och äfven deras vapen, ett framåtvändt svart krönt oxhufvud med silfverhorn och silfvernosring i guldfält, är gemensamt. 1864 stiftades en gemensam orden: Vendernas krona, och 1884 stiftade storhertigen af M.-Schwerin en griporden. Residensstäder äro i M.-Schwerin Schwerin och Ludwigslust samt i M.-Strelitz Neustrelitz. Historia. De germaner, som på Tacitus' tid innehade den trakt, som nu kallas M., efterträddes sedan 500-talet af vendiska slaver: lutitzer i ö., redarier i s. v. och obotriter i västra delen af landet, som fått sitt namn af deras hufvudort Mikilinborg ("den stora borgen", nu en by s. om Wismar). 1160 gjorde hertig Henrik Lejonet af Sachsen sig till herre öfver obotriternas land och insatte 1167 deras furste Pribislav, stamfader för det ännu regerande furstehuset, till sin vasall, sedan denne antagit kristendomen. Vid denna tid började germanernas återinflyttning i M., men slaverna utrotades ej, ty ännu på 1600-talet fanns ett stort antal vendiska familjer kvar. Valdemar Sejr gjorde M. 1202 skattskyldigt till Danmark, men denna förbindelse löstes efter Valdemars nederlag vid Bornhöved (1227). 1229 inträffade landets första delning, hvarigenom 4 linjer bildades. Af dessa fortlefver ännu den äldsta, som residerade i stamslottet M., hvaremot de andra tre utdogo: linjen Werle l. Güstrow 1436, Rostock 1314 och Parchim 1261, så att deras länder återgingo till hufvudlinjen, hvilken genom gifte där jämte erhöll herrskapet Stargard 1304 och genom köp grefskapet Schwerin 1358. Under medeltiden gjorde hertigarna af Sachsen och markgrefvarna af Brandenburg anspråk på länshöghet öfver M., och först 1348 erhöll Albrekt I (1329--79) af kejsar Karl IV hertigtiteln och erkändes därmed som omedelbar riksfurste (om honom se vidare Albrekt, hertigar af Mecklenburg 1). Hans andre son med svenske konungen Magnus Erikssons syster Eufemia, Albrekt II, var 1364--89 konung i Sverige (se Albrekt, sp. 494--495) och 1384--1412 hertig af M. Genom fördraget i Wittstock 1442 erhöll Brandenburg successionsrätt, om M:s dynasti utslocknade på manssidan. 1549 erkändes lutherska läran som landets religion. 1555 och 1621 egde nya delningar rum, mellan linjerna M.-Schwerin och M.-Güstrow. I Trettioåriga kriget afsattes (1628) de båda hertigarna Johan Albrekt II af M.-Güstrow (1611--36) och Adolf Fredrik I af M.-Schwerin (1608--58) till följd af sina förbindelser med Danmark; kejsaren förpantade 1627 hela M. till Wallenstein, som 1629 erhöll det som ärftligt län. Med sin kusin konung Gustaf II Adolfs hjälp återvände de fördrifne hertigarna 1631, och Pragfreden (1635) återinsatte dem i deras arfländer. I westfaliska freden (1648) af trädde hertigarna staden Wismar jämte amten Poel och Neukloster till Sverige mot godtgörelse af de sekulariserade biskopsstiften Schwerin och Ratzeburg m. m. Sedan linjen Güstrow 1695 utslocknat (med Johan Albrekt II:s son Gustaf Adolf) och Adolf Fredriks i Schwerin son Kristian Ludvig dött barnlös 1692 (hans yngre bröder stiftade sidolinjerna Mirow och Strelitz), uppstod en flerårig arfstvist, som 1701 afgjordes så, att Kristian Ludvigs brorson Fredrik Vilhelm af Grabow (d. 1713) fick Schwerin och Güstrow och hans yngste broder, Adolf Fredrik II af Strelitz (d. 1708), Ratzeburg och Stargard, hvarigenom bildades de sedan den tiden bestående mecklenburgska staterna M.-Schwerin och M.-Strelitz. Hertig Fredrik Frans I af M.-Schwerin (1785--1837) erhöll 1803 af Sverige staden Wismar med Poel och Neukloster som pant för ett lån på 100 år af 1 1/4 mill. rdr hamb. b:ko, hvarjämte Sverige afstod sina anspråk på Warnemünde tull. Både han och hertig Karl i M.-Strelitz (1794--1816) biträdde Rhenförbundet (1808--13) och därefter Tyska förbundet samt antogo 1815 storhertigtiteln. I M.-Schwerin följde efter Fredrik Frans hans sonson Paul Fredrik (1837--42), dennes son Fredrik Frans II (1842--83) samt hans äldste son Fredrik Frans III (1883--97) och sonen Fredrik Frans IV (från 1897). I M.-Strelitz följde efter Karl hans son Georg (1816--60) och sonson Fredrik Vilhelm (1860--1904) samt dennes son Adolf Fredrik (från 1904). M. har ända till senaste tiden stått långt efter det öfriga Tyskland och varit föga berördt af den allmänna utvecklingen där, enär regering och ridderskap sökt bevara det gamla samhällsskicket. Väl afskaffades 18 jan. 1820 lifegenskapen, men böndernas läge förbättrades föga. Industriens utveckling hämmades genom ett strängt skråväsen och handeln genom afspärrning från tullföreningen. Marsoroligheterna 1848 tvungo de båda storhertigarna att utlofva en ny författning; 31 okt. s. å. sammanträdde en grundlagstiftande församling, men i aug. 1849 trädde M.-Strelitz tillbaka från försöket, och endast för M.-Schwerin utfärdades den nya författningen 10 okt. s. å. Men mot denna protesterade såväl den strelitzska regeringen som ridderskapet och de båda mecklenburgska linjernas agnater, bland dem konungen af Preussen. Sedan en tysk förbundsdomstol förklarat den ogiltig, upphäfdes den, och en fullständig reaktion inträdde, hvarvid t. o. m. prygelstraffet återinfördes. M.-Schwerin deltog på Preussens sida i tysk-österrikiska kriget 1866, men M.-Strelitz hann ej få sin kontingent stridsfärdig, förrän kriget redan var slut. M. inträdde 1867 i Nordtyska förbundet, 1868 i tyska tullföreningen och 1871 i det nybildade Tyska riket. Sedan den tiden ha några friheter beviljats, såsom näringsfrihet, religionsfrihet m. m., hvarjämte man i M.-Schwerin redan 1867 beviljat arrendatorerna på kronogodsen ärftligt arrende. -- Litt.: "Mecklenburgisches urkundenbuch" (bd 1--22, 1863--1907), "Jahrbücher des vereins für mecklenburgische geschichte und altertumskunde" (från 1836), Boll, "Geschichte Mecklenburgs" (2 dlr, 1855--56), Witte, "Mecklenburgische geschichte" (bd I, 1909) samt "Mecklenburgische geschichte in einzeldarstellungen" (flera hftn, 1899 ff.). J. F. N. Wbg.* Mecklenburger-spiegelschaf [-spīgel-], en fårras tillhörande tyska landtfåren. Ullen är hvit, men ansiktet och benen kunna vara färgade röda eller mörkbruna. H. F. Mecklenburg-Schwerin. Se Mecklenburg. Mecklenburgska Schweiz. Se Malchin. Mecklenburg-Strelitz. Se Mecklenburg. Mecklenburgsvinet, en svinras tillhörande de stora långörade europeiska svinen, men i hög grad förädlad med stora hvita engelska svinet. H. F. Meconema och Meconematinæ, zool. Se Vårtbitare.