1327 Maximus Confessor-Maxwell 1328 Clodius Pupienus M. Se Balbinus. - 2. MagnusClemensM., till börden spanjor, upphäfde sig som befälhafvare för trupperna i Britannien 383 till kejsare i Gallien och besegrade lätt kejsar Gratianus, hvilken han lät döda genom en bland sina underfältherrar. Kejsaren i östra delen af romerska riket, Theodosius, som var upptagen på annat håll, måste erkänna inkräktaren ; men när denne 387 angrep Gratianus' broder, kejsar Yalentinianus II uti Italien, blef han af Theodosius slagen vid öfre Save och aflifvad vid Aquileja (388). M. prisas af samtida författare som en oegennyttig och duglig man. - 3. M., son af fältherren Gerontius i Spanien, utropades till motkejsare mot usurpatorn Konstantin 408. Efter Gerontius' död 411 afstod M. från kejsar-titeln och fick Konstantins tillstånd att draga sig tillbaka till privatlifvet. Men 418 gjorde han åter uppror, greps och afrättades i Ravenna 422. - 4. Petronius M., romersk senator och pa-tricier, känd för gästfrihet och yppighet i lefnads-sättet, skall af Valentinianus III ha blifvit personligen förolämpad (vanligen uppges, att kejsaren kränkt hans hustru). Säkert är, att vänner till den af kejsaren dödade Aétius mördade den förre, hvarefter M., som måhända anstiftat mordet, uppsteg på tronen 455. Han tvingade sin företrädares änka, Eudoxia, att gifta sig med honom och förmälde sin son med kejsarens dotter. Det påstås, att Eudoxia af hämndlust inkallade vandalkonungen Geiserik. När denne landstigit vid Ostia, sökte M. rädda sig genom flykten, men anfölls och sön-derslets af soldaterna och folket i Rom tre månader efter sin upphöjelse. 2, 4. R- Tdh. 3. J- C. f Marximus Confessor, d. v. s. M. Bekänna-.?e n, kyrkolärare och martyr för sina åsikter, "den österländska kyrkans Tomas från Aquino", föddes omkr. 580 i Konstantinopel af en förnäm släkt och fick en lärd uppfostran. M. utbytte emellertid en hög ställning vid det kejserliga hofvet mot munk-lifvet och blef snart abbot i klostret Chrysopolis nära sin födelsestad, en ställning, som han dock senare öfvergaf för att h. o. h. egna sig åt bekämpandet af "irrläror". Skarpsinnig och djup tänkare, uppträdde han i den monoteletiska striden som förkämpe för den ortodoxa läran om två viljor hos Kristus samt förde med kraft striden mot monote-letismen och de kejserliga unionsförsöken från Nord-Afrika och sedan från Rom, där han utöfvade stort inflytande på påfven Martin I. Han blef en orsak till sammankallandet af första lateransynoden, 649, där monoteletismen fördömdes. Liksom Martin träffades han sedan af den kejserliga hämnden, fördes till Konstantinopel och hölls från 656, sedan han afslagit alla kompromissförsök från kejsar Konstans II:s sida, länge fängslad. Omsider blef han i Konstantinopel för lifstiden bannlyst, sedan han skändligt stympats (hans tunga utslets, och hans högra hand af höggs). Han dog i förvisning 662 och blef ärad som martyr. - M:s oaktadt hans stormiga lif rika och mångsidiga författarverksamhet var mindre skapande än sammanfattande och bearbetande. Starkast påverkad af Pseudo-Dionysius Areopagitas mystiska skrifter, hvilkas läror han ombildade och utvecklade i kristlig anda, förmedlade han dessas inflytande på medeltidens teologi i den grekiska och västerländska kyrkan. Hans skrifter (af exegetiskt, dogmatiskt och etiskt innehåll) blefvo mycket lästa och flerfaldiga gånger af-skrifna. De viktigaste af dem finnas hos Migne, "Patrologia grseca", XC, XCI. Dominikanen Francois Combefis påbörjade en upplaga af hans samtliga skrifter, men medhann endast 2 dlr (1675). Se f. ö. Herzog-Hauck, "Realencyklopädie fur pro-testantische theologie und kirche", bd XII. Jfr Monoteleter. G. R-l. (J. C.) Ma'ximus från Smyrna, grekisk nyplatonisk filosof och undergörare, fick stort inflytande öfver kejsar Julianus, vid hvars hof han spelade en lysande roll och som han visste att fängsla genom väl utförda magiska konster, öfvermodig och hänsynslös, fick han många fiender, och kejsar Valens lät honom lida en ej oförtjänt död. Se bl. a. Cen-terwall, "Julianus affällingen" (1884). Maximus från Tyrus, grekisk filosof på 100-talet e. Kr. (under Antoninerna), föregångare till nyplatonikerna och flitig författare. 41 dissertationer finnas ännu. Maximus Greken. Se Maksim Grek. Max-Josefsorden, bajersk orden. Se Ordnar. Ma'xmo, socken af Lappo härad och Korsholms domsaga, Vasa län, Finland. Areal 89 kvkm.; befolkningen svensk, 2,049 pers. (1910). Utgör ett konsistoriellt pastorat af 3:e kl., Åbo ärkestift, Jakobstads prosteri. A. G. F. Max 0'Rell [mä'ks åure'1], pseudonym. Se Blouét, Paul. Max Stirner, pseudonym. Se S c h m i d t, K. Max Waldau, pseudonym. Se Hauenschild. Maxwell [mä'kswal], skotsk adelssläkt, hvars stamfar invandrade från England omkr. år 1100. Släkten fick starkt lokalt inflytande i grefskapen Dumfries och Solway. Robert M., 4:e lord M., d. 1546, var skottarnas öfverbefälhafvare i det olyckliga slaget vid Solway Möss 1542. Hans son, sir John M., länge känd som "the master of M.", 1566 upphöjd till lord H e r r i e s, f. omkr. 1512, d. 1583, tillhörde - fastän protestant och länge nära vän till Knox - Maria Stuarts kraftigaste hjälpare, kom med en här till hennes bistånd efter mordet på Rizzio (1566) och anförde hennes rytteri vid Langside (1568), följde henne sedan på flykten till England och sökte förgäfves af Elisabet utverka ett personligt möte mellan de båda drottningarna samt var en af Maria Stuarts kommissarier vid konferenserna i York (s. å.). Äfven hans brorson, John M., 7:e lord M., f. 1553, d. 1593, tillhörde Maria Stuarts parti, låg i arfstvister med regenten Morton (se Douglas 14) och erhöll 1581 efter dennes afrättning hans titel earl Morton, men miste den 1586 och var 1588 en af ledarna för planen på en spansk invasion i Skottland. - Sir Herbert M., politiker och skriftställare, f. 1845, var 1880-1906 (konservativ) parlamentsledamot och 1886-92 en af skattkammarlorderna i Salisburys andra ministär samt är författare till några romaner och en mängd historiska arbeten, såsom biografier öfver W. H. Smith (1893) och hertigen af Wellington (2 bd, 1899), A history of Dumfriesshire and Galloway (1896), The house of Douglas (2 bd, 1901), A century of empire (3 bd, 1909-11) och The making of Scotland (1911). V. s-g. Maxwell [mä^swel], James Clerk, skotsk