akten och declaration of rights (se dessa ord). Märkas bör dock, att dessa rättigheter i dem ej häfdades som naturliga (allmän-mänskliga), utan som ingående i eller konsekvenser af gällande statsrätt, således som urspr. skapade genom statens lagstiftning. Först af den naturrättsliga spekulationen (se Naturrätt) på 1600- och 1700-talen gjordes försök att häfda dem som allmänmänskliga. Det antogs, att människorna ursprungligen lefvat i ett statlöst naturtillstånd och att staten bildats genom fördrag mellan individerna, hvarvid statsmyndigheten uppstått ur deras därvid afstådda ursprungliga rättigheter. Detta antagande är visserligen historiskt och äfven af andra skäl ohållbart, men på detta sätt trodde man sig kunna göra de medborgerliga rättigheterna okränkbara. Dessa ansågos nämligen vara de ursprungliga rättigheter, som individerna ej afstått genom det statsbildande fördraget, och därför, såsom ej skapade genom statens lagstiftning, höjda öfver denna. Den rousseauska riktningen inom naturrätten (se Rousseau) lät emellertid individerna vid statsgrundningen afstå alla sina ursprungliga rättigheter, hvarför äfven negativa sådana kunde af staten undertryckas (Rousseau gaf t. ex. i sin idealstat ej plats åt religionsfrihet). Men Englands och Amerikas puritaner (särskildt independenterna) ansågo, att en af de ursprungliga rättigheterna, samvetsfriheten, såsom hörande till det religiösa personlighetslifvet, ej kunnat af individen afstås, och under inverkan häraf lärde Locke (se d. o.), att individerna behållit ej blott denna rättighet, utan alla, som innefattas under personlig frihet (af honom kallad "egendom"), samt att staten långt ifrån att ha makt öfver dessa rättigheter just stiftats till deras betryggande. På grundvalen af denna puritansk-lockeska teori kom den första positiva lagstiftningen om de personliga frihetsrättigheterna såsom allmänt mänskliga till stånd, då den amerikanska kolonien Virginia inledde sin statsgrundande författning 12 juni 1776 med en "Declaration of rights", så kallad efter engelsk förebild, men olik denna däri, att de uppräknade medborgerliga rättigheterna (hvaribland plats gafs äfven åt andra än de negativa) proklamerades som naturliga och allmängiltiga. Exemplet följdes af andra amerikanska kolonier, när äfven de vid samma tid öfvergingo till stater, och det var detta, som gaf impulsen till den af franska revolutionens konstituerande nationalförsamling i aug. 1789 beslutade "förklaringen af de mänskliga och medborgerliga rättigheterna" (se Déclaration des droits de l'homme), som sålunda har sitt ursprung ej (såsom vanligen antagits) i Rousseaus statslära, utan i den puritansk-lockeska. Denna ryktbara urkund har haft till följd, att tanken på de medborgerliga rättigheternas grundlagsfästande vunnit allmän utbredning, och en mängd efter denna tid stiftade grundlagar inrymmer häråt ett särskildt kapitel (hvari stundom också uppräknas de medborgerliga plikterna). Härigenom ha de medborgerliga rättigheterna naturligtvis ej gjorts oföränderliga gentemot statens lagstiftande makt, då den grundlag, hvari de upptagits, kan på lagstiftningsväg ändras, men där särskilda försvårande regler gälla för grundlagsförändringar, äro de dock tryggade för förändring genom vanlig lagstiftning, och kanske ännu betydelsefullare är, att genom deras grundlagsfästande inpräglas hos lagstiftaren, att de och särskildt individens personliga frihetssfär böra så mycket som möjligt af statsmyndigheten respekteras. Jfr G. Jellinek, "Erklärung der menschen- und bürgerrechte" (1904) och "System der subjektiven öffentlichen rechte" (1905). S. B. Medborgerligt förtroende, jur. Vissa svårare förbrytelser medföra enligt svensk strafflag utöfver det egentliga straffet en påföljd, som lagen benämner "förlust af medborgerligt förtroende". Denna påföljd innefattar förlust af sådana medborgerliga förmåner och rättigheter, som lagstiftaren ansett icke böra tillkomma för dylika brott dömda personer. Påföljden får enligt lagen icke ådömas annat än i samband med straffarbetsstraff. Enligt lag af 17 mars 1905 erfordras dessutom numera, att det ådömda straffet skall utgöra straffarbete i minst sex månader. Påföljden ådömes antingen på lifstid eller "intill dess viss tid, minst ett, högst tio år, förflutit från det den dömde efter utståndet straff blifvit frigifven". Det förra eger rum, om vederbörande dömes till dödsstraff eller lifstids straffarbete för gärningen i fråga eller denna innefattar menedsbrott enligt Strafflagen 13: l-2. Det senare eger rum i öfriga fall, då lagen före-skrifver påföljdens ådömande. I fråga om personer, som vid gärningens begående ej fyllt 18 år, eger domstolen pröfningsrätt, huruvida den bör komma i fråga eller icke. Eljest är lagens föreskrift därom under de ofvannämnda förutsättningarna obligatorisk. Förlust af medborgerligt förtroende medför den verkan, att den dömde mister ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, som han kan inneha, samt att han under den tid påföljden varar förlorar politisk och kommunal rösträtt och valbarhet, ej kan erhålla någon annan allmän befattning, icke uppträda som rättegångsombud, icke vara vittne, icke idka handelsrörelse eller annat näringsyrke i visst, större omfång, öfver hufvud går förlustig de befogenheter, för hvilkas utöfning enligt lag eller särskild författning erfordras "god frejd". Användningen af påföljden i fråga inskränktes ej obetydligt genom 1890 års ändringar i strafflagen och än mer genom den ofvannämnda lagen af 17 mars 1905. Alltjämt äro emellertid lagens bestämmelser härom föremål för starka angrepp, framför allt ur den synpunkten, att denna påföljds ådömande för den frigifne förbrytaren väsentligen försvårar återgången till en loflig och nyttig verksamhet. Närmast riktar sig visserligen denna anmärkning mot, att uppgifter om dess ådömande intagas i prästbetygen, hvilket emellertid åtminstone delvis torde vara oundgängligt, därest kontroll verkligen skall kunna erhållas däröfver, att en på detta sätt dömd person icke kommer i utöfning af de rättigheter, som genom domen frånhändts honom. Å andra sidan är det tydligt, att ingen stat kan lämna äfven en gröfre brottsling i oförkränkt besittning af de förmåner och rättigheter, hvarom här är fråga, så snart han blott undergått sitt straff. Och det är otvifvelaktigt synnerligen lämpligt, att reglerna härom gifvas i strafflagen samt att påföljdens varaktighet bestämmes af den domstol, som dömer öfver brottet i fråga. Onödigt är däremot att i lagen utmärka denna rättighetsförlust med en mer eller mindre vanhedrande benäm-