1353 Mazzola-Mazzuoli 1354 Mazzola [matsåla]. Se Mazzuoli. Mazzolino [matsålinå], M a z z o l i n i, L u d o-v i c o, italiensk målare af skolan i Ferrara, f. omkr. 1478, d. i slutet af 1528, var lärjunge till Lorenzo Costa samt arbetade i Ferrara och Bologna. Med en viss realistisk uppfattning förenade han glödande kolorit och målade mest smärre kabinetts-bilder af mycket värde, friska i färg, ehuru något Öfverlastade. I Ateneo i Ferrara finnes af honom en större bild, Kristusbarnets tillbedjan, i Berlin 3 bilder, af hvilka en, Kristus lär i templet, anses vara ett särdeles godt arbete. C. R. N.* Mazzoni [matsäni], G u i d o, kallad M o d a-n i n o, italiensk bildhuggare i Modena, f. 1450, d. 1518, utförde uteslutande frigrupper, modellerade i lera, framställda i naturlig storlek samt naturalistiskt målade. Denna art af plastik, som var vanlig under ungrenässansens tid på sådana orter, som egde brist på marmor, hade i M. sin mest energiske representant. Dessa hans figurer, som sam-mankomponerats för en sluten grupp, taga sig äfven bäst ut på sådant sätt, medan de åtskilda eller fristående verka löjligt eller afskräckande. Hans bästa grupper äro Kristus som lik, sörjd af sina närmaste (i S. Giovanni decollato i Modena, från 1480), en samling af starkt naturalistiska figurer, men ypperligt uttryckande en häftig sorg, samt i domens krypta en grupp af Madonnan med Kristus som barn, våldsamt gråtande, medan en trasig piga bjuder honom välling i en sked, af hvilken han smakar. M. var lärare åt Begarelli, Correggios samtida, som inom terrakottagruppen höjde sig till ett slags lidelsefull idealitet. C. R. N> Mazzoni [matsåni], G u i d o, italiensk vetenskapsman, skald och kritiker, f. 1859 i Florens, lärjunge af d'Ancona och Carducci, blef professor i italiensk litteratur 1887 i Padua och 1894 i Florens. Han anses efter Carduccis död vara den främste kännaren af Italiens litteratur. M. är en medryckande föreläsare och har, stödjande sig på klassiciteten, öppnat nya vägar och kommit med nya idéer för den moderna italienska litteraturforskningen. Som sekreterare i Accademia della Crusca har han gjutit nytt lif i detta litterära sällskap. Han är lika utmärkt som kritiker och skald och har i afseende på formen följt Carduccis försök med de antika versslagen i ode-barbara-formen, och däri lyckats ovanligt väl. Framför annat framstå hans förträffliga skildringar af det intima fa-miljelifvet. Följande diktsamlingar af hans hand ha publicerats: V er si (1880), Poesie (1882), Nuove poesie (1886), Le voci della vita (1893) och Cin-quanta epigram,mi (1910). Af hans många utmärkta litteraturhistoriska och kritiska arbeten må nämnas Rassegne letterarie (1887), Poeti giovani (1888), II teatro della riroluzione, la vita di Moliére e altri brevi scritti di letteratura jrancese (1894), Autori ed attori drammatici 1849-1861 (1899), Giosue Carducci (1901) och Letterature straniere, manuale comparatino (19^6). I förening med ett tiotal af Italiens öfriga främsta litteraturhistoriker har M. medverkat i författandet af "Storia letteraria d'Ita-lia", af hvilken han behandlat 1800-talets italienska litteratur i UOttocento (1903-10). Tills, med G. Picciola utgaf M. 1911 en Carducci-an-tologi. n. N. Mazzucato [matsokätå], A l ber t o, italiensk musiker, f. 1813 i Udine, d. 1877 i Milano, försökte sig i Padua 1834 som operakompositör, men utan framgång. Äfven hans öfriga kompositioner ha stannat i förgätenhet, hvaremot han vunnit anseende som en af Italiens bästa kritiker och lärare. 1839 blef han sånglärare, 1851 kompositionslärare, 1852 estetisk föreläsare och 1872 direktör vid konservatoriet i Milano, hvarjämte han 1859-69 var konsertmästare vid Scalateatern. Han redigerade dessutom "Gazetta musicale", utgaf Asiolis "Principj elementari di musica", öfversatte arbeten af Berlioz, Garcia, Fetis, Panofka o. s. v. A. L.* Mazzuchelli [matsoke'111], Giovanni Maria d e, grefve, italiensk litteraturhistoriker, f. 1707, d. 1765, bibliotekstjänsteman i sin födelsestad, Bre-scia, samlade och ordnade materialet till ett i anläggningen storartadt biografiskt verk, Gli scrittori d'Italia, cioé notizie storiche e critiche (1753-63), vid hvars utarbetande flera lärde bistodo honom. De 6 band, som utkommo, omfattade dock endast bokstäfverna A-B. Efter M:s död fortsattes arbetet i blygsammare skala af G. Eodella. Mazzuoli [matsoäli] 1. Mazzola, italiensk målarfamilj i Parma under renässansen. 1. F i-1 i p p o M., d. 1505, fader till Parmegianino (se nedan), har i Parmas museum efterlämnat en hård och torr Madonna (1491) och i Neapel en Graj-läggning af samma art (1500). I Berlin finnes en Madonna af M. - 2. Girolamo M., hette eg. Bedolo 1. Bedullo, men emedan han genom giftermål blef befryndad med familjen M., antog han dennas namn. Han bildade sig efter Parmegianino och blef en fullständig manierist. Enligt Yasari arbetade han ännu 1566 och efterlämnade en son: 3. Alessandro M., d. 1608, som var en svag närmare af sin fader. - Den berömdaste i familjen var 4. Francesco M., kallad Parmegianino ("den lille parmesanen"), son till M. l och kusin till M. 2:s hustru, f. 1503 i Parma, d. 1540. Han gjorde sig tidigt bemärkt, och Yasari höjer honom till skyarna. Om han varit Correggios lärjunge är osäkert, men visst är, att han studerat denne mästares arbeten och följt hans grundsatser. Han egde glänsande teknik, som han fullkomnade i Kom under studium af Michelangelo och Ra-fael, men han lämnade denna stad efter dess plundring 1525. Han var åter i Parma 1530 och fick där en mängd beställningar å fresker, religiösa och mytologiska stafflibilder samt porträtt. De sistnämnda äro hans bästa arbeten, emedan han i dem hade att hålla sig helt enkelt till naturen (så t. ex. hans porträtt i Neapel, de s. k. Columbus och Vespucci samt hans egen dotter), under det att de kolossala bilderna af Archimedes och Pythagoras äro afsky-värda. Ypperligt är äfven hans själfporträtt i Uffizierna i Florens. Af hans fresker är S. Georg (i kyrkan S. Giovanni Evangelista i Parma) den förnämsta. Bland hans religiösa taflor märkes främst