1351 Mazurek Dabrowskiego-Mazzini 1352 1895 utgåfvos hans dikter, Pjesme, af hans son Vladimir M. (A-d J.) Mazurek Dabrowskiego, Dombrowskimar-schen. SeJeszczePolskaniezginefa. MazuYka. Se Masurer och Masurka. Mazzäh, hebr., "osyrad", det osyrade bröd, som judarna under passahfestens 8 dagar åto i st. f. vanligt bröd. Mazzara [matsära], M. del Vallo, kretsstad i italienska prov. Trapani, på västra kusten af Sicilien, vid järnvägen Palermo-Trapani. 17,677 inv. (1901). Biskopssäte. Seminarium, gymnasium, teknisk skola. Liflig handel med olja, vin, sardeller m. m. Rymlig, men illa skyddad hamn. M. var urspr, en koloni från Selinus, förstördes 409 f. Kr., men omtalas som en kartagisk fästning under första puniska kriget. I närheten af denna stad land-stego sarasenerna 827 och började Siciliens eröfring. (J. F- N.) Mazzarino [matsarinå], stad i italienska prov. Caltanissetta (Sicilien). 15,266 inv. (1901). Svaf-velgrufvor, vinodling. J- F- N-Mazzini [matsini], Giuseppe, italiensk patriot, och revolutionär, politiker, f. 22 juni 1805 i Genua, d. 10 mars 1872 i Pisa, började redan som ung student vid Genuas universitet, där han 1826 aflade juridisk examen, taga del i de politiska och litterära rörelserna uti Italien. Han var några år en ytterst verksam medlem bland "carbonari" (se d. o.), men invecklades 1830 genom en annan sällskapsmedlems förräderi i en process och inspärrades på fästningen Sa-vona. Han blef visserligen i brist på bevis frigifven efter ett half år af de piemontesiska myndigheterna, men endast på sådana för hans rörelsefrihet betungande villkor, att han föredrog att gå i landsflykt till Frankrike (1831). I Marseille stiftade han kort därefter sällskapet La giovine Italia (Unga Italien), hvars mål var utlänningarnas fördrifvande och Italiens förvandling till en demokratisk republik. Det utbredde sig från Marseille till alla Italiens större städer och vann stor anslutning hufvudsakligen bland den lägre befolkningen. M. nödgades 1832 lämna Marseille, bosatte sig då i Geneve, men blef 1836 utvisad från Schweiz, sedan han i Sardinien på grund af delaktighet i ett upprorsförsök inom armén (1833) blifvit in contumaciam dömd till döden. Efter en tids kringirrande slog M. sig (jan. 1837) ned i London, hvarest han 1840 uppsatte veckotidskriften "L'apostolato popolare" och hvarifrån han underhöll liflig korrespondens med de missnöjde uti Italien. 1847 uppmanade han påfven att ställa sig i spetsen för den nationella rörelsen, liksom han redan 1831 i ett berömdt bref riktat samma uppmaning till konung Karl Albert af Sardinien. Vid upprorets utbrott i Milano följande år begaf han sig dit samt uppsatte där tidningen "L'Italia del popolo" och bildade klubben "Circolo nazionale". Emellertid råkade den ultraradikale agitatorn snart i strid med de mera moderate bland fosterlandsvännerna, som icke ville verka för republikens utropande. Han stred någon tid i en friskara under Garibaldi, men måste snart fly öfver på schweiziskt område, utsågs i början af 1849 till medlem af den kort-lifvade provisoriska regeringen i Toscana och blef i mars s. å. vald till "triumvir" i den i Rom proklamerade republiken. För republikens organisation och stadens försvar mot fransmännen utvecklade han energisk verksamhet. Efter Roms fall (i juli s. å.) flydde han till Schweiz och därifrån till London, hvarest han tillsammans med bl. a. Kossuth och Ledru-Rollin stiftade den europeiska revolutionskommittén (Comitato europeo], hvars mål var ingenting mindre än upprättandet af en allmän europeisk republik. Oaflåtligt underblåste han de revolutionära rörelserna uti Italien. Åtskilliga illa planerade och misslyckade upprors-försök (i Mantua, Milano, Genua, Livorno och Neapel) voro frukter af hans verksamhet och ådrogo honom 1857 en ny dödsdom. I det krigiska enhetsarbetet 1859 och 1860 hade han ingen nämnvärd del, fastän han kort förut i ett öppet bref till konung Viktor Emanuel lefvat denne republikanskt stöd i arbetet för Italiens enhet. Han valdes 1865 till deputerad för Messina i italienska parlamentet som en protest mot, att dödsdomen öfver honom ej upphäfts; emellertid gjorde han ej bruk af detta mandat, och då han 1866 fick del af den s. å. utfärdade allmänna amnestien, tillbakavisade han harmset detta "anbud om glömska och förlåtelse för att han älskat Italien öfver alla jordiska ting". Utvisad från Schweiz 1869, återvände han öfver England till Italien 1870 för att sätta en ny hemlig agitation i gång. Han blef därför häktad, men frigafs efter ett par månader. Han tillbragte sina sista år i London och Schweiz, men återvände kort före sin död till hemlandet. M. firades efter döden som en nationalhjälte, begrofs på allmän bekostnad och har hedrats med monument i flera italienska städer, bl. a. (1882) i sin födelsestad, Genua, där hans stoft hvilar. - M. var en svärmisk idealist, som stundom ej skydde de betänkligaste medel för sina syftens främjande; hans praktiskt politiska begåfning visade sig vid flera tillfällen öfverskattad, men genom sina uppeldande skrifter har han utöfvat ett starkt inflytande på nationalandans utveckling uti Italien. M:s Scritti editi e inediti utkommo 1861-91 i 18 bd (i urval i tysk öfv., 2 bd, 1868, och i engelsk med själfbiografi, 6 bd, 1870-91). Efter hans död utgåfvos Lettres de Joseph M. å Daniel Stern (1873) och Correspondenza inedita di G. M. (1875). Nya bref samlingar ha utgifvits 1887, 1895 och 1905. Jfr Simoni, "M. Histoire des conspirations mazziniennes" (1870), Nardi, "Giuseppe M., la vita, gli scritti e le dottrine" (1872), J. W. Mario, "Della vita di Giuseppe M." (1886), von Schack, "Joseph M. und die italienische einheit" (1891), Bolton King, "Mazzini" (1903), Donaver, "Vita di Giuseppe M." (s. å.), A. Luzio, "Giuseppe M." (1905; med god bibliografi), och D. Melegari, "La giovine Italia e Giuseppe M." (1906). Om M. som författare se Peretti, "Gli scritti letterarii di G. M." (1904). (V. S-g.)