1373 Meconium- Medalj 1374 Meconium, lat. (af grek. mékon, vallmo). 1. Barnbeck (se d. o.). - 2. Ett namn på opium. Mecos, folkstam. Se Guachichiles. Mecoste'thus, zool. Se Gräshoppor. Med. Se Medicus, F. K. med., i grammatiken förkortning för medium (se d. o.^ 1). Medalj (it. medaglia, af lat. metafllum, metall). 1. Skådepenning, minnespenning, metallstycke (i guld, silfver, brons e. d.) af ett större mynts form och bärande präglade (gjutna) relief-figurer, sinnebilder samt inskrift till åminnelse af någon berömd person, någon stor bragd eller märklig tilldragelse. - 2. Prispenning, belöningspenning, i metall präg-ladt hederstecken, utdeladt som pris vid utställningar, vittra täflingar, idrottsfester o. s. v., eller ock som en gärd af offentlig erkänsla. Prismedaljer graderas i guld-, silfver- och bronsmedalj (l:a, 2:a och 3:e pris). Bland de svenska belöningsmedaljer, som utdelas af K. M:t eller af konungen, må nämnas: tapperhetsmedaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss, För krigsmannaförtjänster, äfven kallad Svärdsmedaljen (se d. o.; jfr äfven Krigsmedalj, Svensksundsmedaljen och Karl Johans medaljen), Serafimerme-daljen (se d. o.), medaljerna För berömliga gärningar (lifräddning o. d.), Sui memores alios fecere merendo (se d. o.), För nit och redlighet i rikets tjänst, För medborgerlig förtjänst, Illis, quorum meruere labores (se d. o.). För nyttiga uppfinningar och För förtjänst om den frivilliga sjukvården (st. 1911). Dessutom ha Karl XV och hans efterträdare utdelat enskilda belöningsmedaljer, t. ex. Litteris et artibus (se d. o.), Oskar II äfven In sui memo-riam (se d. o.). Patriotiska sällskapet utdelar medalj För långvarig trogen tjänst och Emmerymedal-jen (se d. o.), sällskapet Pro Patria tillerkänner medaljer För trohet och flit samt För medborgerliga dygder. - 3. En senare tids benämning på antika mynt. - Vid präglingen slås en medalj flera gånger (medan däremot myntet präglas i ett slag) och glödgas emellan hvarje prägling. Under renässanstiden nyttjades i Italien och Frankrike orden medaglie och médailles för att beteckna metallföremål, som till utseendet liknade mynt, men icke voro afsedda att användas i handel. Man gaf då dessa namn äfven åt de antika mynten, som sedan länge förlorat karaktären af penningar. Den första olikheten mellan mynt och medaljer är således den, att myntet, men icke medaljen, är afsedt för tillfredsställande af praktiska kraf. En annan olikhet ligger däri, att man på medaljen vida mera nedlade ett konstnärligt arbete, hvilket af praktiska skäl i allmänhet icke kunde komma mynten i lika hög grad till godo. För det konstnärliga arbetets skull fick medaljen i regel större mått än mynten. Då i franskan och italienskan ordet medalj är dubbeltydigt, använder man ofta för att beteckna den nyare tidens medaljer orden médaillons och medaglioni (i svenskan har medaljong, se d. o., fått en annan betydelse). -- Medaljens uppgift är att hugfästa minnet af någon person eller någon tilldragelse; man talar om offentliga eller privata medaljer. Förr skilde man regelbundet mellan medaljer och jeton-ger, hvilket ord användes för små, i regel mindre konstnärligt utförda medaljer, afsedda för mindre betydande ändamål (so J e t o n g). Till jeton-gerna hörde äfven de s. k. kastpenningarna, som fordom utströddes bland åskådarna af ett kröningståg eller ett kungligt eller furstligt begrafningståg. Nutida samlare skilja icke jetongerna från de verkliga medaljerna. - Det har händt, att man i nyare tid låtit myntet vid sidan af sin betydelse i praktiskt hänseende äfven påminna om en tilldragelse eller en person, i hvilket fall det kan vara svårt att säga, om man har att göra med ett mynt, en skådepenning eller ett praktmynt (ty. schaumiin-ze o. s. v.; ordet användes stundom om medaljer) eller med en medalj. - Medaljen har vanligen en cirkelrund kontur. Tidigare förekommo stundom kvadratiska eller rombiska medaljer (äfven mynt af sådana former ha förekommit); numera präglas vid sidan af de runda (egentliga) medaljerna rektangulära, s. k. plaketter (se d. o.). Under den grekiska forntiden förekom ingen skillnad mellan mynt och medaljer. Mynten voro medaljer, d. v. s. så godt som hvart forngrekiskt mynt är, om än aldrig så litet, ett föremål af högt konstvärde. Tjocka och försedda med bilder af mycket hög relief, motsvara de icke nutidens fordringar på ett praktiskt anordnande af myntet. När detta under den fortgående ekonomiska utvecklingen blef en hufvudsak, upphörde myntet att ega karaktären af konstverk. Kedan under den romerska kejsartiden började hänsynen till det praktiska krafvet göra sig gällande; mynten blefvo mindre tjocka, bilderna flackare. Då hände det, i enstaka fall från början af kejsarperioden, mera allmänt från kejsar Hadrianus' tid, att man präglade bronsmedaljer af högt konstvärde (se pl. I, fig. 1). Augustus hade åt sig och sina efterträdare förbehållit rättigheten att prägla mynt af ädel metall, men brons-myntningen hade han anförtrott åt senaten. På dennas bronsmynt förekomma därför de två bok-stäfverna S C (Senatus consulto}. På kejsarnas bronsmedaljer, afsedda att vara hedersgåfvor eller för allmän utdelning, saknas dessa bokstäfver. Dessa medaljer ha ibland bronsmyntens mått och vikt, ibland äro de större, somliga äro försedda med en ögla och ha sålunda varit ämnade att bäras. Dessa medaljers värde låg i det konstnärliga utförandet och i gifvårens person. Redan under Severus-ättens tid började konstnärligheten minskas, under Gal-lienus' tid var förfallet i detta afseende ohjälpligt. Under de Konstantinske kejsarnas tid, särskildt under Valens, präglades medaljer i guld, vanligen stora, försedda med en ögla och ofta med en rik omfattning. På ena. sidan ses kejsarens bröstbild, på den andra en bild af gudinnan Roma eller segergudinnan ; omskriften (legenden) lyder ofta Gloria Romanorum. Dessa guldmedaljer, hvilkas konstvärde är mycket klent (jfr fig. 2), voro afsedda att utgöra kejserliga gåfvor till de ofta orolige barbariske höfdingarna utanför eller strax innanför rikets gräns i norr. Många ha också blifvit hittade inom den ungerska monarkiens område. För oss äro dessa romarkejsarnas guldmedaljer af särskildt intresse därigenom, att de gett upphof åt de i våra jordfynd så talrikt förekommande guldbrakteaterna. De, som icke haft lyckan att af kejsaren mottaga originalmedaljer, kopierade sådana mer eller mindre barbariskt. I början voro dessa efterbildningar två-sidiga, liksom förebilden, med kejsarens hufvud