemotståndligt inflytande. Diocletianus synes ha skickligt begagnat sig af sin medregents hårdhet och despotism, när det gällde att uppträda skoningslöst och straffande. - 2. CajusGale-r i u s V a_l e r i u s M. Se G a l e r i u s. 1. R. Tdh. Maximiänus, latinsk elegisk skald på 500-talet, f. i Etrurien, kom som ung till Rom, där han förvärfvade sig stort rykte som talare. Måhända var han i östgotakonungen Teoderiks tjänst. Sex af hans elegier finnas ännu i behåll, skrifna på hans ålderdom och prisande ungdomen och kärleken. Tryckt den 21/s 12 Maximiänus' bild på ett forn-romerskt mynt. Åtskilliga upplagor finnas af M., den äldsta af Wernsdorf, "Poetae latini minores", d. VI. Ma^iniieffekt. Se C a r n o t, sp. 1196. Maximilian (M a x), hertig af Leuchtenberg. Se Leuchtenberg 2. Maximilian Ferdinand Josef, kejsare af Mexico, ärkehertig af Österrike, f. 6 juli 1832 på slottet Schönbrunn vid Wien.. Hans föräldrar, ärkehertig Frans Karl och prinsessan Sofia af Bajern, gåfvo åt M. (yngre broder till nu regerande kejsar Frans Josef af Österrike) en allvarlig, nästan hård uppfostran, i afsikt att, om möjligt, motverka hans svärmiska naturanlag och hos honom väcka håg för praktiska värf. Som kadett (1850) och sedermera som officer och eskaderchef besökte han de förnämsta hamnarna vid Medelhafvet. Befordrad till amiral (1854) och styresman för marinen, inlade han stora förtjänster om den österrikiska flottans omskapande till ett verkligt sjöförsvar. Med samma ifver, ehuru icke med samma framgång, sökte han i sin egenskap af generalguvernör öfver konungariket Lombardiet-Venetien (1857) upprätthålla det österrikiska inflytandet uti Italien. Han åsyftade ett slags personalunion emellan konungariket och Österrike, men hans bemödanden att lugna sinnena förblefvo fruktlösa. När slutligen Österrike nödgades sända till Lom-bardiet betydande stridskrafter för att skydda rikets gränser, lämnade M. Italien (1859). Han drog sig tillbaka med sin gemål, Charlotta af Belgien (se Charlotta, sp. 87), till sitt naturskönt belägna slott Miramar vid Trieste, där han nästan oafbrutet egnade sin tid åt historiska studier, poesi, musik och målarkonst. Efter mycken tvekan och långa underhandlingar lånade han emellertid, icke minst, som det synes, för att efterkomma sin gemåls önskningar, sin medverkan till Napoleon IILs plan att upprätta ett nytt kejsardöme på andra sidan Atlanten. 10 april 1864 emottog han en deputation af notabelförsamlingen i Mexico, inför hvilken han förklarade, att han mottog kejsarvärdigheten med den bestämda föresatsen att ge sitt nya fädernesland en liberal styrelseform och värna dess oafhängighet. Fyra dagar senare gick han jämte sin gemål ombord på det österrikiska linjeskeppet "Novara" och ankrade i Vera Cruz' hamn 28 maj. Själf högsint och oegennyttig ställde han sig öfver partierna, men saknade förmågan att behärska dem. Till medlemmar af den första nya regeringen utsåg han företrädesvis män med utprägladt liberala åsikter. När senare de liberale alltmer sveko honom, skänkte han sitt förtroende åt de klerikale, men utan att hos dem finna större viljekraft. I saknad af ett säkert stöd hos något parti skulle han icke lyckas utföra sina vidtomfattande planer. Under hans treåriga styrelse fattades dock många viktiga beslut, bl. a. om anläggandet af nya järnvägar och 17 b. 42